Ja, så var vi då tillbaka, hemma. I Zambia. Eftersom vi levt i kappsäck i sex veckor hade jag verkligen sett fram emot att komma tillbaka, hem. Men riktigt så enkelt skulle det då inte bli.
Vi var förvisso ute i väldigt god tid på Arlanda. Men väl där visade det sig att resebyrån bokat in oss på en flight som gick tre dagar tidigare. Alla utom Astrid, som hade en plats på det flyg vi nu trodde vi skulle med. En och en halv timme senare hade Karin löst problemet och vi satt på planet mot Lusaka. Den här gången hade vi inte tur med halvtomma plan där vi kunde nyttja flera säten till sovande barn. Och väl framme i Lusaka visade det sig att två resväskor och barnvagnen blivit kvar i Addis Ababa.
Nåväl, nu är allt och alla på plats. Skönt. Vi är tillbaka, i mörka Afrika. Ja, för mörkt kändes det minst sagt dagen efter hemkomst. Karin drog till jobbet och jag hade lovat tjejerna att följa med till affären. Kruxet var bara att bilen inte startade och telefonen var avstängd. Ett par samtalsminuter fanns kvar på mobilen. Två timmar senare var allt felsökt. Vi hade tydligen inte betalat telefonräkningen och råttor hade kalasat på några viktiga kablar i motorn, men allt går ju att lösa så till slut kom vi iväg till affären.
Under de kommande dagarna ska jag försöka lägga upp lite semesterbilder.
Nu är det fredag och solen gassar, den zambiska vintern till trots. Är vi förtjänta av en fredagsdrink?
//
