Sommaraktiviteter i Zambia

Det är sommarlov för tjejerna, och vardag för killarna. Så livet är alltså helt som vanligt för Valle och mig, medan Astrid har lite sommarlektioner med sin resurs Mavis och Sigrid går på salsa.

Ett par gånger i veckan i alla fall. I övrigt är det sommarlov, även i Zambia.

Och så längtar vi till sommar och sol på Öland om någon vecka eller så.

Härligt!

//

Midvinter i Zambia

Häromdagen kom Sigrid till mig och visade att hon skrivit sitt namn.
- Fyra år och redan så duktig, sa jag, du kommer att gå långt.
Sigrid svarade först inte, fortsatte bara med sitt. Instinktivt repeterade jag då.
- Hörde du, så duktig, du kommer att gå långt.
Varpå Sigrid tittade upp och kommenterade:
- Jag vet, du sa just det.

Så kan livet med barn vara. Rakt på, liksom. Och lika rakt på har vi valt att fira midsommar 2010. Med tiotalet vuxna och lika många barn och en dignande buffé som innehöll allt som ett midsommarbord måste innehålla: matjesill, vanlig sill, västerbottenpaj, gräddfil (en zambisk kombinationsvariant som kanske inte kommer gå till historien som den godaste gräddfil man ätit, om det nu ens är en kategori i summeringen av sitt livs totala matintag), kokt potatis, knäckebröd, prinskorv, ägghalvor, köttbullar och så de nya tävlingsdeltagarna Janssons och Comtépaj (tack John!).

Lise, också fyra år, kom till midsommarlunchen och berättade för alla:
- Jag ska bara äta kötbullar och ägghalvor.
Lite GI, kan man ju summera. Fast samtidigt lite sött eftersom pappa Johan stod bakom med sina båda medhavda fat, innehållandes just köttbullar och ägghalvor.
Ibland är barn väldigt konservativa.

Ytterligare senare undrar alla barnen i kör: när får vi godispåse. Ett litet myteri är således på gång, och just då är det inte helt lätt att förklara skillnaden mellan ett barnkalas (där ju precis samma barn träffats för bara några veckor sedan) och en svensk högtid. Turligt nog hade Marika förberett påsar, och så blev det tid för en snaps medan barnen roade sig med påse och ... ja, vi slängde väl igång en film också.

Sedan körde vi med fast blick ner till Svenska Skolan där vi spred en hel del svensk kultur genom att klä midsommarstången, dansa små grodorna och annat. En irländsk kille med kraftig baksmälla trodde plötsligt att han fortfarande var full när både vuxna och barn körde Prästens Lilla Kråka - kultur är svårt att förmedla genom ett enskilt möte, det krävs en lång process. Även om jag fortfarande har lite svårt att på engelska förmedla budskapet i just den sistnämnda sången/dansen.

Sedan missade vi inte Brasilien mot Portugal, det blev ju ändå bara 0-0. Tänk vilket slöseri med tid att dryga sig igenom över 90 minuter utan att få se ett enda mål, om man istället kan njuta av jordgubbstårta och allsång på Svenska Skolan i Lusaka.

Till sist åkte vi hem, tryckte ner kidsen i sängen och spelade spel.

Och med lite intag av sillrester, västerbottenpaj och annat gott även idag känns detta som en utomordentlig midsommar. 10-talets hittills bästa ...

//

Dad's back, från Kopparbältet

Vi var fyra hemmagrabbar som tröttnat på Lusaka och tjurigt men bestämt satte oss i en bil i måndags morse. Okej, vi kör norröver, sa någon. Och fem timmar senare var vi i Kopparbältet och representerade Sverige.


Huvudsakliga behållningar:

Dag 1: The Fig Tree: Café ca 2 timmar norr om Lusaka, bra service och god cheese cake. När vi berömde ägaren för det fina omhändertagande vi bemötts med slängde han dock in en brasklapp: jag kan inte garantera att det här inte var ett undantag ...

Dag 2: Central Shaft: gruvan i Kitwe där vi spenderade förmiddagen med en fantastisk sightseeing under jord. Smått klaustrofobisk resa i en skranglig hiss, som enligt uppgift tog oss en kilometer ner i underjorden. En fläkt i en av gruvgångarna var sönder och gav oss en skön bastuupplevelse. Atlas Copco och gruvägaren Mopani ställde verkligen upp med det bästa de kunde erbjuda, TACK!


Dag 3: Dag Hammarskjöld Memorial: guiden på nedslagsplatsen tog emot oss med öppna armar och så knöt vi även ett vänskapsband mellan Swedish School in Lusaka och Dag Hammarskjöld Memorial School, vars skoldräkt naturligtvis går i blått och gult. Peter kickade lite boll, mest som en uppvärmning inför stundande VM i Sydafrika, vilket de 600 eleverna av någon outgrundlig anledning tycktes ha god koll på (de visste att America kommer att vinna ...). John gav några tonårsgrabbar en oförglömlig lektion i procentlära.


Summering: Utan överdrift eller ironi är vår resa det största som hänt i relationen mellan Zambia och Sverige den här veckan. Slå det ni!
The Fig Tree Café var, precis som ägaren utlovat, inte fullt så bra på vägen hem. Klart zambiskt i det att vi fick ta om vår beställning tre gånger, trots att caféet med största sannolikhet innehar Zambias mest moderna kassamaskin.

Avslutningsvis kan vi även tipsa om Mukwa Lodge i Kitwe för den som har äran att besöka denna svenskintressenas obygd.

//

Klassfoto

Du kanske är nyfiken på vilka knattar som gått i Astrids eller Sigrids klass det senaste året? Och vem har egentligen varit fröken?

Först idag, på skälvaste skolavslutningsdagen, har jag fått loss de avslöjande bilderna. Varsågod, njut!

P.S. Det är först när ett barn fyller fyra år som man har rätt att lägga ut klassfotot på nätet. Därför finns det i denna blogg inget babygruppfoto på Valles knattekompisar.

//

Mum's back

Ja, då är vi fulltaliga i Lusaka. Karin verkar haft en härlig vecka i Barcelona och Stockholm.

Barnen har fått massor med presenter och Karin tyckte tydligen jag behövde piggas upp med en egen eldig liten spanjorska (se bilden).

//