Att spotta en leopard kan vara lejonparten av upplevelsen - en blogg om att tillbe campingguden ...

Jag har varit ute och campat igen. Jag vet, det fanns en tid när jag inte campade. När jag kämpade emot Karins önskan om att tälta och laga mat på stormkök. Och nu finns det en tid när jag campar. Det är lite som en religion. Först är man ganska skeptisk. Men för varje gång man öppnar grinden till bushen upplever man nya saker. Och vips så är man fast och kan inte låta bli. Själv har jag nu träffat campingguden i genomsnitt en gång i månaden.

De bästa bitarna var redan uppätna när vi kom till platsen, men vi kunde ändå se den här leopardhonan flera gånger under vår förtäckta campingresa. 

Nu senast förtäcktes resan med titeln "fotosafari". Bara det, att jag smyger med mitt campande, är kanske en varningssignal. Och kanske är hela den här bloggen ett enda stort rop på hjälp! Rädda mig, jag kan inte ta mig ifrån campinggudens djupaste fäste, jag är fast, fånge i CG:s läger!

Någon typ av rovfågel, typ

Hursomhelst, några campingutövare som fyller ett fordon med allt som behövs och sedan åker ut, den här gången till en camping i Kafue National Park. Det är generellt ganska glest mellan djuren i den parken. Men, ju mer man tränar på att spotta djur desto större tur har man, som Ingmar Stenmark skulle ha uttryckt det. Så, redan efter en kort stund spottade vi en leopard som satt i ett träd och åt på en impala. Ja, jag kan inte annat än sluta ögonen och vara väldigt tacksam över att få uppleva detta. Kanske passar jag samtidigt på att knäppa … en bild.

Titta noga, det är faktiskt inte elefantpappan som är på väg över grusvägen ...

Under den fortsatta resan mötte vi även elefanter, bufflar, andra antiloper, flodhästar och krokodiler, samt massor med vackra fåglar. Men inga lejon. Jag får nöja mig med att den där leoparden utgjorde lejonparten av upplevelsen på den här campingresan.

// Theodor

Långhelg med fyra av fem och nu börjar alla så smått längta hem!

En stor del av min trognaste läsarskara har ju haft långhelg. En kristen högtid där de flest mest tycks påta i jorden, bygga ännu mer trall för soliga dagar, premiärbada med barnen, gömma bilen under en filt och i smyg lägga på sommardäcken så att inte grannen ska se att det kanske blev i senaste laget i år också, sitta på uteservering, låtsas att rosé fortfarande är lika hett som för fem år sedan, jobba ikapp det man inte hann innan långhelgen, spela en runda golf, eller bara vårstäda lite i allmänhet.

En trött gammal lejonhane, som räddats ur en tjuvjägares snara och fått några extra år innan det blir dags att vandra ut till de sälla jaktmarkerna (eller hur man nu uttrycker det i såna här sammanhang ...)

Zambia är ett land som är mycket stolta över att vara kristna, men just den här högtiden har inte slagit så hårt här. Att Mr J flög upp till himlen kanske inte spelar så stor roll. Viktigare är ju att vi som bor här inte har haft långhelg. Men vi flydde fältet ändå. Till Chiawa i Lower Zambezi. Oj, jobbigt. Ännu en blogg om safari, vilda djur och relax.

Vem cyklar på savannen? Nja, det var tydligen en pytonorm som försökte slingra sig. Frågan kvarstår åt vilket håll spåret egentligen går. In i busken, hävdar Walking safari-guiden ...

Men, hallå, skicka mig några bilder till på blåsippor och premiärdopp så lovar jag att blogga om det också. Det är bara så att vi inte har just de ingredienserna här. Istället har vi safari, vilda djur och relax. Inte så svårt. Men ganska skönt. Och lite som en kompensation också, för att vi inte får ha långhelg när ni har det.

Välkomnande elefanthanne! Verkade tycka att hela floden var ett enda stort vattenland, typ Skara eller möjligen Tomelilla. 

Så, alltså, Chiawa Camp. Vi har ätit gott, både på lodgen och på Zambezifloden och i den vilda nationalparken bland lejon, hyenor och leoparder. Vi har badat (i pool, vilket är lite som att premiärdoppa sig i Långsjön), tränat och kört musik quiz. Vi har inte kollat Euro Vision. Vi har inte jobbat. Vi har inte städat eller påtat bland tulpanlökar eller planterat häck.

Till Chiawa Camp är det lättast att flyga. Det här planet hade 12 platser. På landningsbanan i nationalparken vandrade vårtsvin, impala och elefanter. Efter flyget var det en halvtimme med safarijeep, sedan en stund med båt på Zambezifloden. Ja, ni hör, värsta Dr Livingstonekänslan!

Men vi har gjort lite annat.

Min Top Fem-lista under helgen (där allt kommer på första plats):
- Den goda maten och att kunna äta i naturen, underbart!
- Fyra av Big Five (fattas bara noshörning som sköts av redan på sjuttiotalet)
- Poolbad med några minuters gymmande
- Det trevliga och roliga sällskapet
- Fisketur för somliga, kanoting eller Walking safari för andra

Vi fick följa den här leopardhonan på hennes vandring från våtmarken utmed floden och in mot skogen. Makalöst vacker!

Nåväl, allt var faktiskt inte bara relax och avkoppling, så det så. En halvtimme innan vi skulle ta båten ifrån lodgen igår så satt några av barnen och spelade på sina telefoner. Jag kände då att vi borde utnyttja tiden lite bättre och drog med dem på en liten vandring för att titta på det lyxigaste huset, som ligger på en höjd med utsikt över floden. Men ...

Poolbad kan vara mycket svalkande om man suttit i en safarijeep i fyra timmar. Förresten, ser ni krokodilen? Och då syftar jag inte på Zimbabwes nye ledare ...

Vår vandring slutade raskt, för bakom kröken på den lilla stigen stod en fyra tons bjässe och mumsade löv, bara tio meter bort. Vi stannade tvärt och backade sakta tillbaka till vårt egna tält. Barnen tyckte det var jätteskoj. Själv inser jag hur små marginaler det kan vara i naturen, men lovar att vara än mer försiktig i framtiden: elefanter är stora, tioåringar fortfarande ganska små!

Safarigänget gör vågen vid floden ... När du väl inser att horisonten pekar snett uppåt på bilden så förstår du genast att jeepen var på väg ner mot flodkanten strax efter att barnen lekt klart i framsätet. Vi fick helt enkelt gå tillbaka till lodgen. Eller om vi simmade, eller red på varsin gnu, minns inte riktigt.

Väl hemma i Lusaka började vi prata om nästa äventyr, som ju är att besöka Sverige några veckor i sommar. Bara en månad till barnen slutar vårterminen och sex veckor tills vi är hemma i Stockholm! Det ser vi verkligen fram emot.

// Theodor

P.S. Det kan bli fler bloggar innan sommarsemestern ...

Sju saker som gör mig glad en helt vanlig onsdag i Zambia!

Visst finns det stora utmaningar i det här landet, men så måste vi ju också titta på allt det som fungerar, som gör mig lite extra glad, en helt vanlig onsdag i början av maj.

Och vad passar väl då bättre än en klassisk sjupunktlista?!?

1. Entreprenörsskap: I helgen hade det zambiska designergänget Kamanga Wear invigning av sin nya concept store. De här kvinnorna, Donna och Christina, har kämpat under många år med sitt eget klädmärke som nu är vida känt i Lusaka. Ge det ett par år till så kommer hela södra Afrika gå omkring i deras kläder!

Kamanga Wear levererar kläder och växer så det knakar i sömmarna.

2. PicknPay i kampen för lika rättigheter: Vid dagens besök på en av de stora matvarukedjorna här i landet (vid sidan om Shoprite, Superspar och lite andra lokala uppstickare) noterar jag att de anställt flera personer med funktionshinder. I kassan såväl i Woodlands som i Kabulonga sitter exempelvis hörselskadade killar. Lika rättigheter är det ju generellt ont om, så det här får en stor guldig sol från mig!

En helt vanlig onsdag i Lusaka

3. Infrastruktur och internet: Sedan vi bodde här för sju år sedan så har både gator och landsvägar generellt förbättrats. Visst finns det potholes här och var, och visst brister underhållet ibland, men har du någon gång kört bil utanför tullarna i Stockholm så vet du att det finns dåligt underhållna vägar på andra ställen i världen också. Och internet funkar också mycket bättre, jag kan exempelvis både jobba och blogga hemifrån utan problem.

Skrapar man lite på ytan så finns det väldigt mycket på gång, väldigt mycket bra, även om Zambia är ett utvecklingsland. 

4. Turism: Jag hörde på radion idag (jag vet, lite pensionärsvarning på den!) att Turistministeriet nu gör en stor satsning för att locka nya turister till såväl Livingstone och Viktoriafallen som till nationalparkerna. Karin var exempelvis i South Luangwa i helgen med några kollegor och såg massor med djur, som lejon, leopard och vildhund, för att inte nämna porcupine (som alltså inte bara är ett vin från Sydafrika). Det gör mig också glad, för jag tänker att det visar att man lyckats få bort mycket av tjuvskyttet och blivit bättre på att ta hand om sitt land! Bra där, ny guldig sol från mig!

Turistbranschen ska bli större och mindre suddig i kanterna. Det finns stor potential i såväl Viktoriafallen som nationalparkerna. 

5. Den som söker han må finna: Ibland är jag lite lat när jag handlar och går bara till typ PicknPay, men skrapar man lite på ytan så finns det en hel del sköna butiker bara på andra sidan gatan. Och där hittar man oftast de varor som de stora kedjorna inte bryr sig om att ta in. Och servicen är ju många gånger dubbelt så bra. Som idag, när jag var på jakt efter en glödlampa med varmt gult ljus och det i alla butiker bara fanns lampor med kallt vitt ljus (okej, ett i-världsproblem i ett u-land). Ja, ni fattar, vi vill ju inte att nya vardagsrumslampan ska kännas som en knarkartoa på Medis, nej hu, det ska vara skönt att somna framför teven. Och det kunde indiern mitt emot PicknPay enkelt fixa åt mig. Snyggt jobbat!

Butikerna och marknaderna på andra sidan gatan har oftast det som inte finns i de vanliga butikerna, och lite till. 

6. Fler entreprenörer: Min vapendragare Frans (kan möjligen vara hans riktiga namn även om jag sällan skriver ut mina källor) och jag träffade igår Andrew Chihungu som är skotillverkare. Han håller på att sätta upp sin egen verksamhet (Chihungu) och har efter fem år börjat få en allt större kundbas. Vi har beställt varsitt par zambiska skor och håller nu tummarna för att de kommer bli så där sköna som bara handgjorda skor kan bli. Det här projektet kommer jag säkerligen tillbaka till. Ny date med Andrew om två veckor. Mycket spännande!

Min vänsterfot visar sig vara lite mindre än min högerfot, men här har jag bara fotat den ena. 

7. Biogas med hjälp av svenskt bistånd: Kolla gärna in Karins sociala medier för en rapport från ett spännande och lyckat Sidaprojekt som går ut på att omvandla kobajs till hushållsenergi. Det blir ett sätt att komma runt allt koleldande i hemmen (som dödar alltför många och så klart är dåligt för miljön). Avfallet från biogasproduktionen kan sedan användas som gödning på sockerrörsfält eller majsodlingar. Inte illa pinkat av en ... bajsande kossa. Hur många solar tycker du?

Biogasproduktion är skitbra för miljön!

Om du nu upplever att den här bloggen känns mer upplyftande än mina senaste är det bara att dela, lajka och läsa igen och igen. Jag håller dig ständigt uppdaterad om andra soliga saker som händer här på andra klothalvan!

Utforskning av Lusaka och Zambia pågår ...

//Theodor

Mvuu eller buu - säsongen har bara börjat!

Safarisäsongen är på sätt och vis igång igen här i Zambia, efter ett par månader med lite blandade skurar och åska. Det är tidigt på säsongen, försäsong. Så, vi har så klart varit på game drive, bott i tält, tagit oss tillbaka till naturen, väntat på att djuren ska krypa ur sina hålor och visa sig för oss.

Solen har gått ner över Zambezifloden.

Och även om försäsong inte är riktigt samma sak som högsäsong, så kan det vara bra ändå. En elefantmamma med sin lilla unge, en enorm hjord med bufflar, en stilla krokodil på en flodbank, en flock gamar i ett träd och en doft av dött djur. Men vegetationen är tät, grönskan kompakt grön. Det är svårt att hitta kattdjuren, även om spåren är där, tassavtrycken i sanden eller leran, som kittlar och håller våra nerver på helspänn.

Lägerelden håller katterna borta, eller var det tvärt om?

En underbar helg på Mvuu Lodge i Lower Zambezi, i goda vänners lag. Färre djur i sikte, men ändå en känsla av vad den kommande säsongen har att ge. Hög tid att börja boka in några spännande turer till hösten, högsäsongen.

Väl tillbaka i Lusaka inser jag att även den politiska säsongen har dragit igång, på allvar. På radio, i teve, i tidningar och sociala medier. Det pratas om dödsstraff som återinförts, om att Zambia är en kristen nation som i alla lägen låter Gud hjälpa till. En minister som råkat fatta ett felaktigt beslut kan gå till kyrkan och få förlåtelse, det är sanktionerat från högsta ort. Försök att å ena sidan locka nya investerare till landet och samtidigt vara tydlig med att man inte behöver hjälp utifrån. Man klara sig själv. Ena dagen en minister som säger till journalisterna att gräva djupare, andra dagen förtydliga vikten av att reglera medierna och få bort "fake news". Ena dagen understryka vikten av att minska korruptionen, andra dagen är det precis samma person som har hela armarna nerstuckna i sylttunnan. En lärare som exponerats för en skolflickas alltför korta kjol och inte kunde låta bli att göra henne med barn. En politiker i parlamentet som på fullaste allvar menar att en sexuell relation med någon av samma kön ska dömas i enlighet med Bibeln. Och så var vi tillbaka på det där med dödsstraffet. Lag, ordning, korruption och trixande. Riktigt så här var det inte när vi bodde här förra perioden. Vad är det som hänt? Hur kunde det gå åt det här hållet?

En Jeep kan vara av märket Toyota eller rent av Land Rover. 

Jag vet, jag har nämnt det tidigare, det låter tjatigt. Många vill stå längst fram, högst upp på pallen, men färre är beredda att göra jobbet som krävs för att ta sig dit. Rätt eller fel? Den politiska försäsongen har bara börjat, men jag har redan tröttnat och känner mest för att bara skrika "buuu" åt alltihop. För det är så många fattiga som drabbas, som skulle kunna ha det så mycket bättre.

Idag väljer jag att blunda. Jag vet att det är fel, men gör det ändå. Och drömmer mig bort till den kommande safarisäsongen istället!

// Theodor