Tio dagar i Namibia. I förväg kan man boka och betala och kolla upp utflykter och annat på Internet. Man kan också växla pengar och provpacka allt bagage i en lånad Toyota Corolla om det nu är en sådan man hyrt på semesterdestinationen och slipa upp några heta engelska fraser eller bara gå igenom all landspecifik reselitteratur som finns på Svenska Skolan i Lusaka. Men man kan inte veta hur det känns när man väl kommer dit, till Namibia. Så på välkänt sportreportermanér ställer vi oss nu frågan; hur kändes det att vara i Namibia?
Namibia är ett av Zambias grannländer, om än bara genom en liten gemensam gräns nere vid Viktoria Fallen. Namibia är också ett mycket glest befolkat land, bara ca 2 miljoner invånare. Till stor del täcks landet av öken, men det är också ett kustland och med detta sagt kan vem som helst räkna ut att Namibia erbjuder en hel del unika naturupplevelser. Åtminstone var det känslan vi fick, under våra tio dagar i landet.
Och så till dagboken, den med alla känslorna i:
Efter en enkel dagsflight från Lusaka via Joburg till Windhoek drog vi tidigt första morgonen norröver till Etosha för två dagars safari. Jag kände mig minst sagt förväntansfull. Enligt guideboken ska Etosha vara en av Afrikas mer välrenomerade parker. Men, oj, nu glömde jag visst att vi åt frukost innan avfärd och att vi blev så där mätta som man bara blir av för mycket äggröra, bacon, frukt, rostade mackor, yoghurt, brieochsalamimacka, juice och tre koppar kaffe som är så stadiga att man kan ställa skeden i dem och detta bara för att man inte ska somna vid ratten och ät nu ordentligt barn för det blir ingen mat förrän vi stannar om jättemånga mil och ... plums! Ja, så lät det samtidigt som Karin och jag drog i oss den sista koppen kaffe och satte den i vrångstrupen. För plötsligt hade Astrid tagit ett snedsteg och fullt påklädd trillat i poolen. Med enda koftan. Och enda skenan. Allting riktigt dyblött! Så det var med viss trötthet som vi en dryg timme senare lade i ettan på Corollan och styrde norröver. Med utsträckta genomblöta kläder på tork i bakrutan. Skenan torkade bäst i bagageutrymmet. Efter en stund hade även jag lugnat mig, samtidigt sov stora delar av resterande familjen i bilen.
I Otjiwarongo stannade vi för lunch. Sigrid kände sig då febrig och hade kräkts i bilen, lyckligtvis välprickat i medhavd plastpåse. Vi övervägde att ta henne till närmaste Medi Clinic, men eftersom det var lördag hade läkaren tröttnat och gått hem för dagen (slutade kl.13 och vi var på orten kl.14) så vi kände att vi lika gärna kunde köra vidare; det skulle tydligen finnas läkare i parken också, och att det skulle vara malaria kändes som ett långskott i gärdesgårdsserien. Framåt tretiden var vi slutligen på plats i Etosha National Park och på vår tur mot lodgen Halali såg vi den för Namibia så karaktäristiska oryxen, samt giraffer, strutsar, springbock, impala, mm. Känslan var då fortfarande varm; dels av den utmärkta starten på safaridagarna, dels av den tryckande värmen som låg över landskapet och trängde in i bilen. Var det något fel på AC-anläggningen?
Väl framme softade vi ett par timmar innan det var dags för middag och kvällsbus för barnen. Jag tror att det stod Kudu på menyn. Något vilt var det i alla fall. Gott rödvin serverades också. Och i goda vänners lag befann vi oss också; det kändes med andra ord precis som det ska göra på semester: underbart!
Tidigt nästa morgon åkte jag på en safaritur medan övriga familjen låg kvar och sov. Turen började i mörker redan 05.30 och visst känns det att stiga upp i ottan, men det kan det vara värt, ibland. Eftersom det fortfarande var regnsäsong och gräset högt var det dock inte mycket vi såg; lite fåglar, en nattuggla, en jackal, lite impala och springbock, oryx. Under tre timmar.
Men gryningslandskapet var ändå fantastiskt. Etosha Pan inte minst. Djurmässigt var safarituren på gränsen till en besvikelse, men naturmässigt väldigt vackert. Soluppgången över Etosha Pan, färgerna, sanden. Det är minnen och bilder som väcker bestående känslor, kanske för resten av livet (den där meningen går kanske inte till historien som en av mina bästa, men skit nu i det).
Senare under dagen gjorde vi ytterligare två safariturer med egen bil, men inte heller det gav så mycket extra vid hand, förutom en stor örn som satt och mumsade på ett kadaver och större hjordar av antiloper, samt att vi såg rykande färska spår av såväl noshörning som elefant, och rovfåglar som cirkulerade i närheten av bilen. Jäsp, hörde jag flera gånger från baksätet mellan bråken om vilken film som skulle i DVD-spelare näst.
Mitt på dagen softade vi vid poolen. Det bästa med det var väl att Astrid inte var det minsta rädd, trots att hon snubblat i plurret dagen innan. Snarare var hon kaxigare än vanligt och dök modigt från kanten och var i vattnet över en timme. Även Sigrid försökte sig på några simtag vid pooltrappan.
För Karin blev det dock inte mycket relax av eftersom hon valt att byta sin safaritur mot 1000 meter blandat bröstsim och svettades i middagssolen, ivrigt påhejad av två plaskande döttrar och en flaskdrickande bakåtlutad make med en klätterfrisk son hängande och slängande likt en apa runt solsängen. Vältränad såg hon dock ut, modern, när hon till slut krampaktigt ålade sig upp ur det azurblå klorvattnet (där tycker jag dock att jag hämtar igen lite av det jag förlorade på en dålig mening i förrförra stycket, eller?).
Dagen därpå skulle vi bara ta oss ut ur parken, men ingen av oss hade väl tänkt annat än att det vore trevligt att ta den andra vägen för att få se något nytt. Att det kunde vara längre och att vi innan vi kom ur parken också ämnade köra sakta för att spotta lite levande djur, hade inte heller tagits i beaktning. Således kom vi ihop oss. Och med de kom också klockan att ticka. Fast det var för tidigt för lunch och nästa möjliga lunchstopp låg på tok för långt bort. Sura, arga, gnabbiga, men så stannades vi plötsligt av en amerikansk familj i en vit 4x4.
"There are two lions sleeping at the ..."
Med en rivstart drog vi bort mot den angivna platsen. Med samma fart for också pulsen upp. Två lejonhannar så nära bilen, fantastiskt. Vi stod säkert en kvart och bara spanade i kikaren och zoomade med kameran. Innan chauffören i turistbussen plötsligt tecknade åt mig att stänga av motorn. Då for plusen upp på nytt, för på bussens tak stod två passagerare och försökte reta upp katterna genom att göra fågelljud. Jag svarade med att veva ner rutan:
"Sure, I'll turn off the engine when your chicken is quiet!"
Chauffören svarade med att veva upp sin ruta. En timme senare var vi alltså på väg sydväst över i riktning från Etosha Park ner mot kusten och Swakopmund. Och efter en bra stunds ytterligare gnabbande om hur långt det kunde vara så kom vi fram. Trots att både kartan och skyltarna visade på 70 mil var det bara 60 mil. Det gick ju som en dans, kändes det. Fast, nej, nu glömmer jag visst att Valle vid det laget också blivit sjuk och kräkts och haft feber och nu bara hade toktröttnat på att åka bil. Vilket till slut ledde till att Astrid och Karin bytte plats. Med mamma bredvid sig blev det lugnare i baksätet. Men i framsätet tog nu Astrid chansen och började dra i växelspaken och när det hänt en fem-sex gånger började jag ilskna till. Hur gör man med ett barn som vägrar lyssna? Ett barn som kanske inte förstår vad som kan hända när man drar fram i 140 och plötsligt tappar fokus på vägen genom ökenlandskapet? Hur gör man då när solen börjar stå lågt och man fortfarande är osäker på hur långt man har kvar innan det kompakta afrikanska mörkret dränker en och körningen blir till en dödsfälla? Hur gör man när temperaturen i bilen stiger, som om AC-anläggningen inte längre fungerar, om den nu alls gjort det, någonsin? Jag försökte ryta till, och kände samtidigt hur jag ryckte till, i ratten. Vi var fortfarande kvar på vägbanan, mätaren fortfarande på 140. Men den där korta sekunden kändes väldigt lång och fylldes snabbt med tankar. För utmed vägen stod det kors, i mängder. Snittblommor, kransar och fotografier. Som ett resultat av att lokalbefolkningen inte har gått i kommunala trafikskolan när de var små och inte förstår att man dör väldigt fort när man står framför en bil på en motorväg, som ett resultat av att hastighetsbegränsningarna bara är färgglada skyltar som man inte behöver följa om man är rik eller vit och bakom ratten tror att man är gud. Tankeväckande, eller hur.
"Näst efter malaria och aids är det trafiken som dödar flest personer på den här kontinenten", har jag hört Karin säga så jävla många gånger att jag nästan tröttnat på det tills nu, när det plötsligt kändes kusligt verkligt.
De sista tio milen var det inga problem att hålla hastighetsbegränsningarna och vi kom lyckligt fram till Royal Benguela Lodge i Swakopmund, där vi nu skulle tillbringa fem nätter och hitta på en massa roliga saker.
Första dagen vid kusten drog vi ner till Dune 7 utanför Walvies Bay. På YouTube hade jag sett en amerikan kämpa sig svettig som en gris för att komma upp på områdets högsta sanddyn, men inte kunde jag tro att det skulle vara så här jobbigt. Fast efteråt kändes det väldigt skönt. Barnen tyckte också det var kul med all sand, verkade det som. Senare under dagen var det lekplats och sandgrävning på en strand inne i Swakopmund som gällde. Trevligt för alla!
Andra dagen drog vi upp till Cape Cross som är en sälkolloni utan like. Tiotusen djur myser med varandra på stenar och klippor och i de vilda vågorna utanför. Och stanken var minst sagt påtaglig, och kunde enligt Sigrid beskrivas som att "det luktar sälrumpa". Lillbrorsan flinade sig sedan svettig genom att säga "lukta säljumpa" minst en timme till. På kvällen åt vi middag på Erick's och trots all tillgång till fisk och skaldjur så valde jag att beställa in Savannah, vilket var en rätt med filé av zebra, struts, oryx, impala och kudu. Ibland kan jag liksom inte låta bli att leka rovdjur.
På tredje dagen drog vi ut till havs och efter en stund kravlade det lite otippat upp en säl i båten. De är mycket större än man tror, men barnen tyckte det var fantastiskt roligt. Flamingos och pelikaner fick vi också se, men det känns som om den stora behållningen från båtresan ändå var brickan med ostron och skumpa som dukades fram när vi började närma oss land. Då hade skaldjurssuget kommit åter. Oh, this is hardship (se en tidigare blogg för noterna till just den låten)!
Jaha, ni ser hur mycket det finns att göra i Namibia, och då är vi inte mer än drygt halvvägs genom semestern än. Det samma gällde tyvärr också för sjukstugan. För när Valle började tillfriskna så kom febern till Astrid, och efter fem dagar utan att bli bättre tog jag henne till närmaste Medi Clinic. Vi var då tillbaka i huvudstaden Windhoek och proverna visade att hon inte hade varken malaria eller någon annan bakterieinfektion, som tur var. Men i skrivande stund kan jag ju avslöja att hon lyckades smitta mig också, även om min feber bara varade i två dygn, varav det sista tillbringades i sängen hemma i Lusaka.
Nåväl, jag glömde visst att tjejernas påsklov och därmed vår semester var förlagd över den andra april. Valle har således firat två födelsedagar i Afrika; den första i Zambia och den andra i Namibia. På lodgen fixade de en god tårta och på morgonen fick han presenter som vi köpt på plats. Han blev gladast för bilen, dinosaurien, munspelet och rymdraketen, men ville på kvällen inte heller krypa ur födelsedags-t-shirten.
Vår sista dag i Swakopmund åkte vi på ökentur med guiden Tommy, som visade allt från skalbaggar till kameleonter och geckoödlor och ormar. Tjejerna fick ha den som inte var giftig om halsen. Då var de minsann ganska tuffa, och jag som förälder väldigt stolt. Sista timmarna av halvdagsturen åkte vi 4x4 över sanddynerna, vilket var mycket häftigt.
Semestern avslutades med två dagar i Windhoek, och då var Astrid alltså sjuk. Då tog jag Valle och Sigrid på safari på Okapuka Ranch för att se ännu fler antiloper, black wilderbeast, krokodiler och (Valle, förlåt att jag aldrig väckte dig ur din slummer i min famn när vi såg dem) efter en del letande även noshörningar. Det kändes som en trevlig avslutning på safaridelen av vår semester. Sista dagen hann vi också med att få upp mungiporna på tjejerna i familjen genom att spendera fyra timmar i ett shoppingcenter. Säg, vad gör man inte för att hålla känslorna varma?
Avslutningsvis: så här två dagar efter hemkomst känns Namibia fortfarande som ett unikt land, med en natur jag inte kan tänka mig finns i något annat land (så begränsad är min fantasi).
Oj, nu glömde jag visst restaurangtoppen under veckan:
5. Joe's Beerhouse, Windhoek
4. The Tug, Swakop
3. The Wreck, Swakop
2. The Raft, Walvies Bay
1. Erich's, Swakop
Ja, det var åtminstone min version av sanningen kring vår Namibiasemester 2010.
//
