Kräftgång ...

Ja, det är minsann träningstider, må jag säga. I lördags var det alltså 5 km som avverkades i Leopards Hill Run. Nu på lördag är det 25 km i A Walk For Life, en vandring som syftar till att skapa lite debatt om att det fortfarande är många i Zambia som har långt att gå för att hämta HIV-mediciner trots att målet är att ingen ska ha mer än 5 km.

Nu när Tomas är i Sverige och kapar ved har det väl varit lite si och så med morgonpromenaderna. Men tänk om jag hållit dessa vid liv också ...

Och till på köpet så har jag lovat Jens, vi kan kalla honom Sörensen, att följa med på premiärtur till ett av stadens gym, nu i veckan. Får se det som uppvärmning inför walken på lördag, eller ett välbehövligt kaloribränningspass efter helgens kräftskiva.

Mycket träning alltså. Eller åtminstone gång.

Och kräftor blir det också. Fast inte samtidigt som gången. I fredags köpte vi ett par kilo zambiska kräftor som jag med onlinesupport från såväl frugan som Anna R lyckades koka in. Och igår var vi fyra vuxna och minst lika många barn som delade på dem. Fantastiska! Vilka stjärtar! Mmmm ...

Några tips för att få till kräftorna precis som vi åt dem:

1. Duscha dem i badkar, lek lite med dem, få dem att känna sig lyckliga. I cirka en timme.
2. Därefter tar du dem med kroppkakesleven och fördödar dem i kokande vatten, one by one. Använd sleven för att hålla dem nere under vattenytan. Se deras ögon vitna, och kroppar rödna.

3. När de nått den där röda färgen som är så karaktäristisk för vit hy utan solskyddsfaktor i stark sol är det alltså dags att flytta över dem till den stora grytan med den hemliga lagen i. Jag utgick ifrån ett recept baserat på 3 l vatten, 1 dl salt, 1 msk socker, en öl, dill, dillfrö och dillkronor. Lagen hade jag kokat upp och lät sedan sjuda medan de förkokta kräftorna släpptes över.
4. När alla djuren var på plats i lagen tog jag kastrullen av plattan och ställde in i kylen.
5. Ett dygn senare var det dags att avnjuta tillsammans med västerbottenpaj, köttbullar, prinskorv, öl och snaps.


Det är med andra ord en ganska behaglig tillvaro vi lever här i Zambia.

//

Leopards Hill Run - 5 km, 10 km eller halvmaran?

Jag försökte länge slingra mig ur det ormgrepp som tjejernas skola har haft om alla föräldrar när det gäller deltagande i allehanda sportaktiviteter. Så sent som i lördags, på självaste grisfesten, fick David, vi kan kalla honom Lindblom i efternamn, mig att lova att jag skulle ställa upp i kommande Leopards Hill Run.

Tidigt i veckan försökte jag till och med dra på mig en förkylning med tillhörande feber (en hemmagjord variant av svininfluensan, lite som en konsekvens av förra lördagens varande), men inte ens det föll i god jord.

Och så gav frugan mig order att anmäla oss båda. Ja, då var det ju klippt. Så imorse tog barnflickan hand om kidsen och så åkte vi ut till Lazy J:s och satte på oss nummerlapparna. Halv nio gick startskottet för 5 km. Jag tog tidigt täten, men Karin hann upp och drog om i en seg backe.

Men på upploppet fick jag äntligen, efter 37 års troget kämpande, nytta för mina långa ben. Karin hamnade på efterkälken och därmed långt bak i familjekampen.


Bättre lycka nästa år!

//

Picnic på Pre-School

Igår var det picnic för de familjer som har barn i Ms Dianas klass i Pre-School. Sigrids klass med andra ord. Lynsey Cumings, Scots mamma hade ordnat hemma hos Isabel Chapman. Trevligt. Och fint väder, förstås.

Vi hade med oss minipizza, fruktsallad och pop corn. Och efter ett dopp i den uppblåsta poolen hade barnen åtminstone lite ro för att äta lunch.

Ett par timmar senare var det dags att dra hemåt. Väl hemma blev det ett dopp i vår pool och fredagsdrink. Kan livet bli bättre?

//

Grisfesten - ett piggt inslag utan svineri

Till slut gick den alltså av stapeln, årets grisfest på Ibex Hill. 90 personer plus arbetande personal blev det och Griseknoen (köttet alltså) hade strykande åtgång. Så även de fyra kilo boerwurst som vi stödköpt dagen innan.

Buffébordet innehöll allehanda griskött (ribs, kotletter, etc) i ett antal olika marinader och rubbningar. Henrik Ribys hickoryrökta spiskummin och chilirubbade hörde till en av mångas favoriter. Till detta alltså korv och köttbullar, pastasallad, potatissallad, bönsallad, grönsallad, bröd, mm. Barnen tycktes nöjda med köttbullar och pastahjul.

Till kaffet serverades after eight-tårta, cheese cake och chokladtårta. En hink med grädde strök också med. Och dessförinnan hade barnen fått såväl isglass som godispåse. Och tagit ett dopp i poolen.

Utöver detta gick det naturligtvis en hel Melissasäck pop corn, ett par påsar nötter, ostbågar och chips.

Baren tömdes inte helt, men visst gick det några liter läsk och juice. Därvaren gin&tonic också, kanske mest för att skydda sig mot myggen. Rom&cola kom starkt mot slutet. Och flaskölen såg jag knappt röken av, men burkar står det några kvar i skafferiet så här dagen efter.

Vi har redan bestämt oss för att göra detta till en tradition, så välkomna åter om ett år.

Tacka alla som bidragit till detta trevliga arrangemang.

//

Fin skylt

Jag måste bara få dela med mig av den här skylten. Jag ser den några gånger i veckan på morgonpromenaden med Tomas (och våra hangarounds Anna och Peter).

Notera särskilt:

1. Kreatören har skissat texten med kulspets, men till slut valde man ett helt annat typsnitt.
2. Pinnen skylten sitter på är skarvad, varför?

Man kan ju inte låta bli att fundera på vad som har triggat markägaren att sätta upp skylten. Jobbiga stadsbor som sladdar förbi med Jeepen och tror de ska få köpa för en spottstyver? Eller kanske ett sätt att öka värdet på sin egen mark innan man själv är på gång att sälja?

//

E-mil och Griseknoen

Någon tyckte att det har blivit alltför g l e s t mellan mina inlägg här på bloggen. Jag håller med, men har en förklaring. Så lyssna nu.

Jag har nämligen gått med i ett projekt som kallas Walk for Life och det projektet har en egen blogg, som jag lägger en del tid på. Projektet har också en grupp på Facebook och snart kommer det annat också. Inte illa, men den här bloggen handlar ju om helt andra saker. Mest om livet som föräldraledig i Zambia. Och just det här inlägget knyter alltså an till ett jag skrev nyligen om Pippi och ärtor i näsan. Ja, för nu har samma författare inspirerat vidare.


Det var nämligen så här: för två veckor sedan råkade jag köpa loss en hel gris. Ja, eller en så kallad spädgris. Låt oss kalla henne för Griseknoen. Det är vår barnflicka Edith som har lite grisar som en sidobusiness och det vill man ju stödja. Efter att grisen legat i Ediths föräldrars frys åkte vi för en vecka sedan ut till Kalingalinga (en förort helt enkelt, fast med lite sämre infrastruktur, jag struktur också för den delen, än vanliga förorter) och baxade in Griseknoen i bagageluckan. Stackarn fick ligga insvept i en svart sopsäck, så visst var jag glad åt mina diplomatskyltar just den fredagen. Tänk om jag blivit stoppad av polisen med en sopsäck med ett blodigt köttstycke i ...

Nåväl, nu på lördag har ju vår familj bjudit in till grillfest här hemma. Ska bli kul. Vi trodde väl att listan var på ett tjugotal personer, men trots att Karin jobbar som (ja, hon är ju även utbildad) ekonom så var det lite svårt med räknandet. Nu så här ett dygn innan sista anmälningsdag är vi uppe i 52 vuxna och 35 barn. Det blir en rejäl grillfest med andra ord.

Tanken är att vi ska grilla, ja just det, Griseknoen. Får se om jag handlar på lite korvar också så att köttet räcker. Gästerna tar själva med tillbehör. Jag antar att vi kommer ha ett gäng med grillkungar hängande runt de 5-6 webergrillar jag lånat ihop. Skoj!


Idag tog vi så att säga grisen ur säcken. Och när barnen gnällt tillräckligt om att den inte hade något huvud (sanningen att säga var jag faktiskt lite besviken själv också, kan jag reklamera inköpet?) åkte jag bort till Melissa för att få den uppsågad. Kändes ganska manligt. Och nu är alltså frysen full av diverse grisbitar. Mumma!

Det här är första gången jag är med och anordnar en så här stor fest (hoppas ingen av de bjudna läser det här ...), och då finns det ju naturligtvis en del saker att oroa sig för, nämligen:

1. Köttet. Tänk om det är för lite? Tänk om det är en riktig Griseknoe, som är mager som en jakthund (kolla på bilderna så förstår du vad jag menar). Jag vet att jag kommer att köpa på mer imorgon, det är en tvångshandling som jag inte kommer kunna styra undan. Samtidigt vet jag att vi kommer ha så mycket kött över på söndag så vi blir tvungna att åka ut till Munda Wanga och mata de redan överviktiga lejonen.

2. Papp vs porslin. Vi har valt att gå på en mixad variant. Rätt eller fel, men det känns som att man kan äta på papptallrik och med ett starkt välkomst bål innanför kavajen så borde man också kunna dricka vin i pappmugg. Däremot hatar jag att skära kött med billiga plastgafflar. Det blir således riktiga bestick.

3. Sittplatser. Nej, det oroar jag mig inte så mycket över. Alla får inte sitta helt enkelt.

4. Poolen. Karin kommer vara skitförbannad om den inte är kliniskt ren på lördag när gästerna loggar på. Samtidigt undrar jag om det är en bra idé att öppna poolstaketet för 30 ungar när det i övriga trädgården glider omkring 50 överförfriskade grisfestare?

5. Lördagsgodis. Peggy och Ella har hotat med att inte komma på festen om jag inte har godispåsar. Just nu ska det alltså göras 35 sådana. Puh!

Men så finns det ju andra saker som jag inte direkt oroar mig för, och den listan är ganska kort:

1. Vädret.

Jag tror att alla kommer älska Griseknoen. Jag är övertygad om att hon är en väldigt god gris. Som, och Anton Svensson i Katthult kanske vänder sig i sin grav nu, nog har haft det ganska roligt i livet. Men nu blir det alltså julskinka av henne ändå.

Men Emil då? Nja, nu var det ju inte precis det uttalet jag tänkte mig. Jag har nämligen haft lite problem med en leverantör. Vi kan kalla den för Africonnect, eller IConnect som de också spexar till det med att kalla sig ibland. Men efter ett hembesök av några goa killar med orange tröja idag så är mitt leverantörsproblem till slut ur världen, dvs nu funkar till slut både Internet och E-mil.

Ha en trevlig helg, om vi nu inte hörs innan dess!

//

Pappan på Åhörardag

Idag har det varit Åhörardag på American International School of Lusaka. Fast här kallas det Open Day. Jag hade först tänkt ignorera det, tyckte själv att det var ganska jobbigt när Gitten satt längst ner i skolsalen på mellanstadiet och såg till så att man höll igen på buset. Nåväl, nu är ju varken Astrid eller Sigrid i skolålder, inte med våra gamla hederliga mått mätt i alla fall.

Så jag dröjde mig kvar. Stannade först en stund hos Sigrid (glömde ta bilder, sorry Siggan). Jag blir fortfarande så här på vår andra termin på plats i Lusaka alltid lika överraskad över vilken hög nivå de har på tjejernas skola. När jag kom till Sigrids klass (barn födda hösten 2005 och våren 2006) så höll några av klasskompisarna på och spelade upp hela "Guldlock och de tre björnarna". Fantastiskt i mina ögon. Och så turades de om att vara blodinen, respektive mamma, pappa och lille björn.

Sigrid valde dock att bygga vidare på sin bilderbok. Vi klistrade in en bild på en flicka som åt jordgubbar och fröken, Ms Diana, skrev en liten berättelse till bilden.

Efter tjugo minuter drog jag vidare in i Astrids klassrum (barn födda hösten 2004 och våren 2005). Min dotter satt då och ritade och jag har inte tidigare sett att hon nu faktiskt kan rita riktiga gubbar, med ansikten som tagna från ett Dinasaur Jr-omslag från tidigt 90-tal. Riktigt fint, det måste vi rama in!

Och så efter en stund samlades barnen i ring på golvet. Fröken Mrs Jefferey lugnade ner barnen och pratade lite kring siffran sex, visade hur man räknar på olika sätt med fingrarna. De pratade också om att det var onsdag samt att William börjar på samma bokstav som den veckodagen.

Sedan dök han upp; mannen, myten, legenden: Mr Mino. Detta är alltså skolans musikkille som kommer dragande med en keyboard på armen och spelar och sjunger och dansar med barnen. Sånt som barn älskar med andra ord.

Och när Astrid hade det som roligast valde jag att smita ut ur klassrummet. Av det glada lunchhumöret att döma verkade hon ha haft en mycket bra dag även utan mig.

Nu är det dags för lite siesta, innan jag tjejerna drar till Svenska Skolan och köper äkta kanelbullar och leker med övriga lintottar här i Lusaka.

//

Eftermiddagslur och eftermiddagstur

Själv blir jag ganska trött efter lunch och har sedan en tid tillbaka försökt locka barnen till lite stillsammare lek och bokläsning inne på tjejernas rum.

Nu har de den senaste veckan tydliggjort att det är dags att fasa ut den här vilan. Jag upptäckte detta genom att jag vid flera tillfällen har vaknat upp bland Astrids alla gosedjur, ensam i rummet och med en gråtande Valle ute på tomten.

När jag frågar vad som hänt är Sigrid snabbast:
"Det var inte jag!"

Medan Astrid kan vara lite mer frank.
"Han får inte vara med" eller "Jag hade cykeln först" eller bara "Dumma dej, bajskorv!"

Valle har så smått börjat ta efter sina systrar och kan numer jaga dem båda och med nappen i munnen skrika:
"Dumma dej"
Slagen han delar ut är av den mer feminina karaktären, lite som man kan föreställa sig en 85-årig tant som jagar en tjuv med sin handväska. Om du förstår.

Här krockar ju alltså våra behov. Jag är trött och vill vila. Barnen är trötta men vill inte vila, utan bara gå ut och leka, vilket resulterar i att de pucklar på varandra.

Det är då det pedagogiska tilltaget Avledning passar som bäst. Någon, till exempel jag själv, säger:

"Ska vi hitta på en hemlis?"
eller
"Jag ska gå på utflykt, vem vill följa med?"
eller
"Känner ni att det nästan luktar banana cake från köket?"

Oftast funkar det.

Eller så får man helt enkelt se till att styra upp en playdate med någon av alla hemmavarande medföljare. Det är ju det trevligaste, tycker jag. Och har man tur så finns det personal i form av barnflickor och dylikt som har ytterligare förslag på hur barnen kan leka bättre själva och i grupp. Då blir det kanske dessutom några vuxenord utdelade. Och jag antar att det är just det jag saknar mest under en sån här period när Karin är borta närmare två veckor.

//

Nu är vi snart fulltaliga

Så sakta börjar det dra ihop sig till landning. Och då tänkte jag inte närmast på allas vår astronaut Christer Fuglesang, utan på frugan som kommer nu på fredag. Bara några få dagar kvar.

Barnen har ju varit väldigt duktiga under veckan som passerat. Jag tycker annars att det är svårt att balansera. Av för mycket aktiviteter blir de uppstressade, av för lite aktiviteter uttråkade. Både stress och tristess kan leta till att hårtussarna ryker.

Häromkvällen hade Sigrid somnat och Valle var på god väg. Jag bad Astrid ta en titt på Mamma Mu-filmen medan jag såg till att sonens ögonlock gled ner för gott för dagen. Hon lommade iväg, lite besviken, men av tystnaden borde jag ha insett att det var något på gång. Ett par minuter senare kom hon nämligen tillbaka. Väsandes sitt karaktäristiska "pappa", lite som i "Godnatt Alfons Åberg". Med sig i nypan hade hon en stor tuss av lillasysters kalufs.

Vad lär vi oss av detta?
1. Barn går inte att lita på.
2. Barn är grymma, gärna mot varandra.
3. Sigrid har inga sömnproblem (vaknade ju inte ens medan storasyster mer eller mindre höll på att skalpera henne)
4. Astrid har definitivt sömnproblem (även om jag har kommit på att hon nog utan problem skulle avstå sin veckopeng för ett antal år framöver, bara hon i gengäld fick tillbringa varenda natt i min säng - det är enda stället hon har god sömn på).
5. Och avslutningsvis kan man ju undra hur ensamstående flerbarnsföräldrar över huvudtaget överlever, för visst gör de det?

Jag funderar också på om barnen har förändrats någonting medan frugan varit i Stockholm. Kommer hon att se någon utveckling? Till det bättre?


Och sen, den största av alla frågor när någon varit borta ett tag, har de verkligen saknat henne? Och hur kommer de att visa detta? Här är några alternativ:

1. Genom att skrika så högt de kan.
2. Genom att vägra borsta tänder, kamma sig och att gå på toaletten innan de går och lägger sig.
3. Genom att kräva att slippa sova i sina egna sängar.
4. Genom att vägra tvätta händerna innan måltid.
5. Genom att vägra tvätta händerna efter ...

Och om nu något av dessa alternativ inte inträffar, undrar jag bara själv: var fick jag de ifrån? Måste varit något jag bara tog ur luften? Eller var det kanske mina kära barns sätt att visa sin uppskattning gentemot mig under de dagar vi tillbringat på egen hand?

Nåväl, nu är det bara några dagar kvar tills vi är fulltaliga i familjen. Ska bli skönt.

//