fredag 19 november 2010

Simma lugnt i Zambia


Sedan en tid tillbaka tar jag med mig Sigrid på simskola samtidigt som Astrid går på sjukgymnastik på torsdagseftermiddagarna. Aldrig fel att optimera tidsschemat. Efter gympan brukar Astrid också dyka i. Idag kom Karin hem tidigt från jobbet och drog med sig hela barnaskaran till poolområdet. Det dröjde inte länge innan jag blev avbruten i mitt mödosamma romanredigeringsarbete och blev bortkommenderad till bassängen.

Vi skriver 19e november. Vi skriver två av tre simkunniga. Vi skriver i det där albumet som barnen aldrig fick och som vilar likt ett dåligt samvetstöcken över den kallsvettiga gubbpannan, men glädjs ändå åt att såväl sexåringen som den trotsiga fyråringen nu lärt sig simma. Hon firade själv med att kliva upp ur bassängen och lappa till storasyster rakt i ansiktet. Hmm ... glädje kan uttryckas på många sätt, verkar det som. Eller var det bara ren osäkerhet?

Läste nyligen på DN.se att man i Sverige måste kunna bröstsim för att få godkänt på simkunnighetsprovet. Jag tror det är bröstsim de båda lärt sig, eller möjligen barnsim. Från A till B kommer de i alla fall.

Nu inställer sig naturligtvis den än viktigare frågan; hur gör jag i fortsättningen med min tidsoptimering på torsdagarna? Som smålänning kan jag ju inte betala för simskola för ett barn som redan kan simma, det vore ju lite som att gå till en körskola och be att få köra upp på nytt, trots att man redan har körkort. Pengarna i sjön med andra ord. Eller så är det nu jag ska stötta dem till att ta de där medaljerna jag själv aldrig var i närheten av, vilket var de flesta efter Baddaren ...

//

tisdag 9 november 2010

Dags att fira!

Är det bara jag själv som uppmärksammat att det nu finns över 200 blogginlägg på den här fantastiska pappa/zambiabloggen?

//

Självgodhetens år inlett

Varje hemmavarande pappas rätt ligger bland mycket annat i ett trevligt uppvaknande på sin födelsedag. I mitt eget fall inträffar denna dag just idag. Så på sängen blev jag således uppvaktad med kaffe, t-tårta och presentkort på en skönhetsbehandling.

"Nej, men det behövs verkligen inte", sa jag om presenten.
"Jo, men det är du värd", svarade frugan.


Nu har jag nästan hela dagen på mig att analysera innebörden av den här konversationen innan hon på nytt är hemma och vi tillsammans ska ut och äta på någon av detta u-lands bättre restauranger. Barnen lär ju fortsätta sina gratulationer redan innan dess.

Jodå, idag är det minsann jag som står i fokus. Underbart. Kan jag förresten ta en bit till på t-tårtan? Den var väldigt god, redan klockan sex på morgonenn.

//

onsdag 3 november 2010

Anton Svensson till Corp Med

Efter några dagars hög feber bestämde jag mig, med viss påverkan från familjerådets styrelseordförande (vi kan kalla henne Karin), för att ta hela klabbet och dra ner till vår läkarstation Corp Med. Det var lite Anton Svensson i Katthult över mig. Jag tänker på soppskålsscenen:

"Är det ingen mer som ska klämme in sej i soppeskåla, gör det för all del så kan jag ta store höskrinda och frakte hele Kattehult till doktorn i Mariannelund"

Men sånt får man ta. Efter en vecka i Mozambique kan man faktiskt ha fått malaria, även på den här sidan millennieskiftet.


Sigrid var den som varit sjuk längst, men också modigast när det kom till stick i fingret. Valle vågade åtminstone låta doktorn lyssna på lungorna, men när Astrid backade även på den punkten sa doktorn till mig: fundera på om du verkligen vill att alla tre barnen ska få en traumatisk upplevelse i samband med blodprovet. Behöver de verkligen testas, det är sannolikt bara en förkylning ...

Ja, vad säger man då? Okej, vi skiter väl i att testa malaria, så att ungarna inte blir helt uppfuckade i huvudet för all framtid och börjar nita pensionärer i tidig mopedburen ålder ... Nja, jag hade lite svårt att snabböversätta ordet mopedburen så det fick bli en svensk nickning.

Och vid provtagningen sitter så en sköterska som har någon typ av pigmentsjukdom i ansiktet och ser allmänt intressant ut. Sigrid kan inte låta bli att stirra. Jag upprepar som ett mantra: han har säkert en hudsjukdom, men är väldigt snäll ändå. Vadå för sjukdom? Han har säkert en hudsjukdom, men är väldigt snäll ändå. Vadå för sjukdom ... Jo, jag sa, han har säkert en ... Men PAPPA, VADÅ FÖR SJUKDOM? FRÅGA HONOM! DU MÅSTE FRÅGA HONOM! NU! DUMMA PAPPA, jag vill inte ta blod ... AJ, nu vill jag ha plåster! Det där är inget plåster om det inte finns prinsessor på det! PAPPA, PRINSESSPLÅSTER SA JAG JU!

Men sen visade det sig alltså att den enda undersökta familjemedlemmen inte hade malaria så då har väl ingen malaria, med vår enkla afrikanska logik och nu firar vi det med Emilfilm och kanelbullar i soffan.

Vi får se om det blir soppa till middag och vi får anledning att stoppa in hela klabbet i bilen för att dra ner till Corp Med igen. Vem vet, dagen är ju bara barnet än så länge.

//

tisdag 2 november 2010

It all began in Africa - Mozambique 2010 Del IV

29-31 oktober


På vägen från Swaziland till Sydafrika och Nelspruit svängde vi förbi glasbruket Ngwenya som en gång i tiden sattes upp med hjälp av svenskt bistånd och expertis från Kosta Boda. Under åren som gått sedan vårt senaste besök hade de utvecklat sin produktportfölj och dessutom hade området fått ytterligare några butiker. Gungelefanttillverkaren var kvar, men tycktes inte särskilt road av tre blonda utlänningar som ville prova sig igenom hela katalogen.


En chokladaffär var också nyöppnad, men övervägde nog att stänga på kort varsel efter att Sigrid gått rakt fram till första montern och tryckt sitt högra petfinger ner i en arracsboll varpå jag tagit hela klabbet under armen och burit bort dem till klätterställningen. Allt medan mamman fyndade några nya bijouterier i ännu en nyöppnad shop.


Sedan gled vi genom ännu en gränskontroll, som faktiskt gick så smidigt att jag inte ens hann fundera vidare på varför denna kontinent har en byråkrati som hämtad från sextiotalet. Inte heller hann jag kolla särskilt noga på hastighetsmätaren och vips så var vi fast i poliskontroll nummer tre. Den här gången skrattade Karin muntert. Varpå jag gav mig fan på att fixa det hela och fem minuters övertalning senare gled vi vidare efter ett "jag släpper dig den här gången". Faktum kvarstår att minibussen som jag just kört om faktiskt var en trafikfara och att det var därför som jag, högst tillfälligt, ökade hastigheten, för familjens säkerhet.


Väl framme i Nelspruit drog vi genast till Medi-Clinic för att fotografera Astrid framför sjukhuset där hon är född. Att döma av personalliggaren jobbade såväl dr Combrink som dr Botha kvar, även om mycket annat förändrats. Karin och jag såg på varandra och bestämde oss för att inte ta en kaffe med dem eller begära ut några journaler; man ska ju ha något att se fram emot resten av livet också.


Och sedan svängde vi bort till lodgen där vi bodde första veckan efter Astrids födelse (och så klart vid en massa andra tillfällen därtill). Samma rum, samma dofter, samma personal. Visst är livet fantastiskt när man smått filmiskt kan återuppleva det. Visst nu har vi ju tre busiga ungar, men de visade sig välidgt nöjda med ett eftermiddagsdopp i poolen samtidigt som vi kunde avnjuta en god Beaumont. Chez Vincent är en mycket trevlig lodge, med mycket god mat och en härlig atmosfär. Oxfilé med Onyx (Cab Sauv 2004) funkar väldigt fint (ja, vi öppnade alltså två helrör rödvin denna dag, men slutförde inte uppdraget förrän dagen därpå).


Det blev två nätter i Nelspruit och en hel dag på den nya shopping mallen i'Langa där vi satte sprätt på resterande semesterkassan och lite därtill. Sedan var det bara att packa in sig i Corollan och bege sig till Joburg och vidare hem till Lusaka. Där hade åtminstone vår hund saknat oss. I övrigt var det mesta sig likt, innan regnsäsongen drog in över staden ett dygn senare.

//

I Swazi finns inte stazi - Mozambique 2010 Del III

28-29 Oktober


Andra natten i Maputo blev inte fullt så hårt rockande som vår första, men på Africa Hotell blev sömnen god, trots att tevekanalerna knappt kom i plural och Karin skar upp fötterna på blandat glassplitter som låg på vuxendelens golv av vårt familjerum.

Efter en stadig bacon- och äggfrukost styrde vi ut från Mozambique över gränsen till Swaziland. Gränskontrollen tog sin lilla tid, men några poliser såg vi inte till på denna väg. Åtminstone blev vi inte bötfällda.


Vägen från Moz till Swazis huvudstad Mbabane går genom Hlane national park, men inte kunde vi tro att djuren i parken måste ta vägen genom vår bil. Trots perfekt hastighetshållning uppenbarade sig dock en impalabock snabbt från sidan och tvingades glidflyga så nära vindrutan att vi utan problem kunde se hela paketet. Om vi dragit igång torkarbladen hade han klämt snorren likt i toalettscenen i Den Där Mary. Nu hjälpte han oss bara att torka av smutsen från offroadkörningen ut till stranden i Moz; tack bocken, tack! Jag hann knappt bromsa innan hjärtat började slå och allting redan var över. Men impalan på vindrutan var definitivt dagens händelse.

Välbehållna och mycket glada kunde vi sedan anlända Malandela's restaurang för underbar lunch med pecannötspaj till efterrätt. Här träffade barnen några fransktalande barn som låtsades vara Tintins hund Milou, vilket i sig kan vara en ganska kreativ lek, så länge det inte finns riktiga hundar som ser till så att det finns mycket intressant att sniffa på. Nåväl, efter en stund försvann den utländska familjen och därmed marginaliserades intresset för hundbajs avsevärt och vi kunde fynda underlägg på Gone Rural, plåta några fina bilder på House on Fire och ta en titt in på Baobab Batik, innan vi till slut for vidare till Swazi Candles för mer souvenirshopping.


Sedan bråkade barnen en del i baksätet innan vi nådde fram till lodgen Forester's Arms i ett pinetreeområde i bergen. Mycket vackert och kärt återseende, även om barnen inte verkade lika roade av det som av att dra varandra i håret eller bråka om vem som skulle vara herre på täppan.


Nåväl, en av bråkstakarna somnade halvvägs genom trerättersmiddagen och den andra skojade till det med ett skämt som till slut fick även de vuxna att dra på munnen, för vid valet av efterrätt tyckte Astrid att det var ganska lätt:

"I scream for ice cream", sa hon och log tills poletterna trillade ner i de åldersbitna hjärnorna.

Dagens tilldelning:
Medalj 1: Karin, för uthållighet vid gränskontrollen där ett strömavbrott ledde till en utdragen process
Medalj 2: Humorpriset går alltså till Astrid för ovanstående ordvits. Mycket uppiggande på kvällskvisten.
Medalj 3: Möjligen kommer vi starta en fond för impalabockens avkommor, eller så får båda parter vara nöjda med att ingen kom till fysisk skada vid vindruteincidenten.

//

En strand bara femton poliskontroller norr om Maputo - Mozambique 2010 Del II


24 Oktober 2010

Tredje dagen kom vi iväg tidigt och jag tycks redan ha förträngt att vi på vår väg in till Maputo dagen innan blev stoppade i en poliskontroll där vi avböjde en uppgörelse om halva priset mot att vi inte fick något kvitto. För denna dag började jag se en fantastisk utveckling som skett i detta fattiga land sedan vi flyttat därifrån strax innan jul 2004. Under de knappa 24 mil vi avverkade på vägen från Maputo upp till Nascer do Sol, strax norr om Xai Xai, genomled vi minst 15 poliskontroller. Vi stoppades definitivt i åtta av dem, och ... trumvirvel ... blev på nytt bötfällda. Märkligt att vi för andra kontrollen i rad körde i 72 km/h på 60-väg. En chansning från polisernas sida, eller bara slump?

"Vill ni ha kvitto så får ni åka till stationen", är en ganska bra fras att kunna på portugisiska. Och i just den situationen som frasen behövs hjälper det föga att vara blond och le brett. Antingen stoppar du pengarna i min ficka, och då kan du få det till halva priset, eller får du minsann leta upp stationen.


Men till slut nådde Hyrcorollan fram till denna strand som fortfarande ett halvt decennium senare visade sig vara i princip orörd. Barnen hade knappt ro att äta lunch innan vi satte kurs ner till stranden. Och eftersom restaurangen var stängd på söndagskvällen blev det till att grilla; kyckling och ribs. Det var väl bara en akustisk gitarr och några sköna Gyllene Tider-hits som saknades för att nå fulländning denna dag.

Dagens arga gubbe: Theodor
Anledning: poliser med förinställd radar



25-27 oktober

Sedan hängde vi på stranden i två hela dygn till. Badade på förmiddagarna i de naturliga pooler som då bildas innanför revet. Badade på eftermiddagarna i de starka vågorna när tidvattnet sköljde in. Solade. Åt gott; räkor och calamares och fisk och musslor och kräftor ...


En kväll var jag nere och grävde med Astrid och såg valar som lekte en bit ut. Vi hade också rovfåglar som cirkulerade och kackerlackor som invaderade vårt strandhus och kossor som gjorde det svårt att komma fram till lodgen.

På morgonen sista dagen tog Sigrid och Karin ett morgondopp och sedan vände vi åter mot Maputo. En resa som på något märkligt sätt kom att innebära än fler poliskontroller efter att vi snokat reda på det provincialkontor där vår senaste trafikbot skulle betalas. I födelsedagspresent har jag önskat mig en inramning av kvittot vi fick. Nåväl, mungiporna åkte på nytt upp när vi väl var framme i huvudstaden och kunde avnjuta en något sen lunchpizza på klassiska haket Mundos, där de nu också hade en hel avdelning för de yngre förmågorna (säkert fanns den redan på den gamla goda tiden, men vi hade då annat för ögonen helt enkelt), som lockas mer av Hello Kitty, Hanna Montana och Spider Man än av utsikten på de med vänsterförtecken döpta gatorna i Maputo.


Största behållning: att återse denna strand och bada i havet, vilket vi inte är bortskämda med i Lusaka, och äta ohyggligt gott under några dagar, samt göra ytterligare ett nedslag i Maputo.

Som sagt, det finns fler delar i denna berättelse.

//

Fem mötte fem och kom hem - Mozambique 2010 Del I

22 Oktober 2010

Klockan var inte ens fem när vi steg upp, men väl när taxin rullade ut från tomten i Lusaka. Några timmar senare hade vi landat i Johannesburg, helt enligt den detaljerade tidplanen. Bagageband, toalettbesök, pengaväxling - allt flöt fint.

Men så kom resans första fördröjning. Plötsligt hade Avis, efter att jag kontrollerat tre gånger den senaste tiden, ändrat sig om bilen vi tänkt hyra för vår semester i Sydafrika, Mozambique och Swaziland. Så här i efterhand fattar jag inte varför vi väntade över två timmar på att få deras definitiva nej innan vi fixade en dubbelt så dyr bil hos en konkurrent. Detta gjorde ju sedan att vägmärkena indikirade på tok för låg hastighet hela vägen in i Kruger, och att vi tvingades till eskort sista biten in till lägret i Skukuza.

Minnesbilder från första dagen: barn som blir kissnödiga i hällregn på motorväg, bileskort in i Kruger.
Dagens långfinger: biluthyrare som rycker på axlarna och inte förstår att han håller på att förstöra vår semester innan den börjat.



23 Oktober 2010

Klockan var bara strax efter fem, när jag petade in en blodin och en rödhårig tjej i Hyrcorollan och drog ut i Krugerparken för lite viltspaning. Visst kände jag mig lite ringrostig, det var ju trots allt sex år sedan jag varit på dessa jaktmarker. Men det dröjde bara några impala och en trupp giraffer innan jag fick en önskan från blondinen i framsätet att köra igång Barnie på den portabla DVD:spelaren. Eller, önskan och önskan ... hm, nej, nu minns jag; det var en klart barnmilitant order. Samtidigt uppenbarade sig två vildhundar mitt framför bilen. Äntligen, skrek jag, och tjejerna började fnissa, som om de tänkte:


"Farsan är helt galen! Här är vi på safari och har spottat värsta rosa dinosaurien, inne i bilen till på köpet, och så snackar han om några fläckiga hundar med stora öron och vit tofs på svansen. Det finns ju flera hundra såna i världen, men kom igen farsgubben, hur många rosa dinosaurier har du hört talas om, totalt sett alltså?!?"

Men sen fick jag faktiskt Sigrid att bli lite intresserad, för lejon är ju faktiskt en av Big 5. Och på vår tvåtimmarstur såg vi lejon två gånger, andra gången två sömndruckna hannar med värsta Joey Tempest-manarna. Dessutom bockade vi av buffel och ett antal andra mer eller mindre väsentliga djur. När vi senare hade frukosterat vid campen och hämtat upp sjusovarna tog vi elefant, leopard och noshörning också. Inte illa att spotta alla fem på drygt fyra timmars körning. Men tillsammans gjorde vi det, som Dora eller någon annan viktig figur i mitt parallella universum säkert skulle ha sagt.


Eftersom biluthyraren vi till slut tvingades välja inte hade någon bilstol till Valle svängde vi förbi en barnaffär i Nelspruit och gjorde denna investering innan Karin på ett mycket smidigt sätt lotsade oss över gränsen mot Mozambique och vi efter incheckning på Sundown Hotel drog Avenida do Marginal ut mot Costa do Sol för varsin seafood platter och ett par riktigt höga Laurentina. Vi hann också svänga förbi huset på Av Friedrich Engels där vi bodde när Astrid var liten. Plötsligt kändes livet inte alls som vid biluthyrningsdisken dagen innan. Åter i Kruger, åter i Moz, åter på Costa do Sol. Och barnen verkade gilla det också.


Per Hagman skrev; Att komma hem ska vara som en schlager. Det här kändes minsann så, fast lite mer utdraget, men med samma tonartsbyte och låtavslutning. Felade gjorde bara min paljettdräkt, vilken säkert bidragit till ett gott skratt, men jag lät den hänga kvar i resegarderoben.

Dagens familjemedlem: Karin
Motivering: För ett klarsynt beslut att ta sovmorgon med Valle medan övriga familjen spottade djur i Kruger, men framför allt för ett mästerligt smidigt sätt att lotsa hela familjen (och hyrbilen) över gränsen till Mozambique; ett land förgyllt av helt oförståelig byråkrati i stort som i smått.


Det finns fler delar i den här berättelsen ...

//