Bilden som chockade en hel värld ...

Såg just på Facebook att en gammal klasskompis gift sig idag. Fantastiskt! Men så är det någon som lägger ut en jämförande bild från högstadiet. Ett skolfoto, helt enkelt. Jag slås av hur mycket hårvårdsprodukter det måste gått åt för att skapa bilden.


Och sedan ser jag mig själv på bilden och skriker högt. Tusen tankar far genom huvudet. Varför sa aldrig rektorn ifrån? Och alla föräldrar? Hem och Skola borde ju hotat med relegering, polisen borde ryckt ut!

Men så sansar jag mig. Kanske var 1986 inte så dumt ändå. Kanske skulle man ta och odla ut lite längre hår, skaffa en hårtork och en massa formskum. Sedan är det bara att ringa Photomic igen och be dem uppdatera bilden.

Eller inte.

//

P.S. Jag håller med, den här bloggen hade ingenting med Zambia att göra, förutom att det möjligen är i just Zambia jag tänker odla mitt hår och forma min nya frisyr.

Var det Astrids dag idag, eller?

Visst, Karin kom ju iväg ganska snabbt imorse, så kanske var det hennes dag idag. Åtminstone till en början.

Och jag själv gjorde en ganska snabb och väl genomtänkt lämning på skolan, i väldigt god tid dessutom. Att jag senare under eftermiddag höll på att få hela bilen och dess dyrbara last kvaddad av en sömndrucken, men ack så munter, zambier, det har jag redan förträngt.

Sen får man ju säga att Sigrid, trots en total härdsmälta direkt i anslutning till luchen, repade mod väldigt snabbt och blev den där goa tjejen som hon allt som oftast är.

Och så Valle, som ju varit så duktig och börjat Playschool, och babblar på på både svenska och engelska, och dessutom har haft namnsdag idag. Grattis, Arvid!

Men det var nog ändå Astrids stora dag idag. Visst, tjurig och slö som vanligt på morgonen, men väl tillbaka från skolan undrade jag om hon haft franska på schemat. Jag har ställt frågan några gånger tidigare, för de har ämnet fyra gånger i veckan. Och idag tog hon mod till sig.
"Ja, vi hade franska och jag kan räkna ..."
Sen körde hon igång un, deux, trois, quatre, cinq, six, sept ...

Och som om det inte skulle vara nog att franskan börjat lossna, så hade i alla fall första tanden gjort det. Imorgon är det visst Gluggen som har namnsdag, vi kanske döper om henne tillfälligt, så hon får njuta lite längre ...

//

En god start på veckan

Efter en intensiv och social helg sov hela familjen ovanligt bra, även om vi alla som vanligt vaknade i samma säng. Sedan fortlöpte morgonrutinen utan några som helst nya inslag. Och Valle gick precis som tjejerna att lämna utan en enda tår. Astrid var nyfiken på sin dag i Kindergarten, Sigrid och Valle på sitt party på Early Learning Center. De firar att de nu gått 10 dagar på terminen, vilket naturligtvis kräver en 10-tårta. Jodå, festligt ska det vara.

Eftersom jag själv hade räknat med längre lämningstid på Valle hade jag nu en halvtimme till godo. Så jag svängde helt enkelt ut från stan och tog en morgontur på Namwandwe Art & Sculpture Gallery, ett par hundra meter bortanför skolan.

Usel skyltning gjorde att jag först hamnade i ett stenbrott och samtalade en stund med några stenarbetare, vartefter jag fann rätt och lät Danny guida mig genom detta privata galleri. Mestadels zambisk konst; mycket olja samt skulpur i trä och sten. Ägaren samlar också stolar, från Europa och Afrika. Det här är verkligen ett häftigt galleri.

Jag blev också tipsad att gå på vernisage på Ababa House nu på torsdag, samt på National Museum och Henric Tyali. Mycket konst på gång i landet nu. Kanske kan det ge mig lite extra inspiration så här på höstkanten ...

Min guide lät också meddela att de på Namwandwe ska öppna ett café i början av november. Så jag har all anledning att komma tillbaka, efter lämning i skolan, och på nytt få en god start på veckan.

//

Värmen är åter, hejdå strumpsäsong

Nu i veckan kom värmen åter efter förra helgens köldknäpp. Då tvingades vi ta fram farmor Gittens tjocka strumpor för att liktornarna inte skulle frysa av. Och har man gäster så måste ju även de bekläs med tillrådig klädsel.

Nu har vi lagt strumporna längst in i garderoben i förhoppning om att det ska dröja väldigt lääänge innan de behöver tas fram igen.

Sigrid är naturligtvis väldigt glad över strumpornas färg. Hela familjen har samma storlek, och kulör. Vilken för övrigt är samma nyans som resväskan vi köpte i somras efter att ett av våra kollin, det med oxfilén i, försvunnit och fram till dags dato lyst med sin frånvaro.

//

Surströmpremiär

Senaste veckan har rusat på i huntraåttio, känns det som. Inskolning av Valle på Playschool har tagit tid men lyckats bra. Från "Jag vill inte gå i skolan", via "Jag vill åka i din bil" till ett försynt leende och information från lärarinnan om att Valle minsann lekt med Lukas och andra klasskompisar. Att Valle dessutom lagt ner det där med lunchsovandet känns ju också bra. Lite orolig på nätterna har han blivit, men det får man väl ta.

Det har varit fullt upp under veckan, men kul ändå. Särskilt sur har jag inte kännt mig, även om det varit surströmmingspremiär och allt.


Ström har vi dock haft, i badkaret, med tre barn i vattnet. Halvskoj, spänningen till trots. Men en lösning lär visst vara på gång.

Surströmmingen lyser annars med sin frånvaro här i Lusaka. Gårdagen lades istället på att koka 17 kilo Caribadammkräftor. Det finns en tanke på att inmundiga dem i afton. Så nu är det väl hög tid att fixa sin egen hatt och krydda på snapsen. Eller?
//

Emmaboda är skitbra

Ja, bara för att jag bor i Lusaka innebär det ju inte att jag glömt bort min hemort. Jag måste därför slå ett slag för den här artikeln, som ju är skitbra. Synd bara att mamma inte jobbar kvar på polisstationen i Emmaboda, för då hade det säkert blivit mycket övertidsarbete för henne. Kanske hade det varit hennes uppgift att gå igenom all skit som lämnats in på hittegodsavdelningen!

Varför letade man egentligen igenom allt bajs?

Gör man alltid det efter en festival?

Är det därifrån de stora intäkterna kommer? Eller är det bara att räkna som "utgifter" i det här fallet?`

Länken du ska läsa: http://www.dn.se/nyheter/sverige/fynd-bland-emmabodabajs-1.1155828

//

Hackad?

Nu tror jag minsann den här sidan blivit hackad, för jag ser inte så många nya bloggar eller kommentarer. Jag får börja resa en ny brandvägg så det inte upprepas. Säkert några barn som varit inne och lekt.

//

Skolstart x 3

Jaha, då var sommarlovet till ända och med denna dag skulle jag också få mer tid till författande (och alla punkter på min lååånga to do-lista signerad frun i huset). Så här gick det istället:

Steg 1 "Morgonrutinen": Vuxna vaknar först, sedan barn. Frukost fixas snabbt, dukningen redan förberedd. Lite extra tidsågång vad gäller snabbpåklädningen. Sigrid vann den klassen, grattis.

Steg 2 "Transport": Inget tjafs om vem som skulle sitta var i bilen. Inget tjafs om vilken musik som skulle spelas. Inget tjafs om vilken väg vi skulle köra. Tiden lades istället på förhör om namn på fröknar, klasskompisar, samt hur man äter sin snack och sin lunch. Alla tre skolstartarna fick full pott i testet. Bra jobbat!

Steg 3 "Lämning i rätt klass, i rätt tid": Astrid gick mycket lätt att lämna (vinnare), Sigrid likaså. Valle är ju dock ny på skolfronten och där var det lite knivigare. Lite kläng, några "jag vill inte börja skolan och lite blandat gnäll. Men efter snacktime (2 timmar efter skolstart) fick han fart på blodsockret och jag kunde smita iväg efter att han fått ge mig "en poss o en kjam". Det bådar väl gott?

Väl hemma, åtminstone en timme efter jag tänkt mig, känns det plötsligt ganska ensamt. Åtminstone i fem minuter innan det plötsligt knackar på dörren och en förvirrad nanny med barn dyker upp. Stolt motar jag dem i dörren.

"Nej, tyvärr, babygrupperna är inte längre här på tisdagarna. Valle har ju börjat skolan"

Ja, så var det alltså med pappadagarna. Även om vi försökt dryga ut det och skaffa tre barn så började de till slut alla tre i någon typ av skola. En märklig känsla; stolthet med en smak av saknad. Tänk att det kunde bli så, och att det gick så fort ...

//

Åter i Lusaka

Nu är vi tillbaka på afrikansk jord efter drygt fyra underbara veckor i Småland och på Öland.

Morgonen inleddes med Valle som i sömnen säger:
- Jag är en stor boy nu.
Medveten kille i tvåårsåldern.

Ett annat tecken på att vi faktiskt är tillbaka och att jag nu rör mig väldigt avslappnat i Lusaka är när jag under morgonens joggingtur hälsar på en man jag möter. Han svarar:
- How are you doing, brother.

Hemma i Sverige har vi träffat familj och vänner. En av dem, vi kan kalla honom Kenny, påpekade att den här bloggen är en av de mest välbesökta bloggarna i södra Sverige. Sedan påpekade han frankt att han tycker bloggen handlar för lite om Zambia. Jag lovar bättring på den fronten.

Så häng med, även under kommande året. Välkommen tillbaka, säger jag till mig själv och alla läsare.

//