Containern har anlänt - med allt som vi inte behöver!

Under snart tre månader har vi levt ett lite enklare liv, på sätt och vis. Redan i slutet av juni packades alla möbler och de flesta saker ner i lådor, stuvades in i en container och skickades iväg, till en ny kontinent.

Inför flytten bävade jag för vissa saker, däribland hur vi skulle klara oss med bara det vi kunde klämma ner i varsin resväska. Men, som sagt, det har gått tre månader och det har gått bra. Så när fraktföretaget för en vecka sedan meddelade att containern till slut är framme, ja, då undrar man faktiskt vad vi ska ha alla saker till. Visst är det skönt att bohaget inte glider omkring på en båt någonstans på en ocean, och visst är det skönt att ha sin egna säng, sin soffgrupp, sin teve och sina kökssaker, men mycket hade vi också kunnat undvara.

Totalt visade det sig vara 370 lådor med möbler, kläder, prylar. Saker som vi saknat under tre månader. Under veckan som gått har vi packat upp närmare 300 av dessa kollin och i många lådor finns saker jag inte sett sedan vi flyttade förra gången. Naturligtvis finns det också saker vi saknat, men kanske inte behöver.

Mitt bland alla lådor fick jag en idé:
- Minst tio procent av detta borde vi kunna ge bort! Kanske mer än så ...

Här i Zambia finns det många som behöver. Det är ju en av anledningarna till att vi är här. Och definitivt många som behöver vissa saker mer än vi gör.

Under den kommande tiden ska jag alltså fylla närmare 40 flyttkartonger med sådant som vi inte behöver. Vi får se hur lätt eller svårt det kommer bli. Men jag ska göra ett seriöst försök. Toss or take, that´s the question.

// Theodor

P.S. Det var ett par dagar sedan jag började skriva på den här bloggen. 40 kartonger visar sig vara just 40 kartonger, oavsett hur många man utgår ifrån. Hittills, efter en dryg veckas uppackning, har vi gett bort närmare 10 kartonger till personalen. Just nu känns det tufft att få till ytterligare 30, men det är ju just där utmaningen ligger - vad är det jag verkligen behöver!?! Loppet är inte kört, toss or take gäller ett tag till. D.S.

När man tältar, tältar man, då tältar man rejält

Mina erfarenheter från campinglivet kan säkert sägas vara daterade. Under sjuttiotalet åkte familjen runt i södra Sverige och slog upp ett tält som för varje sommar luktade alltmer mögel. Någon natt tillbringades så klart också i trädgården, men sedan köptes sommarstuga och då föll campandet i träda.

Tills det var dags att börja scouterna och de årliga sommarläger som på nytt kastade mig in i en värld av tunna liggunderlag, försök att hålla ordning på packning, kyliga kvällar vid en lägereld, och så lite äventyr på dagarna.

Men, under åren 1990-1991 fick jag fullständig avsmak för tältlivet. Jag hade precis slutat gymnasiet, hade en svår lugg och en så här i efterhand ganska fokuserad musiksmak. Under dessa premisser gjorde jag lumpen. Jag frös konstant under de vinterveckor vi låg i fält, äcklades av alla sura befäl och lukter, saknade alla bekvämligheter, mina vänner och min skivsamling. Nej, det fanns därefter inte något som helst sug efter att komma ut i naturen och bo i en tygkoja.

Visst, jag fick ett återfall och gjorde ett tappert försök under ett par festivalsomrar i mitten av nittiotalet. Det hade kunnat funka, med mixen av bra musik, härliga vänner och ett flak öl, men till slut kom alla minnena tillbaka. Att bo i tält var inte min grej helt enkelt.

Jag har därför konsekvent stretat emot när Karin under drygt 17 år velat ut och slå läger. Jag har styrt mot andra boendealternativ. Men, på senare år har hon varit mer taktisk, förstår jag nu. Det har funnits en plan. Inte minst i våras när vi skulle planera för vår flytt till Zambia. Det började skickas länkar på snygga tält, det kom tips på sovsäckar, liggunderlag, stormkök, you name it.

Parallellt fortsatte jag min motståndsrörelse:

"Oj, det krävs ju mycket utrustning, vad gör vi med allt om vi inte gillar det?"
"Barnen kommer säkert inte stå ut särskilt länge utan wifi"
"I Afrika kan man ju inte bara campa hur som helst, det finns massor av farliga vilda djur, och ormar ..."
"Blir det verkligen billigare att bo i tält?"

Men så står jag här nu med ett helt förråd av utrustning och en höst med massor av inbokade tältnätter. Jag tänkte först att jag går med på det mest för att, en gång för alla, säkerställa att jag inte är en friluftsmänniska. Ett sista bevis.

Men den första av tre resor under oktober är nu precis avklarad. Två nätter i KaingU, fem timmar från Lusaka, i Kafue National Park. Jag är överväldigad. Så smidigt med dagens tält. Så sköna liggunderlag. Och inte att förglömma: vilket fantastiskt resesällskap. Ett bra sätt att lära känna några av de andra medföljare som också finns på plats under den här perioden i Zambia. Det är en lång väg att köra, men oj vad många härliga minnen från lägereldsdiskussioner, gemensam matlagning, solnedgångsvandring, game drive och kanoting på floden.

På ett sätt är det ju samma argument som jag alltid haft emot campinglivet, som nu vänds till dess fördel. Det är närheten till naturen, dofterna från den afrikanska bushen, det är känslan av att vara i ett område där det inte finns varken wi-fi eller mobiltäckning. Jag har väl blivit äldre, reviderat mina värderingar och behov. Två internetfria dagar och lite äventyr är ovärderligt!

Karin, jag erkänner, jag ser faktiskt fram emot att campa om någon vecka igen. Nytt ställe, nytt sällskap, nya upplevelser! Jag vet att det är ett slitet uttryck, men den som väntar på något gott ... även om 17 år kan tyckas som en ganska lång tid.

//Theodor