I Western Province kostar de hetaste rösterna ett lejon

Fredag, och jag hade som vanligt många punkter på min att göra-lista. Den första gällde löpning, och Tomas blängde väl lite på mig när jag tyckte att det kunde räcka med 4 km-rundan, till skillnad från sexkilometern som vi körde i onsdags. Igår hade jag vilodag, men Tomas passade tydligen på att köra lite cykelintervaller med Peter. Alltmedan jag sitter hemma och leker författare över en kopp kaffe och en hög småkakor.

Nåväl, väl åter från löparturen kommer plötsligt Lena emot oss och jag tror att både Tomas och jag tänker i banor som;
- Väl mött kära fredag, äntligen vankas det förmiddagskaffe, det är vi fan-i-mig förtjänta av, eller bara;
- Fan, hoppas inte hon känner att min illasittande t-shirt stinker av gubbsvett redan efter lilla rundan ...

Men Lena har sitt vanliga oceanstora leende och går på alternativ A, och för att avstyra inviten till en förmiddagskaffe på närliggande Kilimanjaro, tvingas jag börja i en annan ände.

"Jag var med Astrid hos sjukgymnasten igår", säger jag och berättar uppsluppet om de båda tidningar i väntrummet som gjort störtst intryck på mig, nämligen Guns N Ammo (aprilnumret från 2009) och Safari Hunter (januariutgåvand från 2010). Hela redogörelsen slutar med att såväl Tomas som Lena och en dansk kvinna vid namn Miriam, som bara av misstag stannat till med bilen för att få reda på varför Tomas och jag är så himla svettiga, hänger på ut till Michael Borman och Kirk Hoffman på Bangweulu Tuxidermy, i folkmun även kallade zebraskinnkillarna.

Jag konstaterar ganska snabbt att det zebrafölskinn som nu finns att tillgå inte riktigt svarar upp mot mitt önskemål, men då det snart kommer nya skinn från en närliggande privat ranch känner jag mig ändå tillfreds, trots att en kinesiskt kvinna tydligen visat stort intresse för dem. Mest på skoj frågar jag Michael om han har lust att visa verkstaden och ett par sekunder senare står vi öga mot öga med en lejonhane. Förvisso inte livs levande, men historien bakom är ändå väldigt intressant. Det är nämligen Mr President själv som beordrat uppstoppningen, som ett led i att köpa en röst från den oroliga västra provinsen, där en cheif ska få skogens konung som en liten present. Underbart! Tänk själv om Fredrik Reinfelt skulle skicka en uppstoppad varg till Göran Johansson bara för att undvika framtida upplopp i staden ...

Vi får en lång föreläsning om allt från skjutkåta amerikaner som betalar drygt en halv miljon svenska kronor för att lägga ner ett lejon och dessutom få det uppstoppat och hemfraktat till vardagsrummet, till det svåra i att jobba i ett land som Zambia, med att stoppa upp vilda djur, till vilken potential den här verksamheten har. Mycket intressant. Och naturligtvis lite galet, på gränsen till skruvat.

//

Sweden in Zambia

Med mobilkameran försöker jag fånga hur svenskt Zambia egentligen är. Allt med anknytning till vårt vackra land får plats. Redan efter några dagar visar det sig finnas betydligt fler svenska produkter och annat på plats än jag tidigare reflekterat över.

Du följer enkelt min nya parallella blogg på http://swedeninzambia.blogspot.com/

Välkommen!

//

Valle-n-tine's Day ...

Igår var barnen lediga från amerikanska skolan. Vi hade fullt program och avslutade med vuxenmiddag på restaurang. Imorse passade jag på att upplysa min sons fröken om anledningen till att skolan hållt stängt dagen innan.

"You know, yesterday was Valle-n-tine's Day ..."

Den funkade faktiskt ganska bra, eller åtminstone bättre än den där gången när jag var med Sigrids klass ute på en bondgård för att plantera bönor och majs och hennes fröken, vi kan kalla henne Miss Diana, står som ett frågetecken, mitt i en månadsgammal majsodling och jag säger,

"Amaizing, how fast it grows ..."

Eller som den där gången när några vänner, vi kan kalla dem Claire och Brett, varit en helg på en lodge i Lower Zambezi för att vila upp sig men efteråt kände sig minst lika trötta som innan. Claire sa någonting om att det är den kvava luften där nere som gör att man blir trött, varpå jag svarade att man hör ju faktiskt på namnet att luften inte är så där hög och klar som den kan bli i Lusaka en solig dag i juli. För sig själv uttalade hon,

"Low-Air-Zambezi"

Fler engelska skämt måste ju gå att hitta på. Eller så skiter man bara i det och flyttar till Göteborg.

//

Sigrid and Lucia's Birthday Party - Invitation

(This is strictly for invited VIP people, of course)

When: Sunday February 27, 2-5 pm
Where: at Ibex Hill 38 C (close to new US Embassy)
Bring your swim gear and family.

RSVP February 23 to
John: billing.john@gmail.com
Phone: 0976-394907

Theodor: theodorsjogren@hotmail.com
Phone: 0978-469668

//

Nu firar Zambiabloggen två år

Ja, så är det faktiskt, två år, inte illa för en svensk blogg från Zambia med fokus på pappaledighet snarare än bistånd och fattigdomsbekämpning, med citat av barn snarare än politiker och Sida-tjänstemän.

Men det är väl kanske inte så mycket att fira, i sig. En hel del härliga inlägg och kommentarer har det dock blivit under åren och än så länge är det inte dags att sänka den i graven. Inte innna vi flyttar hem. Det lovar jag.

//

Febertoppen i februari

Nåväl, så mycket feber har det kanske inte varit, några tiondelar upp på sin höjd, men sjukdomsbilden har ändå ett nyhetsvärde, tycker jag.

Det började i lördags kväll, när vi kommit hem från en dag i Kabwe, drygt två timmar norröver med bil. Vår hemhjälp Anna har ju fått låna pengar av oss så hon ska kunna bygga sig ett hus inför pensionsdagarna. Och sedan en tid tillbaka är huset på plats. Om Anna kommer att pensionera sig när vi flyttar hem återstår dock att se. Hon är ju fortfarande en väldigt vass hemhjälp som är mycket duktig på att laga svensk mat, städa, stryka och ta hand om barnen. Pålitlig är hon också. Och nu har hon dessutom ett eget hus, som snart är avbetalat till oss.

Nåväl, sjukdomarna började alltså torna upp sig i lördags natt då Valle kräktes ner mest allting, från sig själv och sin egen säng, via vardagsrummet, koskinnet och hallen, till våra sängar; först Karins och sedan min. Lite mör blir man ju av det.

På söndagen konstaterade vi sedan dessutom att Sigrid lekt så mycket med katterna Bill och Bull att hon fått ringorm, i pannan. Positivt att det gick att hänga över luggen, men måndagseftermiddagen tillbringade vi med läkarbesök på vårdcentralen CorpMed. Och nu är hon under behandling.

Sedan kom onsdagsmorgonen och det var fortfarande mörkt ut när tuppen gol klockan kvart i fem. Eller, vänta, det var fan i mig inte tuppen som gol, utan Astrid som satte sig upp i sängen med en spya över täcket. Och så hade jag både Valle och Astrid hemma. Sigrid ville ju helst gå till skolan och även om ringorm är väldigt smittsamt så tyckte jag inte det var värre än när hon berättade att en klasskompis till henne kräkts på skolan varpå fröknarna sagt att han måste vara hemma dagen därpå (inte åka hem samma dag för att inte smitta någon annan, utan bara vara hemma lite dagen efter och vila lite ...).

Men idag tempade vi dem kvart i sex och tryckte ner dem i skoluniformerna och skjutsade iväg dem till amerikanska skolan. Någon måtta får det ju faktiskt vara på vabbandet, det håller nog alla med om.

Och för att fira lyckan över att vara friska har hela klabbet cyklat nu i eftermiddag; Valle på sin trehjuling (först nu har det släppt), Astrid på sin lite större trehjuling (först efter min alltför försenade finjustering av sadel och styre nu har det släppt) och så fyraåringen, som ju snart blir fem, som under senaste veckan har slängt in stödhjulen i städskrubben och fått upp farten så hög att såväl hundar som katter gömmer sig i närmaste buske. Inte illa Sigrid att lära sig simma och cykla med bara några månaders mellanrum. Detta måste ju premieras!

//

Pretoria - en barhelg utan barn

Vi hade förtjänat det och var i behov av det; en helg på egen hand, utan de tre yngsta familjemedlemmarna. Barnpasset var outsourcat. Dagen innan avfärd ringde Zambezi Air och berättade att avgångsflighten var inställd, så det blev en senare tur istället. Några timmar innan avgång ringer de igen, och skjuter fram vår hemfärd. Summa sumarum; vi får två nätter och två hela dagar i Pretoria, utan barn, men med mycket bar.

Veckan innan avfärd hade vi likt ett mantra upprepat för barnen att de skulle bo två nätter hos familjen Billing, vars barn ju bott hos oss en helg, alldeles nyligen. Sigrid och Valle tvärvägrade redan från start, medan Astrid var lite mer resonlig. Till slut visade det sig dock att förhållandena blev de omvända; det var Astrid som saknade oss mest och tvingade sig ner bredvid John om nätterna, medan de båda andra var hur kaxiga som helst.

Men, men, vi kom till slut iväg och helgen blev väldigt trevlig, som att vara unga på nytt kan man säga. Henrik och Elham tog emot med sena nätter och goda frukostar. Jag hade faktiskt glömt bort att man kunde gå och lägga sig klockan 3 på morgonen och vakna först vid lunch. Och så hann vi ju med en del sightseeing i den sydafrikanska huvudstaden, och alla viktiga presentinköp till barnens födelsedagar nu under våren. Dessutom blev det riktig sushi och god fika, något som vi saknar en del här i Lusaka.

Ett av de roligaste minnena är från utekvällen, efter att vi tryckt i oss varsin 300 gram oxfilé och är på väg till nattklubben. Henrik börjar då berätta om livet i sin hemstad Karlstad, orten där det är lite vanligare än i övriga Sverige att tristessen slår till och man råkar smälla på frugan framför spisen, eller om det var framför ungarna, jag minns inte riktigt, men lite vanligare är det i vart fall i Karlstad. Rent statisktiskt sett alltså. Med ett glas rött och en liten öl innanför kavajen skrattade jag så jag kiknade, minst sagt.

Frugan lurade mig förresten också till att köpa en Che Guevara t-shirt, som senare visade sig bli två på grund av ett förmånligt erbjudande. Själv fyndade jag skivor, inredningstidningar, böcker och finfina souvenirer till vrakpriser. Sydafrika är minsann ett underbart land som jag verkligen kommer sakna när vi väl flyttar ifrån kontinenten. Inte minst om man har förmånen att tillbringa en helg utan barn där, men i en bar, eller två.

//