Så fort man nämner dödsstraff eller lika rättigheter så vaknar de ryska trollen

Det här är min kortaste blogg hittills i år. Jag skrev ju en text förra veckan där jag kände mig mörkrädd över att landet jag bor i inte riktigt har kommit ner i startblocken för utvecklingsresan mot förbättrade mänskliga rättigheter och annat viktigt. En blogg jag verkligen rekommenderar.

Bakom kulisserna har jag ju koll på var i världen mina läsare befinner sig. Intressant att det plötsligt har tillkommit några ryssar till min trogna fanskara. I lajk.

Att ganska många läsare befinner sig i samma land som du, det är inte så konstigt. Men att bloggen nu börjat följas av ett antal ryska troll också, det är ju superintressant. Får se hur länge jag väntar innan jag bjuder in Tobbe Trollkarl för att trolla bort dem ... 

Frågan är ju bara vad trollen har tänkt använda mina texter till? Kanske kommer de att konspirera fram en valseger för en udda koalition i Sverige till hösten? Eller så är det bara förändring på gång i Zambia?

Som sagt, det här är min kortaste blogg hittills i år. Sannolikt handlar nästa blogg varken om döden, rättigheter eller kärlek. Men helt säker kan man ju aldrig vara.

Vi hörs snart igen.

/Theodor

Zambia - ett land som behöver komma ner i startblocken

För en tid sedan skickade en av bloggens trogna läsare (vi kan kalla hen för Kenny) ett långt mejl med massor av frågor. Jag tänker att det är viktigt att lyssna på publiken och skapa trygghet, det känns ju viktigt att ni också kan sova gott om nätterna. Snart ny blogg alltså.

Jag ser ju potentialen, men blir ändå helt mörkrädd, provocerad och smått förbannad när jag hör om dödsstraff, bristfälliga mänskliga rättigheter och dumkorrelationer! Jag säger helt enkelt: "Aja Baja, Zambia!"

Men idag behöver jag lista tre punkter som gör att jag själv känner mig lite mörkrädd här i min tillvaro. Zambia är definitivt ett land i utveckling, men på flera områden har man inte ens kommit ner i startblocken på sin utvecklingsresa. Här är några exempel jag snappat upp under senaste veckan.

1. Dödsstraff: På radion i måndags berättar nyhetsuppläsaren att en kvinna dömts till döden för att ha slagit ihjäl sin make. Någon information om det var i självförsvar återges inte, men kvinnans namn och adress läser man upp. Vad är det för länder som har kvar dödsstraffet? Och varför?

2. Korrelationen mellan kort kjol och graviditet: Jag trodde inte det var sant när en annan radiokanal på fullaste allvar menade att det finns en stark koppling mellan det nya modet i skolorna, där tjejerna drar upp kjolen över knäna, och den ökade andelen gravida ungdomar. Visst, det ringde in flera personer som var upprörda över påståendet om kopplingen, men det ringde också in flera, bland annat manliga lärare, som hävdade att de så klart inte kunde låta bli tjejerna när kjolarna var för korta ... och så ringde det ju in några som menade att zambierna inte hade bett tillräckligt mycket till gud, annars hade situationen aldrig kunnat uppstå. Jodåsåattehh ...

3. Lika rättigheter: På nyheterna tidigare i veckan lästes det också upp att flera länder, däribland Sverige (high five på den!), lämnat in en önskan om att förbättra rättigheterna för alla, oavsett kön, sexuell läggning, osv. En ledande politiker får utrymme på förstasidan i en av morgontidningarna och svarar enkelt: "No way". Och folk fortsätter rösta på en sån person?

Ja, ni kanske fattar att vi har en hel del att göra. Och det är både viktigt och bråttom.

// Theodor

P.S. Nu har jag satt en dold nedräkningsfunktion för att se hur lång tid det tar innan någon kontaktar mig med uppmaning om att ta ner den här bloggen. Och då kommer jag ju ha ytterligare viktiga saker att blogga om ... 

Hardshipresan var allt annat än hardship - uppdaterad version

En vecka i Kapstaden med omnejd kan naturligtvis bli en väldigt tråkig tillställning, men sannolikheten är dock väldigt låg.

Barnen tycker det är kul att stiga upp tidigt och ge sig iväg på resa. Klimatsmart med flyg? Kanske inte.

Vi hade barnens påsklov till vårt förfogande (typ första veckan i april) och körde tre nätter i Simonstown, på ett ställe som vi bodde när Astrid var liten (kan verkligen rekommendera Rocklands B&B). Nära till Godahoppsudden, pingvinerna i Boulders, mysiga caféer och t-shirtbutiken i Kalk Bay, en stranddag i Scarborough (som inte längre ligger i England utan på Atlantsidan någon mil från udden) och finkaffe med surf i Muitzenberg. Härlig soluppgångslöpning på morgnarna. Till råga på allt detta var Valle mycket nöjd med sin första tvåsiffriga födelsedag. Vad mer finns att önska?

Valle blickar ut över havet söder om Godahoppsudden. Inga valar, inga isberg, inga pingviner, inte ens land i sikte!

Sedan drog vi upp i vindistrikten och tillbringade två nätter i Franschhoek, på ett ställe så billigt att ägaren mitt under vår lugna frukost var tvungen att pipa in och stänga av varmvattenberedaren (trots att det var ganska tydligt att varken Karin eller jag hunnit duscha efter morgonturen) och vid utcheckningen skulle förhandla upp priset med 25 procent - här väljer jag att inte namedroppa lodgens namn, är det okej för alla? Några nya vingårdar den här gången - alla med gratis wi-fi (jo, abstinensen kommer nästan direkt när man suttit 10-15 minuter i hyrbilen och då bara måste man spela lite, säger de som tillhör den yngre generationen). Finrestaurang och lååång meny på Valles födelsedagskväll. Fudgeprovning var ett nytt inslag, som gillades av hela sällskapet. Karin och jag höll tillgodo med såväl nya gårdar som druvor. Jag lyckades dessutom få med mig några smakprover hem.

Tårta till frukost och femrätters till middag. Man kan ha det sämre när man fyller tvåsiffrigt för första gången, typ.

Avslutningsvis hittade vi in till Kapstaden och gjorde av med lite slantar på god mat och shopping. Akvariet och District Six Museet, samt bilturen upp till Lion's Head och Signal Hill kändes kul. Barnen tyckte nog att picnic på stranden i Camp's Bay och en middag på Hard Rock Café var de bästa inslagen.

Sedan undrar ju säkert många hur det verkligen var med Kapstadens torka. Det pratas ju om att det är den värsta på 100 år. I vindistrikten hade flera gårdar valt att inte vattna vissa odlingar, vilket så klart leder till mindre skörd och med det kan man också höja priserna och så håller man kvar dem nästa år när det regnar som vanligt. I själva Kapstaden var instruktionen till oss turister mycket tydlig: duscha max 90 sekunder, spara duschvattnet till golvtorkning, använd handsprit istället för att tvätta händerna efter toalettbesök.

Och på alla toaletter satt skylten: "When it's yellow - let it mellow, when it's brown - flush it down!"

På mindre än en timme var såväl Valle som Sigrid och Karin uppe på brädorna i Muitzenberg. Bästa födelsedagspresenten. 

Nu är ju frågan mest hur länge vi kan hålla oss innan vi åker tillbaka till Sydafrika och Kapstaden.

// Theodor

Lake Kariba - En weekend vi helt enkelt inte pratar så mycket om

I början av mars var vi några familjer som drog från Lusaka till Lake Kariba. En gång i tiden var den här dammen typ världens största konstgjorda sjö. Det man gjorde var att bygga en enorm dammvägg och så lät man Zambezifloden fylla på. Vad som hände med byarna i dalgången, vilda djur och annat, det behöver vi naturligtvis inte prata så mycket om nu. Dammen är sedan gammalt.

Partybåt i solnedgång, med palmer och allt som lockar en weekendsugen biståndsarbetare.

Siavonga ligger vid dammen och erbjuder några bra lodger att åka till över en helg. Det är egentligen inte jättemycket man kan göra här, förutom att spela tennis, squash, gå på minisafari och retas med de tama zebrorna eller antiloperna, ta en båttur ut på sjön, springa en runda, slappa vid poolen, spela biljard och äta gott. Vi tittade dessutom på finalen i Mellot. Om rätt låt vann? Det pratar vi inte så mycket om.

Partybåt del II, utan titel, men med massor av helgsugna svenska biståndsarbetare och annat löst folk, typ medföljare och besökare. 

Helgen vi valde för vår utflykt visade sig ligga mitt under det stora fiskeriförbudet som den zambiska regeringen beslutat om. Under perioden december till mars fick ingen fiska någonting, någonstans, i hela landet. Varken med spö eller nät. Syftet var så klart att skapa tillväxt i vattendragen. Ändå kunde vi få oss en rejäl skaldjurstallrik och bra med fisk på restaurangen på Kariba Inn. Hur det gick till behöver vi så klart inte prata så mycket om. Seafood är sedan gammalt.

Här fick jag ligga så pass länge att fotografen kunde ta bilden. Det kallas mikroavkoppling och ligger i tiden. Små doser av egentid med sig själv. 

På minussidan för denna helg lägger jag strul med bokningen av vårt familjerum. Och när jag skulle klaga på att vi inte fick vårt rum, men väl två andra rum (långt borta från restaurangen, med målarfärgsdoften liggande likt den historiska dimman i Lutzen och dessutom en elinstallatör som dök upp mitt under pågående dusch, mjau mjau), ja, då erbjöd ägaren snabbt och lätt 50 procent rabatt. Att vi inte fick rummet andra natten heller var inte så viktigt. I min bok blir hälften av hälften bara 25 procent. Men för ägaren var detta en rabatt på 50 procent. Men det behöver vi inte heller prata så mycket om.

Utsikten är helt okej.

Och så fick vi alla lite extra puls när en flicka gömde bort sig och en annan hamnade alltför länge under vattnet. Men allt löste sig till slut på den fronten. Tack och lov!

Damm! Den är enorm. Och förser både Zambia och Zimbabwe med el. 

På vägen hem svängde vi också förbi dammväggen och imponerades av detta fantastiska bygge. Väl värt en helgtur bara det.

Underbart typsnitt, men i övrigt lite spretig layout på skylten. 

Ändå känns helheten riktigt bra. Mycket god mat, och tennis och squash (som jag inte spelat på typ 20 år) och några i sällskapet hoppade till och med i det krokodilfyllda vattnet under båtturen. Om vi kom hem med alla armar och ben i behåll? Äh, det pratar vi inte heller om.

// Theodor