fredag 9 mars 2018

Glöm aldrig tömma blåsan innan du går och lägger dig i ett tält, även om det regnar!

Tälta, campa, glampa eller bara gubbcampa! Kärt barn har många namn. Företeelsen att bo i tält och laga mat på stormkök förtjänar dessutom mer än en blogg, så om ni tycker att ni känner igen det här temat och inte har något bättre för er på jobbet så är det bara att fortsätta läsa. Och har ni redan tröttnat är det väl bara att sluta läsa (men då missar du ju den vågade bilden på mina medföljarvänner längst ner i bloggen).

Nåväl, jag har haft lite fullt upp de senaste dagarna. Främst med att skrubba bort den naturliga bränna jag fick i helgens triathlon. Ja, läs den bloggen först om du tycker det är viktigt med ordning och reda. Eller så fortsätter du bara här. Det gedigna programmet gjorde nästan att jag glömde rapportera från vår senaste medföljarcampout.

Att sladda upp framför en flock vildhundar är inte alla som kan, det krävs både tur och skicklighet. 

Nytt resmål och nya medföljande spouses. Ja, så kan man sammanfatta det hela. Den här gången åkte vi också till landets största nationalpark, Kafue NP, men till Kasabushi Lodge. En bil, två tält, fyra män. Kan det gå fel? Nej, det kan det faktiskt inte.

Redan på utvägen vände Ulf vant upp bilen framför en flock vildhundar. Ulf har gått en kurs i hur man sladdar med sin 4x4 i viktiga situationer, vilket kändes tryggt i det här läget. Ulf är också från västkusten, så man måste hela tiden vara på sin vakt så att hans skämt inte passerar obemärkt förbi, men oftast gör de inte det, tvärtom. Vildhundarna var dock inte på skämt.

De här antiloperna försökte verkligen impa på oss. 

Väl på plats slängde vi upp våra tält, fixade lunch och drog på game drive. En massa antiloper, buffel, zebror, krokodiler, flodhästar och fåglar fångades genom linsen. Tsetseflugorna svärmade i den öppna jeepen. Vi tog oss också upp på en klippa med mycket vacker utsikt över parken och floden. Långt där nere såg vi ett par Sable antiloper, och himlens färger i solnedgången var magiska, eller så var det bara för lite tonic i vår GT. Jag minns inte.

Den här multitaskande flodhästen körde både stagedajv (fast i vatten) och gäspning samtidigt. 

Lägereld, middag, ölprovning (tack Nick!) och allt galnare historier ju senare det blev. Men skämten blev allt bättre, det är jag säker på. Dagen därpå drog vi på ny game drive. Inga kattdjur, inga elefanter, men ändå väldigt bra tur. Att sedan komma tillbaka till campen, brassa lite brunch och bara softa, läsa bok, kolla sina bästa foton och preppa för en sundownertur på floden - ja, ni fattar, man kan ha det sämre.

Lägereld utan trubadur är som färgglad fågel utan bur - den försvinner alltför snabbt ...

På flodturen fick vi höra ägaren Andys berättelse om hur han och hans fru Libby börjat bygga lodgen från scratch ett par år tidigare och vad de hade för planer för framtiden. Småskaligt och ett med naturen. Det var mycket fräscht och hög servicenivå, kändes väldigt lyxigt att vara de enda gästerna så här års.

Män i solnedgång, finns det något så vackert?

Fler färgglada fåglar och flodhästar som gäspar. Eller var det för lite tonic i drinken, igen? Jag minns inte riktigt. Bara att himlen öppnade sig precis efter att vi ätit vår medhavda kycklinggryta senare på kvällen. 42 millimeter på ett par timmar ... Det visade sig vara ett bra test för vårt nya tält. Daniel, låg och vilade med öppen mun, men vaknade strax till när han kände en första droppe vatten tränga genom tältduken och landa i munhålan. Jag var snabbt framme och tätade med en handduk och sedan sov vi typ hela natten i åska och fortsatt regn. Fast, det stämmer ju inte helt ...

Färgglada fåglar och gäspande flodhästar spottades på flodturen sista kvällen.

Eftersom himlen öppnade sig lite väl fort hann jag inte tömma blåsan efter att jag svept sista ölen och detta skulle visa sig vara ödesdigert frampå småtimmarna. Klockan 03.12 kunde jag inte hålla mig längre, drog på pannlampan och smög ut (inte helt lätt när man måste dra en tältdragkedja upp och ner) för att göra mina behov. Att Andy tidigare berättat att campen regelbundet besöks av såväl nattbetande flodhästar som två lejonhannar gav mig viss puls. Testa gärna själv att uträtta dina behov och samtidigt svepa med en pannlampa 360 grader, utan att skvätta på dina flipflopförsedda fötter, eller den närbelägna tältduken. Klarar du det är du välkommen att hänga med på nästa medföljarresa!

Just den här vildhunden skulle jag inte vilja ha i hundkorgen hemma, även om den rent färgmässigt har vissa likheter med Coffee ...

Sammanfattning av lärdomar:
- överväg alltid om du vill campa under regnsäsong
- veva inte ner rutan när du ska fota i Kafue NP för då kan bilen fyllas av tsetseflugor
- töm alltid blåsan innan det börjar regna
- om du inte campar så missar du en massa roliga erfarenheter (och kanske också ett antal skämt från västkusten)

Den nakna sanningen bakom gubbcamping är att man kan bli väldigt trött på hemvägen ...

// Theodor


tisdag 6 mars 2018

Plogging - en självklar scoutaktivitet

Jag har försökt hålla mig ifrån scoutrörelsen under en period, typ trettio år. Det blev för mycket för den melankoliske tonåringen och det var ju inte så mycket rock n roll att gå på hajk, lära sig knopar eller härma fågelläten. Men så här i efterhand var det kanske lika lärorikt som att göra lumpen!

Känslan när man har fått med sig hela patrullen upp till himlen, eller åtminstone till Mountain of Gaaaad (som vi säger inom American Boys Scouts)

Men, ibland behöver man bara en paus (även om den varar mer än ett halv liv). Så, nu är jag tillbaks, som ledare, för American Boys Scouts. Jodå, Valle föll ju pladask för scoutinglivet redan under förra året i Älvsjö, men nu har även jag trillat dit.

Valle är en av få erfarna scouter i patrullen och kan softa mest hela tiden. Notera också kepsen som snart håller på att falla samman. Tveksamt om den håller ett skyfall till. Men visst, det finns ju silvertejp även i Zambia ... 

Hittills har vi inte bara haft scoutmöten utan också:
- gått på halvdagshajk till Mountain of God (en skön promenad som killarna trodde var 5 km men visade sig vara närmare milen ...),
- campat med 11 tioåringar i vår trädgård (ätit tacos, lyssnat på trubadur och sett en orm i ett handfat ...) och nu senast ,
- ploggat, ja, ni vet, den nya svenska trenden där man joggar och plockar skräp samtidigt.

När killarna borstade tänderna såg de en orm i handfatet. Tänk vad man kan fixa och trixa i Photoshop nuförtiden, eller så var den på riktigt, i vårt hus - problemet åtgärdat, jag lovar.

Här i Zambia finns det dåligt med soptunnor och återvinningscentraler. Vissa tomglas samlas in, i viss mån samlas även papper in. Men det mesta slängs, lite överallt. Sämst är det nog ändå med  grundförståelsen för varför man inte ska veva ner rutan och tippa sitt avfall utmed vägarna. Det där är ett ansvar som varje nation måste ta. Här har vi lite att göra - en Håll Zambia Rent-kampanj skulle sitta förträffligt fint. Flera grannländer har förresten förbjudit plastpåsar i matbutikerna för att den vägen minska på sopbergen.

Ploggandet gick nästan för bra, 37 kg på 45 minuter. Och killarna gillade det - awesome!!!

Vid gårdagens scoutmöte skulle vi alltså plogga, fast vi gick istället för att jogga. Vi behövde inte gå många meter innan soppåsarna var överfulla och vi kunde vända hem. Tretton killar samlade 37 kilo skräp på 45 minuter. Dagens läsartävling: Hur lång tid behöver vi då på oss för att röja upp här i landet?

Att fixa en mitella är inte det lättaste, men de här killarna kan både det och mycket annat när det gäller första hjälpen!

Det är bara Valle och en kille till som har varit scout tidigare, men jag är extremt imponerad över hur snabbt de lär sig om allt mellan himmel och jord, som till exempel:

- göra upp eld
- laga mat
- sätta upp tält (och ta ner det)
- första hjälpen
- plogga och se till att man inte lämnar några spår efter sig
- och att visa respekt, för varandra och oss ledare

Tältresning på tid, en ny gren i nästa olympiska spel?

Just nu ser vi mest fram emot ännu en walkabout (mini-hajk) och en campout (hajk med övernattning)! Ja, ni som följer de här bloggarna undrar säkert om jag kommer bo i tält i Älvsjöskogen när vi väl flyttar hem. Svar: varför inte?

// Theodor


måndag 5 mars 2018

Jag är helt slut efter en hektisk helg med kalas och triathlon

Du kanske minns att vi inte firade det där med semlor och fettisdag (även om Karin gjorde det på ambassaden). Än mindre valde vi att fira alla smålänningars nya fräscha högtid, den numera smått klassiska "Fösta Tossdan i Mass". Jag vet inte varför, men traditioner verkar inte vara vår grej. Redan nu funderar jag på att stryka såväl påsk som Valborg, Midsommar och jul. Det finns ju så mycket annat man kan glädja sig åt här i livet, så inte behöver vi några fasta högtider (och vi äter ju ändå bara samma julbord vid varje högtid ...). 

Så, när nu "Fössta Tossdan i Mass" väl var till ända gick vi loss på annat sätt istället. I fredags var det nämligen dags för tolvårskalas. Sigrid co-hostade med bästa kompisen och till slut ramlade det in ett tjugotal partysugna jämnåriga. I arbetsbeskrivningen för mig som medföljare ligger det naturligtvis att tolka kalasinbjudningar, göra inköp och preppa lekar och aktiviteter. Jag tolkade inbjudan där det stod "Tema Vinter-OS". Visst, det var ju slut i Sydkorea, men här ligger vi lite efter så det var i fredags den olympiska elden anlände (och senare också slocknade). 

Parallellskidåkning, klassisk stil, vid vinter-OS i Zambia 2018.

Exempel på viktiga grenar i ett zambiskt vinter-OS:
- kaffesäckshoppning (tävling sker i tre lag parallellt)
- potatis på sked (lagtävling, första gången detta är en olympisk gren, definitivt första gången i ett vinter-OS)
- skidåkning, parallellt men ändå typ klassisk stil (två lag med tre i varje tävlar mot varandra på ovallade träplankor, extremt hög kulfaktor när alla faller som i domino)
- ishockey, på såpad presenning (lag, turnering, innebandyboll och klubbor, hård domare, peppig publik)
- konståkning med dansstopp på såpad presenning (finalgren, individuell)

Final i ishockey, på såpad presenning, vid vinter-OS i Zambia 2018. 

Ja, ni fattar. Det fanns inte ett enda gråtande barn som övervägde att dopa sig eller peta en stav i sidan på värsta fienden. Bara idel skratt och njutning!

Själva tävlandet avslutades med dopp i poolen - Karin tyckte att barnen hade för mycket såpa på sig efter hockey och konståkning! Om du vill veta receptet på hur man stegvis gör om sin pool till ett gigantiskt bubbelbad så kan jag redan nu avslöja det: tillsätt såpa (går också bra med diskmedel, helst då av märket BOOM!).

Såväl OS-tävlingarna som den påföljande tacobuffén och avslutande glassbomben med cupcakes röstades sedan fram till årets hittills bästa och godaste! Jag är övertygad om att jubilarerna också var supernöjda. 

Redan här är jag hyfsat trött. Men dagen därpå väntade naturligtvis en ny utmaning ...

Startskottet för mitt livs första triathlon (jag vet, korta distanser, men någonstans måste man börja) gick redan klockan 8.00 på lördagsmorgonen när jag dök i det isande poolvattnet och bröstsimmade mig igenom 400 m. Nästa år får det bli en annan simteknik, för när förste man i mitt heat var ur poolen hade jag fortfarande flera längder kvar ... Sedan 10 km mountainbike i lera (här var tekniken enkel - håll munnen stängd om du inte gillar att svälja x antal liter natural crunchy o'boy), och så avslutande 2,5 km löpning, där hälften gick på asfalt och hälften i lera. Den röda jorden visar sig funka bra som spraytanning ...

Man kan ju undra varför kvinnan bakom är så mycket gladare än mannen som precis tagit sig över mållinjen med naturligt spraytannade ben ...

Redan nu har jag bestämt mig för att ställa upp nästa år, inte bara för att jag kom sist bland svenska herrar i min ålderskategori och känner ett sjukt starkt revanschsug, utan för att det alltså innebär en gratis bränna. Och så för motionens skulle, förstås. Glömde nästan det.  

Lyckliga laget Kasino, bra kämpat i första triathlon-tävlingen!

Tilläggas måste naturligtvis att Karin, Sigrid och Valle också deltog, och körde olika lagsträckor. Astrid stod för support och pepp. Alla verkar lika bitna som jag! AISL Triathlon 2019, watch out!

Ännu ett lag som tagit medalj i triathlon 2018, bra kämpat!

Sedan var det bara att åka hem, spola den värsta leran av cykeln och låta regnsäsongen göra resten. Väl hemma uppstod ytterligare trötthet, men ändå inget mot hur söndagen till slut artade sig. Det här med hektiska helger gör mig ibland helt utmattad. 

Ja, det hände en massa annat också under helgen men eftersom drygt åttio procent av de som läser mina bloggar också har ett jobb kan jag inte skriva längre än så här. Era chefer har hört av sig och sagt att det tar för mycket av er dyrbara arbetstid. Så, dags att återgå till att knappa på era datorer. Vi hörs snart igen! 

// Theodor