Ett synnerligen trevligt AfroPartaj

Jag har egentligen knappt vaknat efter nattens AfroPartaj hemma hos Elham och Eva. Jag känner fingrarna knappa på datorn, en ny blogg måste ut, innan alla har vaknat och besviket ser att de senaste nyheterna från svenskkolonin i Zambia ännu inte finns på Internet.

Karin sover, igen. Barnen hörs inte längre. Inte personalen heller. Har jag också somnat igen?

I ett mer utvilat tillstånd hade jag säkerligen valt att summera gårdagens AfroPartaj annorlunda, men just idag styr mitt tillstånd också vad jag får ur mig. Om en timme finns det andra punkter på vår helgagenda, så om nyheterna ska kablas ut får det bli nu.


Så här minns jag gårdagens AfroPartaj:
1. Vi anländer långt ifrån först, ej heller sist.
2. Musiken är långt ifrån låg, ej heller på max.
3. Regnet hänger i luften. När baren väl är uppdukad hänger regnet inte längre i luften, utan vräker ner.
4. Vädret tvingar oss in under verandataket, och till närhet.
5. En blöt soffa ger mig blöta kläder, vilket ingen märker eftersom alla är blöta, på ett eller annat vis.

6. Baren läcker, och det beskriver också hur min fru ser ut.
7. Baren fylls på, nya gäster dyker upp runt om poolen, strömmar till likt ett stim med törstiga blötdjur. Åskan har slutat gå. Regnet drar bort, men gästerna stannar kvar.
8. Musiken är långt ifrån låg, dansgolvet fylls till max.
9. Ett temaparty är ett temaparty, gäster är gäster. Ingen vinner kategorin bästa partykläder, alla är vinnare.

10. Även om baren läcker så fylls den på, vi lika så.
11. Min fru är också läcker, jag känner igen henne på tyget. Vi matchar, men jag bara ler när hon föreslår att vi ska låta sy upp fler familjekreationer. Vi är många i familjen, men en gemensam kostym skulle ge en antydan av sportdyrkan, som en lagdräkt fast i afromönster. Jag är glad att vår maid tycker min skjorta är fin.
12. Det eldas här och var, ryker från små pinnar i mungipor. Ju mer baren läcker desto mer eldas det, här och var. Det finns hembränt, men också hemodlat. Ett AfroPartaj är ett AfroPartaj, man måste ta seden dit man kommer. Till och med Obama har kommit. Vi kan alla påverka BNP, på ett eller annat sätt. Handla vitt, stöd svart.
13. Jag sluddrar om mitt författarskap, spelar nästan en roll, och inser först nu att jag lika gärna kunnat utge mig för att vara en storsatsande friidrottare. Typ: "jag började träna redan under tiden i Maputo, men så kom barnen, och först nu har jag tid igen. Till påsk ska ribban ligga på 2.50 ...". Trovärdigt? Ska fyllesnack vara trovärdigt? Vad gör man inte för att få stå själv i baren en stund? Jag skulle dö för att få stå själv i baren en stund, det är min image ... Nej, nej, nej. Skärpning, ärligt.

14. Om polisen skulle storma in och be mig blåsa skulle jag ... förmodligen dra upp mitt diplomatvisa och låtsas vara imun mot alla polisövergrepp i världen. Kanske ge dem en slant för besväret, vi kan alla påverka BNP, på ett eller annat sätt.
15. Undrar hur dagen efter kommer att kännas? Kommer vi att avverka någon av helgplanerna, eller bara krypa ner under täcker och fundera på hur den där baren kunde läcka så fort som den gjorde, för visst gjorde den det?
16. På något sätt kommer vi hem, barnen är uppe och kollar på TV. De är stora nu, klara sig själva. För när man är stor gör man det, eller?


P.S. Tack värdinnor, utan er hade vi aldrig läst det här. Och, Elham, jag lovar att ge igen; plötsligt minns jag att du kastade en GT på mig. En isbit fastnade innanför mina glasögon, jag har en köldskada på ögonlocket idag ... D.S.

//

Veckans sport

I väntan på bättre inlägg och bloggar får somliga av er hålla till godo med sportresultaten från veckan som gått.

Innebandy:
- Jag har bestämt för mig att jag var med i det vinnande laget. Det blev till slut ett golden goal som avgjorde.
- Svettighet: 4 av 5
- Poäng: ge mig en pinne för assist.

Gå-lunka-löp:
- Banan har varit den samma under en längre tid. Tiderna lika så. Ingen av deltagarna vet hur vi ska göra för att komma under 1 timme och 30 minuter.
- Svettighet: 2 av 5
- Poäng: tyvärr inga extra pinnar denna vecka.

Tennis:
- Banan var blöt, luftfuktigheten hög. Storstryk igen. Enda hoppet är inför nästa vecka eftersom min motspelare slog sig blodig när han föll handlöst på vägen ut från banan.
- Svettighet: 4 av 5
- Poäng: 6-2, 3-1

Kommentatorskommentar: jag börjar tycka att sport, i sin helhet, känns lite väl mycket 00-tal. Det känns lite omodernt, jag får liksom en fadd smak i munnen. Finns det någon bot för detta? Någon liten tablett man kan ta, på regelbunden basis?

//

Kvällens herrmiddag

Om du inte ser den här bloggen beror det förmodlingen på att du inte var på herrmiddagen. Ring då supporten.

//

Zambiabloggens ettårsjubilieum

Det är några stycken som noterat att min Zambiablogg alldeles snart fyller ett år. Inte illa. Samma personer har frågat hur detta ska firas. Jag återkommer till det, men tar fortfarande tacksamt emot fler förslag. Hittills har jag bland annat följande kreativa lösningar:

- En fest.
- Ett poolparty (vet inte egentligen skillnaden mellan fest och poolparty, men jag vill ta upp alla alternativ, känns viktigt).
- Börja skriva om intressanta saker.
- Nedläggning av bloggen.
- Inte alls.

Som sagt, kom gärna med fler kreativa förslag till hur detta kan firas.

(P.S. jag lider inte av idétorka och har inte drabbats av fyrtioårskris så kom inte och säg det du också ...)

//

Helgbilaga: Tema Sport

Det blev en mycket spännande match imorse på Intercontinentals tennisplan. Spänningen låg mest i hur många dubbelfel och bäbislösa servar jag kunde få till, men också hur nära baslinjen jag lyckades skjuta utan att få in bollen på plan. Johan Norman är vass, mycket vass. Nästa vecka ska jag preparera hans planhalva, eller vattenflaska.

Till mitt försvar:
- Det var motsol.
- Mina glasögon åkte ner på näsan.
- Jag fick svett i ögonen och eftersom jag hade fixat frisyren innan så var det inte bara svett utan också hårvax och det svider och har en distraherande inverkan.
- En av bollarna var lite sumpig.
- Jag kom försent, var stressad i första set.

Slutresultat efter en dryg timmes lirande (eller lidande om jag ska vara ärlig):
6-3, 3-1

Behöver jag säga vem som var att ses som hemmaspelare (eller går man på vem som har högst seedning, eller ligger högst på världsrankingen, Lusakarankingen?).

Men, men, men. Jag känner det så starkt nu. 2010 kommer vara mitt stora sport år. Nytt mål: jag ska komma med i Sportspegelns Årskrönika.

Om du vill hjälpa mig att nå målet så kan du alltid sätta in några tusenlappar på mitt nyastartade 90-konto som jag kallar "Hjälp sporten ut från de fina salongerna i utvecklingslandet Zambia". Alla pengar går oavkortat till att köpa gift så att mina kommande motståndare lägger sig självmant i varje match och jag därigenom är att ses som rättmätig vinnare.

Nu ropar min tränare på mig.

Trevlig helg!



P.S. Ordet tränare kan på vissa minoritetsspråk likställas vid kurator, jag tror jag behöver en sådan. Eller bara en tennisterapeut. Eller en kombinerad lucia- och tennisterapeut, det vore perfekt. D.S.

//

Hos frisören

Om du är en av de få som noterade att jag skalade av mig allt håret i slutet av oktober kan jag bara meddela att det har vuxit ut igen. Flera gånger om. Idag var det dags att göra något åt kalufsen på nytt.

Det finns ju ett antal frisörer här i Lusaka. Till dessa kan man lägga en handfull personer som även med europeiska mått mätt skulle kunna utge sig för att vara frisörer.

En klassisk anekdot på frisörstemat är från Maputotiden när min vän Johan (eller om det var Daniel) går in till frisören. Ingen är på plats. Han hojtar, varpå en kvinna med sopkvast i handen uppenbarar sig. Johan frågar om det finns någon klipptid. Hon nickar. Han funderar på varför hon håller kvar vid kvasten, men låter henne ändå påbörja arbetet. Långt senare förstår Johan att frisören var på lunch och den kvinnliga städerskan alltför businessminded för att kunna säga nej till en extra inkomst.

Det här råkade jag inte ut för på Crossroads idag. Jag kände mig snarare väl omhändertagen. Blev bjuden på kaffe och mariekex, samt fick ett ex av resemagasinet Getaway i min hand. En artikel om Garden Route fångade min uppmärksamhet, tills jag noterade att tidningen var från 1998 och att jag först trott den var två år gammal. Jag skrattade åt mig själv tills de andra kunderna började plocka med sina mobiltelefoner.

En annan skön anekdot från frisersalongernas Maputo är när jag kommer in och först ställer frågan om de någonsin klippt en vit mans hår. De nickar förstås. Jag känner mig till freds. Sedan undrar de om de ska använda sax eller maskin. Jag förklarar att min svenska frisör brukar minsann använda både sax och maskin. Tjejen försvinner bort en stund, snackar med sina kollegor, de fnissar och så kommer hon tillbaka och meddelar att det blir dyrare om jag vill ha både sax och maskin. Snart förstår jag varför. Tjejen framför mig var nämligen bara utbildad på saxen. Hennes kollega hade spetskompetensen på maskinen. Två frisörer, en frisyr, och lite lagom nöjd. Man kunde ju alltid dölja håret under solhatten.

Det roligaste idag var väl när jag sa till frisören att använda 3 mm-bladet på maskinen. Efter en stund kände han sig klar och undrade om jag tyckte det blev fint. Jag nickade. Han fnissade och avslöjade att han faktiskt använt 6 mm-bladet. Men, men, den bjuder jag på. Jag kände mig inte lurad. Och det gjorde jag inte på priset heller, en dryg femtilapp. Det kommer man väl inte ens under uppe på Möllevången nu för tiden?

Avslutningsvis vill jag bara meddela att det hittills (efter tolv timmars status som nyklippt) bara är Sigrid som har uppmärksammat att jag är nyklippt. Får se om någon på svenska skolan imorgon förstår vikten av att kommentera en nyfriserad kalufs.

//

Helgens skvaller

Ja, då har det gått ännu en helg i Lusaka. En person, vi kan kalla honom Träningsfreaket, har flera gånger påpekat för gemensamma vänner att jag har en skvallerblogg. Jag har med ett leende försökt förneka, mest för att locka folk att bilda sig en egen uppfattning.

Personen ifråga hade lagt märke till att jag förvisso inte har lika många besökare som Carl Bildt eller Blondinbella, men att det snabbt ökat från 2000 till närmare 4000 besök. Och med detta i bagaget inser jag nu att jag faktiskt måste börja skvallra lite mer. Så här kommer nu alltså helgens skvaller, rakt upp och ner, utan krusiduller.

Fredag eftermiddag:
- vi har vänner på middag, inget nytt att rapportera: grillad oxfilé och klyftpotatis. Lite för få fördrinkar, mer vin och så en lite otippad avslutning i det att en hel flaska Amarulla går åt, och vi tar dessutom fram en slatt Wild African Cream. Vartefter jag börjar bli sugen på GT.
- när alla vännerna gått hem ... börjar nästan rummet snurra, men jag tar ett extra glas vatten och mår sedan prima, både hela natten och lördagen. Utan att säga det till henne tackar jag Karin för att hon på något sätt, jag minns inte längre hur (minneslucka?), avledde mitt GT-sug.
- nej, det finns inget att skvallra om från den middagen.
- jag överväger att skärpa tonen mot vår trädgårdsmästare.
- eller ... jo, Karin har varit i Kamwala och köpt tyg till mig, hon tycker att jag ska ha en turkosmönstrad afrikansk skjorta. Är det en present? Är det något jag missat i modesvängen? Är det bättre än mina fläckiga t-shirts?

Lördag förmiddag:
- Jag överväger att avskeda vår trädgårdsmästare.
- Karin och jag ses på en långpromenad. Ett antal paparazzis följer oss de 8 kilometrarna. Vi blir allt svettigare. Dricker filtrerat zambiskt brunnsvatten.

Lördag eftermiddag:
- Farewellparty hemma hos familjen Lindbloms som ska flytta till Sverige om några veckor.
- Jag och Astrid ingår i det lag som vinner lekarna.
- Jag ingår i manskören som sjunger snapsvisor för Lindbloms (det här är väl helgens största skvaller, som jag ser det).
- Brödet är väldigt gott, och Ediths cheesecake, för att nämna något från den gedigna buffébänken.
- Baren håller hög klass.
- Vi blir bjudna på barnkalas den kommande helgen.
- Jag välkomnar Jens i trebarnsklubben.
- Jens och jag bestämmer att det ska tränas och spelas tennis framöver.
- David är lite skeptisk till den rödvinsbox som jag överlämnar i present.
- David har bemannat baren med sin son, som gör högkvalitativa GTs med hjälp av en kompis.
- Ola avslöjar att han gärna skulle ingå i trebarnsklubben, med befintlig fru.
- Väl hemma från partyt blir jag påmind om att baren faktiskt hållt osedvanligt hög klass; somnar redan vid inledningstexterna till den film vi valt ut (men det vet inte Karin eftersom hon på något outgrundligt sätt lyckats somna innan mig, vilket jag ännu inte har retat henne för, här finns alltså potential inför veckan som kommer).

Söndag förmiddag:
- Barnen går till hemmafrisören. Valles frisyr blir mindre jugendtinspirerad, Karin väljer att tjejerna ska fortsätta med lugg, Sigrid ser i vissa poser ut som jag själv gjorde på ett foto från när jag var ett år gammal; lite som en blandning mellan Gustav Vasa och en billig kapellmästare från någon sjuttiotalssatsning av typen Notknäckarna eller Melodifestivalen.
- Jag borde gå till frisören.
- Det regnar för första gången på två veckor (vem bryr sig, är detta verkligen skvaller eller bara utfyllnad?)
- Vi är bjudna på brunch hos Elham och Eva.

- Jag överväger att avskeda vår trädgårdsmästare.
- Vi anländer till brunchen och äter oss proppmätta.

- En person, vi kan som sagt kalla honom Träningsfreaket, lyckas på nytt förtala den här bloggen. Men, men, han är inte först, så vi är fortfarande vänner.
- Johan och jag bestämmer att det ska spelas tennis och innebandy framöver.
- Ola blir generad när jag frågar om han är på väg in i trebarnsklubben än.

Söndag kväll:
- Hela familjen badar (Astrids fjärde bad denna heta söndag)
- Middag och kvällsrutin, barnen somnar i princip ovaggade
- Karin tvingar mig att göra varsin kopp te, jag känner mig utnyttjad
- Karin läser bok i soffan
- Det blåser upp till oväder, regnet drar in och förbi Lusaka
- Karin mumlar i soffan
- Karin zzz ...
- Jag sprider helgens nyheter och funderar på vad som är nyheter och vad som är skvaller. Vad som är intressanta nyheter respektive skvaller kanske inte är riktigt samma sak. Jag ska fråga en person om just detta när vi träffas nästa gång. Han kanske vet, eller så skrattar han bara åt mig, igen. Och då kan jag ju alltid ta ut min ilska på någon annan, kanske min trädgårdsmästare.

//

Cape Town - del 2 (Whale Coast och Garden Route)

Morgonlogistiken var perfekt, solen gassade och i baksätet satt tre minderåriga turister. De två vuxna i framsätet log mot varandra, lade upp kartan framför sig och petade sedan i ettan. Det var dags att lämna Kapstaden för den här gången.

Förbi kåkstäderna utmed motorväg N2 var allt lugnt.
"Inga avtagsvägar, inga problem", sa mannen bakom ratten.
Kvinnan bredvid honom hade redan slumrat till, de minderåriga i baksätet likaså. Mannen gjorde ett försök att byta från barn- till vuxenmusik, men en av passagerarna jämrade sig genast och astridlindgrensångerna fick dröja sig kvar i högtalarsystemet.

Tankarna började flyta, inte bara som ett resultat av värmen och det begränsade kylsystemet i fordonet. Minnena från de gångna dagarna var fina, förväntningarna inför de kommande resmålen utmed Whale Coast och Garden Route höga.

Plötsligt började det dyka upp skyltar om avtagsvägar. En enkel knackning på kvinnan bredvids axel, fler grymtningar och efter lite gruff kring kartan och hur den skulle läsas var de till slut på rätt spår igen. En fantastisk väg utmed kusten, men inga valar, inga hajar, inga sälar och inga pingviner. Barnen fortsatte att sova, värmen att stiga.

Väl framme i Hermanus stekte solen från en molnfri himmel. Det kändes nästintill för lätt att hitta parkering, men att enas kring restaurang blev svårare. Till slut tryckte de in sig på Mugg&Beans uteservering. En stund senare var alla mätta och belåtna, men då kom nästa kris. Vad skulle de välja: att titta på utsikten nere vid hamnen eller gå till lekplatsen? Någon tyckte till och med att glassbaren runt hörnet kändes som ett bra alternativ.

Röster som höjs, barn som kinkar, vuxna som grymtar. Till slut enas kvintetten kring en kombinationslösning där barnen leker medan de vuxna tittar på utsikten, och där alla fem till slut landar på glassbaren. Nytt kiv, naturligtvis. Det finns bara en rosa bägare kvar och ägaren förstår inte varför grön eller blå skulle vara ett problem; det är väl glassen ni vill ha?

Efter ett stopp på en ostfabrik och senare på en ljusfabrik entrar familjen Struisbaai, nära Cape Agulhas. Ännu ett delmål är nått. Det finns en strand och ett strandhak. Den yngste resenären är väldigt nöjd, för det serveras pommes frites. Det ryktas att det är det enda han ätit hittills på semestern. Senare kommer det ryktas att det är det enda han ätit på hela semestern, förutom en halv fish nugget som av misstag hade hamnat mellan två pommes.

De bor två nätter i Struisbaai, hänger största delen av tiden på stranden, förutom en liten tur till Cape Agulhas. De blir snart varse att detta är Afrikas sydligast spets och dessutom väldigt vackert. Spänningen stiger. Flera av resenärerna går till och med upp i fyren, andra nöjer sig med att åka på den söndriga hästen utanför närlivsbutiken.

Ytterligare några vågar sig på en spontan vinprovning. Det visar sig senare att den yngste resenären blir sövd i en bil för att den äldste resenären ska kunna åka på ytterligare en vinprovning, i smyg, och till på köpet krävs det en hjärtsnörpande biltur på dåliga vägar som kantas av strutsar, gaseller och fårfarmer. Senare på kvällen klämmer en av de yngre resenärerna två fingrar blodiga vid lek i en dörr. Spänningen är som sagt olidlig.

Från Afrikas sydligaste spets blir det en lång resa via Mossel Bay fram till George och Wilderness där familjen ska tillbringa de sista tre nätterna. Bilturen präglas av bra musik, härliga vyer, lek i baksätet och intellektuella samtal i framsätet. I Mossel Bay äter familjen lunch på en restaurang precis vid havet, också där med en fyr precis i bakgrunden. Bordet är vingligt och flera gånger välter familjen ut mat och dryck. Irritationen växer.

Väl framme på Solliez Bed and Breakfast i Wilderness sätter de sig ner på uteplatsen med havet rytande tio meter ner. Några minuter senare har den näst yngsta resenären trillat vid buslek och slagit sig blodig i munnen. Barnskriken överröstas av dånet från vågorna.

De kommande dagarna åker familjen på kattzoo, tar en laguntur i Knyssna och shoppar på ett center i George. Dessutom badar man i höga vågor och starka strömmar vid Victoria Bay, bara några kilometer från lodgen. På kvällarna äter de fantastiska middagar, barnen får glass och alla somnar sött, med havets vilda vågljud strax utanför panoramafönstren.

Även sista morgonen är logistiken nästan kusligt perfekt. Inte ens hyrbilsinlämningen, eller incheckningen lämnar någon oberörd. Allt flyter perfekt, så när som på en sak: mannens nyinköpta take away-kaffe. Mitt framfö incheckningsdisken händer nämligen det som inte får hända. I ett försök att klämma fast plastlocket över muggen, skvalpar den varma drycken över. En het fuktig fläck bildas på mannens skjorta. Incheckningspersonalen kippar efter andan. Familjen stelnar till när mannen drar av några mindre barnvänliga fraser. Men det dröjer bara någon minut innan allt är över och spänningen lagt sig. Med två våtservetter går nämligen kaffefläcken bort och familjen kan flyga hem igen via Johannesburg fram till Lusaka, utan att det händer mer läskiga saker.

//

Cape Town - del 1

2010 års första semesterresa gick för vår del till Kapstaden. Tre personer i vår familj har ju varit där tidigare, i september 2004. En av skillnaderna var att Astrid då bara var fem månader och kunde bäras i bilkorgen mest hela tiden. Med tre ungar som parallellt skriker:

"Glass, pappa, glass"
"Tivoli, pappa, tivoli"

blir en sån här resa annorlunda den vi genomförde för fem år sedan. Men inte alls så mycket rusande efter barn som jag hade befarat. I korta drag blev resan så här:

2e januari:
- Kl.05:00: Taxin skuttar in på vår tomt, fylls med barn och packning.
- Kl.07:00: Flyget till Sydafrika går.

- Kl.09:15: Astrid kinkar på flygplatsen i Johannesburg, vill inte gå i samma riktning som vi andra, samtidigt behöver Sigrid besöka toaletten och så bestämmer sig Astrid och Valle för att de inte tänker gå vidare om de inte får klättra en stund på en bagagevagn.
- Kl.09.30: Familjen går in i en godisaffär på flygplatsen.
- Kl.09.35: Stora delar av familjen är på väg ut från samma affär, några med godis som vi betalt för.
- Kl.12.30: Vi somnar utmattade på planet mellan Joburg och Cape Town.
- Kl.16.00: Vi är framme i Kapstaden, har hittat fram till lodgen Inn With a View och tagit oss vidare ner till shoppingcentret Waterfront. Alla lyckliga.
- Kl.16.30: Astrid hittar en leksaksbutik med en söndrig åkattraktion, som i hennes ögon inte är sönder; det är bara pappa som ska få den att fungera.
Vi äter senare en underbar pastamiddag, dricker gott vin, njuter av den heta sommarkvällen (det var 37 grader i staden den här dagen och kvällen blev lång och ljum).

3e januari:
- Kl.08:00: frukost på lodgen, mulet, vi har bestämt oss för en tur till Godahoppsudden tillsammans med Aykut, Marika och Ellinor som är i staden samtidigt. Tre banditer jagar ägarinnans katt. Snart visar det sig att det finns två katter. Vi kommer iväg innan något barn eller någon katt kommit till skada.
- Kl.10:00: På väg mot Cape Point, regnet hänger i luften och Karin är först förbannad över att vi inte tog med regnkapporna. Strax tjafsar vi om vem som läser kartan och hur vi ska komma fram till udden, de vuxna i bilen bakom skrattar åt oss. Barnen får lyssna på We'll be coming round the mountains.

- Kl.12.00: Pizza och öl på restaurangen vid udden. Då har vi varit ute vid fyren, åkt cabelway och klättrat en hel del. Några har gjort mer av det där sista, andra fick skrubbsår vid första försöket.
- Kl.15.00: Glass, pingviner och bad vid Boulders utanför Simonstown. Solen skiner och alla är glada. Aykut bokar in sig på Vithajdyk, jag köper en fin skål till Karin att ha i vårt framtida kök. Som tack får jag välja vilket av barnens överblivna glass jag ska få äta upp. Livet känns underbart. Bara några få fläckar på t-shirten, inga större på shortsen.

- Kl.18.30: Vi loggar in på McDonalds vid Green Point Stadium (en av sommarens VM-arenor). Avatar är veckans leksak, och med tre sådana i bagaget har vi börjat bygga en fin leksakssamling att släpa vidare på under resan. Sigrid är lite besviken att man inte kan få en rosa sticker istället. Helst med Barbie eller Diamond Castle-tema. Ibland vet jag inte hur jag ska kunna göra mina barn lyckliga. Deras barndom blir säkert lika torftig som min egen, fast utan plyschplanscher med Leoparder och OKEJ-posters på Carola i indiandräkten.


- Kl.21.00: Alla sover. Innan jag somnar sätter jag upp som mål att fixa en stickerbook med Barbietema till Sigrid, under de kommande dagarna. Astrid ska få åka karusell, och Valle borde vilja ha VM-maskoten Zakumi.

4e januari:

En dag i vindistriktet. Det blir en del bilkörande, men barnen klarar det fint med lite barnmusik. De flesta har dessutom lekplats. Vi besöker Bayerskloof, Hartenberg, Thelema och Meerlust.

En ansenling samling vingårdar. Provning vid alla, lunch vid Hartenberg och barnen är lyckliga nästan hela tiden (bara när Aykut och Karin byter bil skriker mina tre barn konstant i 20 minuter mellan Thelema och Meerlust).

Middag nere vid Waterfront (räkfrossa till de vuxna, hamburgare eller fish n ships till barnen), tjejerna dansar till den stackars ensamme livemusikern, härlig kväll.
Och dessförinnan har vi förresten hunnit med ett riktigt tivoli, med bergbanan Gröna Masken, hästar à la Farfarsbilarna, Nyckelpigan och en jyste karusell med biltema. Lyckligare barn minns jag inte ens från pappakapitlet i Allt om Barn, när jag ögnadet igenom det en sen natt dagen innan Astrid föddes.



5e januari:
- Kl.07.00: Frukost och titt upp mot Taffelberget. Ja, sikten är klar.
- Kl.09:00: På väg upp i linbanan. Marika och Ellinor också på plats. Aykut får just då sitt första finger avbitet av en vithaj.

- Kl.11.00: På väg ner från Taffelberget, mot Waterfront och sushilunch. En känsla av storstad, och kanske inte bara en känsla.
- Kl.eftermiddag: shopping. Lite större utbud än i Lusaka, vilket passar några av oss. Karin samlade totalt ihop fyra nya klänningar minst lika många nya skor och så har sminkväskan fått tillök. Är det jobbet på ambassaden som kräver denna utveckling? Själv är jag fortfarande kvar i den klassiska hemmapappafasen fläckig t-shirt med fläckiga shorts och en inbillning om att eftersom jag slutat bry mig så ser ingen annan alla fläckarna. Karin verkar kommit ur den fasen.


- Kl.18.30: Middag på Ocean Basket, sista kvällen med Aykut och gänget, vi ska sedan på egen hand vidare mot Garden Route.

- Kl.22.00: Alla sover. Valle lycklig över VM-maskoten. Astrid olycklig för att hon inte har fått åka tillräckligt mycket karusell. Sigrid har redan stickrat upp hälften av de två miljoner klistermärken som finns i de båda stickerböcker som hon fått / krisat sig till. Astrid också olycklig över att de inte hade någon Emilbok i första bokhandeln (Pippi hade dock sålt slut i julhandeln, så jag var ju ganska nära att göra henne åtminstone lite lycklig).

6e januari:
- shopping hela dagen och en promenad från Waterfront till Canal Walk. Jag ser inte Karin för alla kassar. Barnen gör några egna utflykter, men vi börjar vänja oss. Framför allt vid Astrid som nu kommit in i en ny klättringsfas; höll på att trilla ner i hamnvattnet vid ett tillfälle. Hon har också blivit väldigt fokuserad på ordet "tivoli", vilket hon ibland varierar med "karusell". I en souvenirbutik nynnar jag på en gammal Gyllene Tider-låt efter att Astrid har tvingat mig betala för en söndrig menlös pryl.
- vi somnar lyckliga och sover gott på Redbourne Hilltop lodge (kan rekommenderas; de har pool, frukost med utsikt över city, rymliga rum och bra badrum med både kar och dusch, samt ett väldigt trevligt par som har stället).

Ja, det var första delen av semesterberättelsen. Fortsättningen (Garden Route-delen av resan) kommer separat, och bilder också. Och allt spännande skvaller som vi i den delen kan dela med oss av ...

//

Happy New ... Yeah!

Ett par veckor in på det nya årtiondet har jag äntligen några minuter över till att fylla bloggluckan. Sedan slutet av december är ni flera som har undrat: var tog han vägen!

Några av er följer mitt liv även på Facebook, och då vet ni att jag var där på julafton. Andra följer frugan i samma kanal och då vet ni att hon hade tid att uppdatera sin status när vi var i Kapstaden.

Först alltså lite bilder från nyår, som vi firade här i kvarteret med tre andra svenska familjer, god mat och fantastiska viner och bubbel.

Den närmaste kopplingen till Zambia var väl grannen som kom ut fem i tolv och tyckte vi förde oväsen med våra raketer. Det roliga i just den anekdoten var att det knappt gick att höra vad han sa på grund av alla andra raketer och smällare som brann av i staden samtidigt. Jag ställer mig frågan: vem väljer att sova klockan 23:55 på nyårsafton? Och dessutom göra sig besväret att gå ut och skälla ut sin granne för förargeslseväckande beteende?

Förutom en fantastisk nyårsmeny hade våra ungar precis som i fjol lite uppträde. Det blir högre och högre klass för varje år. Vart ska det sluta?

Nyårsdagen tillbringades i väskpackningens tecken. Kl.05.00 den 2e januari satt vi nämligen i taxin på väg ut till flygplatsen, för vidare färd mot Sydafrika och Kapstaden.

//