The End

Det har gått två och ett halvt år sedan vi packade in vårt bohag i en container och tryckte in oss på en flight söder ut. Trettio månader av ett annat liv, och massor av lärdomar.

Om fyrtioåtta timmar tar vi en taxi ut till flygplatsen för sista hemfärden. Det är vinter här nu, sommar på vår destination. Sol här, regn där, ingen ordning alls med andra ord. Kvarstår att packa resväskorna och köpa en biljett till hundens nya liv.

Fan, vi kommer ju sakna det här livet, solen, resorna, vännerna. Så innan vi drar gör vi ett försök att fira midsommar tillsammans, även om det är influensatider här och merparten av vännerna är sänkta i feber.

Till sist, till er alla som följt oss här under åren som gått: Det finns en risk att det kommer en ny blogg, om ett annat liv, långt från bananplantor och bouganvillea, gin & tonic, hemhjälp och barnflickor, galna sjukhusbesök och möten med en afrikansk vardag, safari och poolbad.

Men innan dess måste vi bara avsluta. Med ett ord. Tack!

//

Sports Day 2011

Ja, inte nog med att jag är trött efter helgens biltur till grannlandet Zimbabwe, jag blir ivägsänd som stjärnreporter ut till ungarnas Sports Day 2011. Nåväl, sport är ju väldigt bra, inte minst för barn. Det ska liksom knackas in i generna att det är skönt och nyttigt och bra för hälsan att röra på sig.

I år deltog alla tre Sverkénkidsen i Primary Schools sportsday. Något mer rafflande kunde jag inte hitta, trots att jag gick runt med kameran i högsta hugg.

Efter en stund kom Valle på att det var roligare att bli buren av pappa än att delta.

Tror det slogs ett par lokala världsrekord. Dessutom var vädret underbart.
Nåväl, någon sportreporter blir jag väl aldrig.

//

Zim-za-la-bim

Till slut kom vi ändå iväg till Zimbabwe, eller åtminstone dess huvudstad Harare. Två nätter är lite för kort, om man betänker att det med tre små barn och ytterligare en bil med tre lika små barn tar drygt 8 timmar i vardera riktning. Då är gränskontrollen inräknad. Och ett antal kissepauser.

Men, ändå skönt att vi till slut tog oss tid. För Zimbabwe var lite annorlunda jämfört med såväl Zambia som Malawi. I forna dagar säkert mer som Sydafrika. Det finns en struktur, det finns ordning, men just nu inga pengar pga en diktator som förhindrar landets utveckling. I Zim finns också en känsla för underhåll och att förädla råvaror på ett sätt som åtminstone Zambia saknar.

Vi hade en mycket trevlig helg, men borde stannat åtminstone tre nätter på koloniala hotellet Bronte. Sigrid tyckte förresten att vi skulle stanna hundratusentre nätter, medan Valle skulle nöja sig med tio nätter. Anledningen var att landet var sååå mysigt. Och det är ju sååå underbart att äta på restaurang. Vi håller med ungarna och rekommenderar Millers (på Village Walk i Borrowsdale), Amanzi och den portugisiska Coimbra.

Dagtid hann vi med ett kort besök på Chipungu där de gör stenskulpturer, Doon Village som har ett trettiotal butiker och caféer där de mest säljer hantverk (porslin, trä, tyger, smycken, mm), samt marknad mm i Borrowsdale. Allt har mycket bättre kvalitet och finish än vi är vana vid från Zambia. Roligt förresten att vi träffade en stenhuggarkonstnär som varit i Göteborg och gjort en skulptur ...

Även om landet är slitet och skulle behöva stora investeringar så finns det ändå en bra infrastruktur. Under de 35 mil vi körde från gränsen till Harare fanns exempelvis inte ett enda potthole, medan man riskerar köra sönder bilen fullständigt bara man kommer in i Zambia.

Om vi stannat ytterligare i regionen hade vi definitivt åkt fler gånger till Harare.

//