Pappa, var är tomten?

Först undrade Sigrid när tomten kommer. Sedan började alla tre undra var han tagit vägen. Och barn måste ju få svar. Annars fortsätter de att fråga, eller som vissa kallar det; att gnälla. Vad annat fanns då att göra än att ge sig ut på jakt!





Vi letade bland bananträden, men där fanns inga spår; vår tredje stock hängde kvar på grön kvist och en ny blomma hade dagen till ära slagit ut.





Sedan letade vi på studsmattan och gick vidare till poolen, men han var inte där heller, kanske bortskrämd av ett par julbadande knattar?





Och inte i fudgekoket på spisen eller i kylen heller, men det var ju inte så konstigt eftersom där var fullt med rester ... Nej, så klart inte, än. Men väl allt annat till det stundande bordet!





Men under granen måste han väl ändå vara, tänkte jag, men hittade bara en massa klappar från när och fjärran.





Hmm ... Jag har inget svar. Och det är tre timmar kvar. Jag får nog ta och leta lite till. På vägen till rätt svar blir det julbord. Och av bilderna att döma blir jag inte utan lax.

//

Hetaste händelserna under första besöksveckan

Sedan en vecka tillbaka har vi besök. Svärföräldrarna har landat och stannar i tre veckor. Efter den rättmiga oxfilén, som lades bredvid impalasteken på grillen, har vi hunnit päsa lite vid poolen och dessutom tagit en tredagarstur till bästa safariparken där vi haft tur med djur, regnsäsongen till trots. Det mest exotiska på menyn där var väl spiskumminmarinerade buffelgrillspett.


Bästa minnet är dock inte från djurens värld, utan från en leråker där safarijeepen körde fast och svärmor fick evakueras på guidens rygg. Valle var sedan mäkta imponerad när det kom en traktor och drog loss oss, efter ett dåligt försök från min sida att putta oss ur gyttjan. Jag har väl en del träning att utlova på nyåret ...

Nu är vi tillbaka i Lusaka och irrar som höns omkring och försöker minnas vilka rätter som ska vara med på julbordet. Men visst är det köttbullar, prinskorv, kroppkakor, Janssons, julskinka, tre sorters sill, knäckebröd och ost, ägghalvor och ... Lax har vi inte hittat mer än en liten bit och svärmor har sagt att hon kan stå över mot att vi alla ställer upp på en bild där vi alla har tomteluva på oss, i poolen. Vi får väl se hur vi löser den ekvationen. Det kan med andra ord bli en laxfri jul för min del.

Nåväl, det känns som om vi har koll, än så länge. Klapparna är inslagna och tomten vidtalad. Själv kommer jag att "köpa tidningen" vid tvåtiden, för ett litet gästspel hos familjen B. Sedan kommer nog chocken när jag inte "blir dålig i magen" klockan halv fyra. Förra året darrade ju Astrid som ett asplöv. Vi får se om historien upprepar sig.


Sedan lär det väl bli rester på juldagen, men det funkar ju det också. Och på annandagen trycker vi in oss i Patrolen och åker ut till Chaminuka för grillbuffé och möjlighet för barnen att leka av sig med sina kompisar medan vi vuxna kollar in ett av landets mest välkända gallerier.

Därefter planeras en tur till Viktoriafallen och Livingstone, men mer om det och nyår i kommande inlägg. Nu är det snart dags att ta på sig luvan och knäcka några nötter, eller kanske bara öppna en flaska vin ...

//

Känner du igen det här; God Jul och Gott Nytt År

I år tänker vi på miljön och väljer att varken flyga hem till Sverige eller skicka några papperskort. Men vi tänker också på er!

God Jul och Gott Nytt År från Zambia

Varma hälsningar,

Valdemar, Sigrid, Astrid, Karin och Theodor

//

På TV

Igår var det så dags för den årliga videoutmärkelsen Zambian Music Video Awards, "Born and Bred". Jag drog med mig John och tillsammans kom vi snart fram till att mycket av den lokala musiken baseras på samma låt, fast med olika artister och olika texter. Hårt, men inte helt orättvist. Naturligtvis finns det dessutom många duktiga och bra artister. Naturligtvis.

En ny trend här i landet är att omge sig med 4-5 dansande tjejer, som tagit på sig vad de hittat i garderoben och sedan dansar sin egen tolkning av den låt artisten framför. Det känns lite som att se fem artister uppträda samtidigt. Kanske kan det slå stort i övriga världen också. Vi får se.

Roligast under kvällen var dock att John vid upprepade tillfällen blev igenkänd som en sydafrikansk dokusåpakändis. Mot slutet av tillställningen övervägde vi faktiskt att spela med och börja ge autografer. Men som de diplomater vi är erkände vi naturligtvis genast att John bara är lik, men inte ens släkt, trots att han också är vit.

En rullstolsbunden kille med vuvuzuela, en man vars pappa varit i Sverige och besökt Lantmäteriet och KTH 1983, en grabb med filmkamera och hög keps som påstod sig spela in en streetmovie, och en cigaretttiggande kille som utgav sig för att heta Sam minns jag också. Den senare hävdade att såväl Zambia som zambisk musik är skit. Intressant tanke att leka med, men det känns inte riktigt som om vi kom i mål i vår diskussion vid de fyra tillfällen vi träffade honom under kvällen.


Att jag köpte en julklapp till Karin under kvällen kan jag bara inte avslöja.

Sedan blev natten en sådan då barnen gör allt annat än sover, men till slut kommer ändå morgonen. Och sedan står man där på skolan och ska lämna. Det är terminens sista dag. Plötsligt kommer en av fröknarna fram och börjar snacka. Hon var Sigrids lärare förra året och sedan dess har vi inte mer än hälsat, men nu hade hon ånyo kopplat på ett stort leende och visade sig ha något på hjärtat.

"Oh, I saw you on TV last night, I really didn't think it was true ..."


Men det var det tydligen, sant alltså. Och nu är det dags att gå från TV-soffornas värld in i verkligheten. Vår hemhjälp är nämligen sjuk idag. Och imorgon kommer svärföräldrarna. Jodå, det finns alltid en morgondag. Kanske skulle jag nöjt mig med färre öl igår. Det känns avlägset att bädda alla sängar, städa tre badrum, diska upp, handla, städa och dessutom laga både lunch och middag. Och samtidigt vara bakis. Men det får väl vara okej, för idag, jag menar; jag var ju ändå på TV igår ...

//

Några väl valda barncitat

Häromdagen nämnde jag hur Valle var uppe och tassade mitt i natten, lite ledsen och gnällig innan han slängde iväg sin klassiska replik:
"Jag är så trött på att leta efter mamma och pappa hela tiden!"

Och för några veckor sedan var jag ju i Stockholm, då höll Karin ställningarna och blev riktigt orolig en kväll när Astrid inledde en dialog.
"Mamma, jag mår dåligt"
"Vad är det då, lilla gumman, varför mår du dåligt?"
"Jag har ont i hjärtat!"
"Nämen, lilla gumman, ont i hjärtat?"
"Ja, jag saknar min pappa så himla mycket ..."

Sedan julpysslade vi, det var nu i helgen. Vi hade ett pepparkakshus som skulle upp. Väggar, tak och skorsten, allt binds samman med spunnet socker. Och Sigrid står bredvid stekpannan och känner doften, så god, så god, så att det vattnas i mungiporna. Men hon lyckas ändå ge sig till tåls, tills sockret stelnat. Då får hon tag på ett par bruna trådar, stoppar en i sin egen mun, knaprar och njuter medan hon går fram till Valle:
"Smaka på den här brorsan, det är socker, det är jättesött, och jättegott"

Och så i eftermiddags, hos sjukgymnasten Musonda, som just nu huserar i samma lokal som vi på Svenska Skolan visar våra torsdagsfilmer. Idag var det dags för 25-årsjubileumet av "Mitt Liv Som Hund". Att jag själv är med som sydöstra Smålands mest missförstådda statist genom tiderna nämnde jag inte, mest för att det kändes som ett långskott mitt under sjukgymnastiken, men då jag glömt filmen hemma och skulle tvingas köra ytterligare en runda med tre trötta barn i Lusakas eftermiddagstrafik hade jag ändå ett samtalsämne att ta upp under det att Musonda stretchade Astrids högerhand. Astrid missförstod dock vårt samtal och trodde att hon skulle tvingas titta på en tråkig vuxenfilm istället för att hoppa i den åtråvärda poolen. Genast började hon streta emot.
"Pappa, jag vill inte se den där filmen. Jag vill bara åka hem och äta och sen går jag hellre och lägger mig än tittar på vuxenfilm!"

Ja, så kan det alltså te sig, livet i Afrika. Och på tal om det så får vi faktiskt besök från just sydöstra Småland. Det är mindre än ett dygn tills svärföräldrarna lämnar sin hemvist och på lördag eftermiddag tar jag Patrolen och hämtar upp dem på Lusaka International Airport. Vi får väl se om barnen fortsätter att leverera klassiska fraser även under de kommande veckorna. Eller har kanske turen kommit till oss vuxna nu?

//

Låt mig presidentera ...

Nu har jag faktiskt ett avslöjande att göra. Det är hög tid att ta bladet från munnen och berätta varför det varit så tyst här den senaste tiden. Så här ligger det nämligen till.

Det är nu en vecka sedan vi såg den zambiske presidenten, mr Banda, för första gången. Han hade då bjudit in sig själv till svenska residensets luciafirande och drog några riktigt sköna anekdoter från sin studietid i Lund och tillhörande språkkurs i Växjö. En liknelse han då kunde lagt till för att ge ytterligare en dimension till sitt framförande är att Växjö ju betyder "staden där vägarna möts", vilket fritt översatt till engelska blir "Crossroads", och så heter minsann ett shopping center som ligger mycket nära självaste svenska residenset. Okej, Bandas berättelse om hur svenska män och kvinnor delar dusch, åtminstone i de lundensiska studentkorridorerna var ett snäpp bättre, det håller jag med om.

Nåväl, imorse var det dags igen. Halva amerikanska skolan var avspärrad och till en början trodde jag att julshowen som barnen repat inför i flera veckor blivit bombhotad, eller möjligen att någon i svenskkolonin låtit sig inspireras av förra helgens julruschhändelser i Stockholm, men så var det nu inte. Dock tvingades åtminstone jag parkera väldigt långt bort och ofrivillig motion är inte alltid av godo, har jag hört.

Väl på plats i den stora aulan anlände snart presidenten med sin familj. Jag borde tänkt på det tidigare, men först nu inser jag att deras barn naturligtvis går på den amerikanska skolan. Presidentens närvaro verkade dock inte på något sätt påverka barnen i Primary School som alla gjorde ett helt klanderfritt uppträdande och sjöng allt från Blinka Lilla Stjärna till Det Lilla Ljus Jag Har. Kan det bli bättre, en helt vanlig torsdagsmorgon på amerikanska skolan?

När showen väl var slut var det hög tid för mig att åka och göra de sista julklappsinköpen. Vad jag köpte, och till vem, kan jag dock inte avslöja, än.

//

Luciaveckan

Okej, jag vet, det var en evighet sedan jag skrev något här på bloggen. Men du måste förstå att jag har haft annat att göra också. Jag har exempelvis varit i Stockholm en vecka. Och sedan har jag tagit hand om min familj en vecka. Och försökt hålla dem ifrån att leta längst in i min garderob där jag gömt alla julklappar som jag köpt till dem när jag var i Stockholm.


Den här veckan kör vi Sverigevecka i Zambia. På Svenska Skolan visar vi svensk film, läser svenska barnböcker och har imorgon en familjedag med julpyssel, dans kring granen, luciatåg och tomte. Jodå, de svenska traditionerna försöker vi minsann föra över även på den yngre generationen. Får se vilka av barnen som till slut ställer upp i tåget; Astrid betvivlar jag inte, men Sigrid kanske insjuknar i rampfeber och Valle kanske till slut bestämmer sig för att den ärvda pepparkaksdräkten är alltför tjejig. Vi får helt enkelt se.

Sedan jag återvände från Stockholm för en vecka sedan har det i princip regnat konstant, dygnet runt. Så inför gårdagens luciafirande på svenska residenset blev jag av min fru ombedd att investera i varsitt paraply. Dagen innan hade vår maid Anna sagt att hon också behövde ett, vilket jag helt frankt ignorerade eftersom jag redan gett henne massor med pengar och lånat ut än mer. Men så igår kom Anna på nytt och sa att hon fixat pengar (eller kanske hittat lite av de hon lånat från mig) och bad mig köpa ett paraply till henne. Jag letade i fyra butiker innan jag stannade till vid ett rödljus och köpte tre paraplyer av en gatuförsäljare. Väl hemma tyckte Anna att priset jag gav henne var för dyrt så idag ska hon istället ta bussen till Kamwala och köpa ett billigare paraply. Jag vet dock inte hur hon resonerar eftersom bussbiljetten kommer att göra totalkostnaden betydligt större än det pris jag erbjöd henne igår. Ibland vill jag krypa in i hjärnan på folk i min omgivning och läsa av tankarna, bara en kort stund liksom. Eller så mår jag bäst av att låta bli.

Sötaste kommentaren under senaste dygnet står dock Valle för. I natt vaknade han nämligen till, orolig av en dröm. Sedan började han gå från sitt rum över till vårt. Det är ju en bit och på vägen hör jag honom gnälla lite grand, stanna upp i vardagsrummet och säga;

"Jag är så trött på att leta efter mamma och pappa hela tiden!"

Den sena timmen till trots log jag och gick honom till mötes i mörkret. Med en stor kram fann vi varandra i skenet från den stora adventsstjärnan. Några sekunder senare hade han somnat sött mellan mamma och pappa.

//