tisdag 28 november 2017

När nyfikna hyenor intar Zimbabwe mitt under Mugabes avgång

Att åka eller inte åka, det var frågan i förra veckan. För är det revolution så är det. Och då blir man ju minst sagt lite nyfiken. Eller hur!

Redan i september planerade vi för en långhelg i Zimbabwe, men hade då inte fått ordning på varken bilpapper eller campingutrustning. Vi bokade av och flyttade fram vår resa till Thanks Giving-helgen (i Sverige mest känd som dagen innan Black Friday när alla affärer har en helt ny chans att sälja lite extra strax innan julruschen), då våra barn som går i amerikansk skola kunde vara lediga. För någon vecka sedan blev dock den politiska situationen i Zimbabwe lite kärv och när barnen såg bilder på stridsvagnar på gatorna i Harare, ja, då stod sig våra argument om en trevlig campinghelg ganska slätt.


Men, ett dygn innan planerad avfärd bestämmer sig till slut Mugabe för att avgå (jo, han fick säkert en fet summa pengar och några värmande kramar som plåster på såren). Då tyckte vi så klart att det passade med avgång även för oss. Lite äventyr har väl ingen dött av! Sagt och gjort, jag tillbringade typ en hel dag med att fixa allt som man måste ha med sig när man ska campa i en nationalpark i Zimbabwe.


Det tar några timmar att köra till gränsen. Där gör man reklam för "One Stop Shop", vilket i praktiken innebär att man bara behöver stanna på ena sidan gränsen och där gå igenom all pappersexercis. Att detta innebär att man måste prata med åtta (8) olika gubbar och gummor som alla skriver en kråka och bankar in en stämpel talar vi tyst om. Att några av dem var ganska barska i tonen nämner vi inte heller. Vi var förvarnade om att det skulle ta en dryg timme. Och det var precis vad det gjorde.


Väl på andra sidan gränsen mötte vi upp våra vänner som kom från Harare och körde sedan gemensamt in i parken Mana Pools, som ligger utmed Zambezi river. Det hade regnat lite grand, men vädret klarnade upp och blev riktigt soligt. Vi börjar bli ganska slipade på att sätta upp tält och laga mat i bushen nu. Karin, tack igen för att du drev igenom detta med att börja campa. Riktigt najz.


Vi gjorde några game drives med egna bilar och såg bland annat:
- massor med elefanter
- en stor hjord med bufflar
- en pride med lejon
- antiloper, mest impala och waterbuck
- apor
- krokodiler
- flodhästar
- schakal
- zebror
- en drös med fåglar (Zambias nationalfågel African Fish Eagle och några till)


Men, vi får ju inte glömma hyenorna. Och att det där begreppet "Nyfiken som en hyena" faktiskt stämmer. Tänk er så här:


Mörkret har lagt sig. Vi sitter runt lägerelden. Middagen är avdukad, glasen fylls på. Barnen börjar gå in i tälten för att knyta sig. Plötsligt lufsar någonting fram ur buskarna och promenerar igenom vår lilla camp, mellan tälten och bilarna. Förvåning uppstår, hos både människor och djur. Men när detta är utrett lufsar hon vidare in i mörkret. Hyenan.


Tänk er också ett liknande scenario ett dygn senare:


Vi har ätit lite ost och kex efter middagen. Det börjar bli dags även för oss vuxna att krypa in i tälten. Kanske är det lite svalare denna andra natt? Kanske kan man krypa ner åtminstone med benen i sovsäcken? Jag ska bara duka av ostarna, öppnar bagageluckan på bilen och känner att det luktar fränt. Men det är ingen ostdoft. Inte heller en angenäm doft. Det är doften av DÖD. Och där står hon på nytt. Bara en meter ifrån mig. Min kära hyena. Så nyfiken. Men innan jag hunnit skrika eller lysa med ficklampan eller fundera vidare på varför hon stinker som hon gör, är hon borta, försvunnen in i nattens mörker.


(så här i efterhand är jag ganska glad att jag inte drog upp kameran för att föreviga min date med den nyfikna döddoftande besten, men visst, det kanske känns lite klent för dig som läsare ...)

Sista morgonen har vi även en elefant bara några meter bakom vårt tält. Men det ser bara våra vänner. Lyckligt ovetandes tittar vi istället på hur aporna intar vårt campingbord för att leta ost- och kexsmulor.

Jag läste någonstans att Mana Pools National Park rankas som en av Afrikas bästa parker. Den camp vi bodde på var mycket enkel, men vilka upplevelser och så mycket djur. Dessutom väldigt vackert vid den här tiden på året, när det precis har börjat grönska efter de första regnen. Jag hoppas att vi ses snart igen!

//Theodor

söndag 19 november 2017

Beslutsunderlag inför din nästa semesterresa - Welcome to the Jungle!

Det var ju lite tyst på bloggfronten några veckor. En av anledningarna var att vi hade finbesök från Älvsjö. Då är det såklart inte min högsta prio att uppdatera detta forum. Vi har ytterligare besök på väg inom kort, men ni är också många som inte riktigt bestämt er. För just er kommer här lite underlag i beslutsprocessen.

Ibland står det ju och väger mellan olika alternativ, kanske har ni i familjen olika åsikter, med diverse mer eller mindre taffliga argument åt än det ena, än det andra hållet. Ni har bland annat att ta ställning till såna här tunga val:

"Skidåkning i fjällen, eller trail run i Leopard's Hill-skogarna?"

"En eftermiddag vid Eriksdalsbadet, eller ett par veckor vid Sverkéns pool?"

"Ett besök med barnen utanför älghägnet på Skansen, eller safari i South Luangwa?"

"Liseberg och flume ride, eller sunset boat Cruise i Lower Zambezi?"

"Cykla till jobbet i snömodd och snålblåst, eller mountainbajka sig runt i Lusakas förorter och nationalparken precis utanför den zambiska huvudstaden?"

"En aw med senaste söder-ipan, eller G&T i solnedgång varje kväll i Zambia?"

"En snabbtur till Sergels Torg för att se en massa fotbollshuliganer bada nakna i fontänen, eller ett besök vid Viktoria Fallen?"

Ja, ni ser, frågorna är många och för mig är svaren så klart givna. Men, för alla er som fortfarande tänker "Zambia kommer finnas kvar, men man vet aldrig när Liseberg stänger för gott, eller när Sergels Torg ska byggas om nästa gång, eller när den sista älgen avlägsnas från Skansen", ja, här kommer lite bilder från vårt senaste besök här i Zambia.

Tack familjen Spalding/Scholander för ett par härliga veckor!

Och kom ihåg, ni är alla mycket välkomna hit till Zambia under 2018.

//Theodor

söndag 12 november 2017

Konsten att köpa en gräsklippare som inte har varit sönder

Efter några fantastiska månader, med sol och behaglig värme är vi nu så sakta på väg in i den så kallade regnperioden. Det innebär att det regnar ibland, och ibland skiner solen. Detta får till följd att det börjar grönska på allvar. Vi har haft en fantastisk blomsterprakt under en dryg månad redan. Men nu blir det alltså ännu grönare. Det blir lite som att gå omkring i ett ritprogram på datorn, fast på riktigt, IRL, som vissa kallar det. Massor med färger överallt.

Den tilltagande grönskan får också en annan konsekvens. Jag kan nämligen inte skjuta så mycket längre på inköpet av en gräsklippare. Vi har en enorm tomt. Säkert tio gånger så stor som fastigheten i Älvsjö som mäter fjuttiga 783 kvadrat och har tre hus, asfalt och stenläggningar och så klart en rejäl indäckning i tryckat. Tryckat har dock inte kommit till Zambia. Här är det heta att gräsa in sina tomter. Och inte med vilket gräs som helst, utan så kallat elefantgräs, som växer i revor.

Så, när jag nu bockat för mitt första löparlopp för säsongen, var det alltså läge att ta sig ut till byggvaruhandeln och investera i en gräsklippare. Åkgräsklippare hade så klart varit roligast, men jag tänker långsiktigt och inser att grannarna i Älvsjö säkert skulle bli extremt avundsjuka om jag skulle ha en sådan för att kapa mina minimala grässtråk.

Robotgräsklippare har jag inte sett här, men det skulle så klart kunna vara något. Eller bara köpa på sig en skock zebror som får göra jobbet ... Hmm, jag fattar, det skulle bli lite som i Loranga, Mazarin och Dartanjang, lite som i en saga. Och det här är faktiskt på riktigt (har jag väl redan indikerat längre upp i texten, eller?).

Nåväl, jag är nu alltså på gräsklipparavdelningen på Builders. Väljer helt irrationellt och gå mot strömmen genom att genast välja bort manuella gräsklippare. Sedan väljer jag även bort eldrivna klippare med motiveringen (och den tycker jag faktiskt håller rätt bra) att det kommer bli svårt att hitta en tillräckligt lång förlängningskabel som klarar sig hela vägen runt den 8000 kvadratmeter stora tomten. Så, där står jag alltså och tittar på bensindrivna klippare när en ung man ur personalstyrkan dyker upp.

"Läget?", säger han.
"Inte så bra", svarar jag utan att få någon reaktion. I det här landet är det ju ganska vanligt att man inte har det så bra, kommer jag snart på och fortsätter. "Jag måste köpa en gräsklippare. Vilken ska jag välja?"
"Den här", säger han tvärsäkert och pekar på en miljöklassad maskin.
"Så den är bättre än den där?", jag pekar på klipparen som står bredvid och inser samtidigt att det bara finns dessa två att välja mellan.
"Absolut"
Jag väntar på hans argument, men det uppstår istället en tystnad där vi först tittar på varandra och sedan på vår miljöklassade vän. Sedan på varandra igen.
Prismässigt skiljer det ingenting, men den miljöklassade maskinen har lite bättre motor. Jag orkar inte lägga tid på det här. Vill bara hem till poolen och familjen och hunden och njuta av helgen.
"Okej, jag tar den där", säger jag.
"Visst, det är ditt val"
"?"
"Jag ska bara kolla om det finns något mer än det här skyltexet"
Jag väntar i en evighet innan han kommer tillbaka.
"Det här är vårt sista exemplar"
Affärsmannen i mig vaknar till liv.
"Bra, då vill jag ha rabatt, tio procent vore väl rimligt"
"Rabatt? Nej, alltså det här exemplaret lämnades tillbaka av en missnöjd kund"
"Ja, men det hindrar väl inte mig från att få rabatt?"
"Jo, men kunden hade sönder gräsklipparen"
"Så du vill sälja en söndrig gräsklippare till mig?"
"Nej, vi har lagat den"
"Så den är inte sönder?"
"Nej, vi har lagat den"
"Men då kan jag väl få rabatt?
Han ler mot mig som om jag inte riktigt greppade situationen. Jag log tillbaka och insåg att jag faktiskt inte riktigt greppade situationen.
"Alltså, du kan ju inte få rabatt på en gräsklippare som varit sönder och som vi har lagat!"
Jag funderar en sekund.
"Nej" säger han. "Vill du köpa en gräsklippare som inte har varit sönder så ska du köpa den här"
Ja, du förstår att han plötsligt pekar på den andra gräsklipparen.

En stund senare åker jag från byggvaruhandeln med det enda alternativet till gräsklippare. Nu återstår bara att fylla på med bensin och olja och hålla tummarna för att det blir uppehåll så att vi kan provköra den. Och funkar den inte så är det ju bara till att åka tillbaka med den till affären, som i sin tur kommer laga den för att kunna ha den på hyllan utan att någon kan köpa den. För det går ju inte att köpa en gräsklippare som varit sönder och blivit lagad. Det fattar ju alla.

//Theodor

46 + 10 = sant

Okej, jag erkänner, det har varit lite väl tyst på bloggen under en tid nu. Men oro dig inte, just den här bloggen är inte nedläggningshotad.

Som alltid när en sån här situation uppstår beror det på prioriteringar. Jag har haft annat högre upp på listan än att skriva i detta forum, men tänkte försöka ta igen det. Bland annat genom att berätta om de senaste dagarna.

Alltså, det är inte särskilt ofta man fyller år, och 46 borde rimligen bara inträffa en gång. Så i torsdags var det dags för min del. Att jag nu är närmare 50 än 40 är inte längre en stor grej. Det blev jag varse redan dagen efter min förra födelsedag, när en kollega till mig, vi kan kalla henne Theresa, tog emot ett samtal från en kund som sökte en man i femtioårsåldern som just varit och gjort en superviktig presentation hos dem. Ja, ni fattar, jag har precis fyllt 45 och blir kallad en man i femtioårsåldern. Jag har nu förlåtit både kunden och min kollega, men just då sved det till ordentligt.

Nåväl, i torsdags morse blev jag väckt (inte så ofta det sker nu för tiden) med skönsång och levande ljus och kaffe på sängen (det var hunden Coffee som dagen till ära hoppade upp i sängen och grattade mig med ett slick i ansiktet, tack!). Dagen förlöpte sedan med såväl finlunch med medföljarmännen och finmiddag på en av Lusakas "mest kända" restauranger (Lusaka Club/The Marlin) med familjen. Och dit blev jag skjutsad iförd ögonbindel. Ja, ni fattar, det var överraskningarnas dag alla kategorier och jag kände mig allt annat än lastgammal, fett najz liksom.

Jag kanske blivit 46 på pappret men känner mig mer som 45.

Därefter hade jag en vilodag. Innan det idag var dags att stiga upp 04.05 för att 04.30 kliva in i en bil och låta mig skjutsas till Chisamba. Fyra svenska grabbar som alla var sugna på att springa 10 km trail run. Det ljusnar, det börjar duggregna, marken luckras upp och blir till lera. Pallplatserna i detta millopp tas av mina tre medpassagerare, medan jag själv släntrar in en bra stund senare. Men, jag är stolt ändå. Första loppet under Zambiatiden. Första medaljen. Ja, ni fattar, det här kan bara fortsätta spikrakt uppåt.

Livet som 46-åring känns just nu allt annat än svårt!

// Theodor