söndag 31 december 2017

Gott nytt år!

Just nu har vi lite besök och då är det lite lugnare här på bloggen.
Önskar ändå en god start på nya året.

Sundowner i Livingstone, typ magiskt!


På återhörande!

//Theodor


P.S. Och kan du inte hålla dig till nästa blogg läggs ut kan du ju alltid läsa om någon av höjdarna från hösten 2017.

Det här var Topp Tre-mest lästa:
1. "När man tältar, tältar man, då tältar man rejält", från 5 oktober.
2. "Ambassadören hos frisören", från 24 september.
3. "Konsten att köpa en gräsklippare som inte har varit sönder", från 12 november.

Valle håller en pytonorm (13 år, 18 kg, 4 meter, ormen alltså ...)

Eller så scrollar du tillbaka till en blogg "Namibia - The True Story" från 6 april 2010. Det är min allra mest lästa (privata) blogg genom tiderna.

:-) 

onsdag 13 december 2017

När man lussar, lussar man, då lussar man rejält!

Av tradition firas Lucia vid minst två tillfällen här i Lusaka. Det är sedan gammalt. Ingen vet riktigt varför och det behöver inte heller utforskas. Men uppskattat är det, från alla håll och kanter.

Dels firas det på Svenska Skolan, där fokus är på den lite yngre generationen. Eller framtiden, om man så vill. Och dels på The Swedish Residence, där deltagarna i tåget är äldre och inte blir trötta lika fort och man därför kan köra på lite längre, med fler sånger och mer mingel för gästerna.

Lucia

Till Svenska Skolan är alla med någon typ av svenskanknytning bjudna. I Zambia bor det någonstans mellan 50 och 100 personer som skulle kunna hamna i den kategorin. Så många kommer dock inte. Det finns alltid någon som tycker att det är viktigare att sitta hemma och para ihop ensamstående tubsockor från senaste årets så kallade träningspass, detta trots att argumenten för att åka till Svenska Skolan är blytunga: det pysslas, bjuds på glögg, lussekatter, peppisar och varmkorv. Barnen spelar fotboll, det dansas kring granen och baren öppnas, kanske ett inslag av levande musik trycks in i programmet också. Och så ett luciatåg. Mycket vackert och stämningsfullt. Dress code: casual Friday (även om det i år utspelade sig på en lördag).

Det strålar en stjärna ... Ett ljussken drar uppmärksamhet till sig.

Ambassadören har å andra sidan valt att slå på den lite större trumman. Det brukar komma några hundra från viktiga samarbetspartners, hjälporganisationer, näringslivet, andra ambassader eller den zambiska statsapparaten, ministrar och kanske någon nuvarande eller tidigare president. Alla med svenskanknytning dyker så klart upp på residenset också, varför inte?

Här gäller det att börja förberedelserna tidigt på dagen. Det är nämligen dress code: formal. Stryka skjorta, putsa skor, prova kostym så att allt lattedrickande inte börjat påverka midjemåttet. Hitta slipslådan. Välja slips. Välja knut. Öva på knut. Öva på medföljarleendet. Tänka ut några udda teman som man kan locka digniteterna med när man konverserar. Lägga till ett par teman om något utav förstahandsvalen kanske var lite tveksamma och inte föll i god jord.

Luciatåget på väg in med tomtar, tärnor och stjärngossar. 

Alltså, och det här är bara en parentes, men nu senast när jag följde med min hårt jobbande hustru på en cocktail så var det en viktig person som inledde med frågan om jag spelar golf. Jag tror inte han förutspått ett nej som svar och därför blev det helt tyst i vimlet. Jag har inget emot varken golf eller golfare, har bara aldrig spelat. Men när jag sedan entusiastiskt berättade att jag bloggar, skriver, tränar och konsultar, då fann han sig snabbt.

Stämningsfullt i kvällsdunklet.

"Då måste du verkligen börja spela golf!", sa han. Han ville alltså rädda mig från min rosa bubbla in i hans verklighet. Eller? Nja, så var det inte riktigt heller. Han gav mig sitt visitkort och fortsatte. "Du kommer bli helt knäpp annars. Helt uttråkad! Jag lovar ... Och förresten så behöver vi en spelare till eftersom den där amerikanen flyttade hem nyligen ... "

Kören gör ett fantastiskt jobb!

Nä, då var det mer intressant att konversera kring ämnen som vad Trump borde göra med Nordkorea och strålningens avtagande effekt med den hyperstressade japanen från Hiroshima som jag sedan kom i kontakt med.

Nåväl, på ambassadörens luciafirande på Residenset är det massor med folk och väldigt stämningsfullt. Och eftersom mina barn ska vara med i tåget så måste de få i sig en snack och sedan stuvas in i bilen och sedan på med hela medföljarfamiljens bästa lusseleenden. Även om man är trött efter en lång dag i skolan och bara vill stanna hemma och spela på alla skärmar som finns i hela kvarteret. Jag gör time out-tecknet och fångar deras uppmärksamhet. Sedan lockar jag med ett jullov som börjar om några dagar. De ställer upp på det. Om några dagar är det över för den här terminen, men innan dess sjunger vi tillsammans i bilen.

"När man lussar, lussar man, då lussar man rejält!"


Hela luciatåget vid Svenska Residensets pool, mycket vackert och uppskattat.

//Theodor

P.S. Det blev ett mycket uppskattat luciatåg och såväl vuxna som barn skötte sig exemplariskt. Residensköket bjöd på mini-Janssons, grisfötter (åtminstone snittade prinskorvar), kycklinglår, minipizzor (jo, det var ju några italienare bjudna och då måste ju det svenska julbordet kompletteras med något så att stövelfolket inte svälter ihjäl) och så klart både lax och köttbullar. Mycket välordnat!

P.S.2 En ny upptäckt jag gjorde under kvällen var att merparten av gästerna hade lite svårt att förhålla sig till språkbruket kring själva högtiden. Vad säger man egentligen för att tacka eller lyckönska någon just den här dagen? Alltså, alla vet ju att det heter Glad Midsommar, God Jul, Gott Nytt År och Glad Påsk. Men vid Lucia? Om jag gör ett ordmoln på alla kommentarer jag fick under kvällen så landar faktiskt Happy Lucia in på en fetstilt topplacering. Men även Grattis på Lucia seglar fram hårt. Det är säkert sedan gammalt, bara jag som missat. Vi kör på det. Tack igen.

söndag 10 december 2017

Den zambiska peppen har tydligen gjort mig till mr Strong Man

Alltså så här, jag kände mig lite svag i mitten av veckan. Det kan ju bli så om man råkar få i sig något olämpligt eller slickat på fingrarna i så kallat otvättat tillstånd. Ni vet, man blir lite matt, både på sig själv och rent fysiskt. Det sätter sig också mentalt. Man tror att man aldrig mer ska kunna träna eller äta eller sova ordentligt.

Men, till slut kommer krafterna krypande åter. På med träningskläderna och med tunga steg ut i joggingspåret. Milen har suttit som en smäck tidigare, och även om man vet att det är svårt efter några dagars krasslighet måste man testa.
Siktet inställt långt där borta, lite blek, flåsande och trött i blicken.
Jag antar att jag flåsar ganska kraftigt redan efter några hundra meter. Det är inte uppför. Det är egentligen inte varmt. Det gör inte ont någonstans i kroppen. Magen håller, de senaste dagarna till trots. Men flåsar gör jag likväl.

Första kilometern går utmed Sable Road och är bara en enda lång raksträcka, sedan blir det ett skuggigt parti igenom Sunningdale (jag vet, det är helt ologiskt, borde heta Shadowland istället ...). Därefter får man passa sig en dag som denna. För exakt vid tre kilometer går rundan förbi den centralt belägna golfbanan. Det är inte så att folk är dåliga på golf och skjuter bollarna ut på vägen, men det finns några golfare i bekantskapskretsen och då måste jag ju visa att jag faktiskt springer på min runda och inte bara promenerar runt.

Utmed golfbanan måste man springa på så ingen ser att man maskar ...
Så, raksträcka, skugga, skärpa sig vid golfen. Men sen då? Jo, det är där det brukar hända. Mellan fyra och sex kilometer vänder banan och där finns det ibland några talföra män. Som nu senast:

"Oh, wow, mr Strong Man!", hojtade han ganska högt, förmodligen för att överrösta mitt flåsande. "Keep it up, keep it up!"

Då känner jag ju pepp. Då blir det roligt igen, även om jag bara är halvvägs och måste skärpa mig på nytt när jag ska förbi golfarna och sedan åter in i skugglandskapet och kanske avsluta med den två kilometer långa Roan Road. Här känner man faktiskt pannbenet växa sig en aning fetare för varje gång man klarar sträckan. Och blir man påkommen i promenadtempo svider det ju så klart hårt.

Skuggig gata i det missvisande Sunningdale aka Shadowland
Men, där vid vändningen, halvvägs genom banan, för någon vecka sedan var det en annan kille som ropade på mig:

Här ser det ut som om löparen behöver lite pepp, och just vid vändningen står oftast de glada zambierna och kommenterar.
"Go go go", och jag mötte honom med ett leende och försökte säga något smart tillbaka men det bubblade bara till och jag fick ur mig ett enkelt thank you. Men han fattade så klart att jag var lite trött och hojtade både peppigt och entusiastiskt. "Can I join?"

Alltså, så bra folk är på att heja igång en småjoggandes fyrtioplussare! Fantastiskt. Jag tror detta peppande skulle kunna bli Zambias nästa stora exportsuccé. Ni som hängt med ett tag vet att jag för länge sedan var mr Fitness Boss med hela Ibex Hill. Och nu: mr Strong Man. En man som folk vill hänga på i joggingspåret. Jorå, det här är stort. Värt minst bragdbronset och ett par nya löparskor till mig själv.

Här har löparen passerat den krävande Roan Road och är åter på Sable Road, bara några hundra steg kvar ...
Det blev en cykeltur också. Men då var det inte så många som peppade. Bara en kille som kom fram och sa att hans lillebror undrade om jag kunde ge lite pengar ... Och så en man som räfsat undan en halv soptipp för att plantera majs och som kände på luftfuktigheten att det snart skulle börja regna på riktigt så att grödorna kunde skjuta i höjden, vilket han kompletterat med en bön till gud.

Väl hemma från tvåtimmarsrundan på cykel är det någon i sociala medier som kallar mig fegis för att jag inte hängt med på en fyratimmarsrunda istället. Alltså, där snackar vi INTE pepp. Och kom ihåg, jag kände mig ju faktiskt lite svag i mitten av veckan.

//Theodor

P.S. Skulle jag nu mot all förmodan ge mig ut på den där fyratimmarsrundan nästa helg så lär jag väl nämna det ...

söndag 3 december 2017

Nyfiken på logiken i trafiken? 12 fakta om zambisk vänstertrafik!

"Är det inte svårt att köra på vänster sida?", kanske du funderar medan du trycker in ännu en gratis pepparkaka från någon obskyr kontorsmaterialleverantör.
"Inte särskilt", svarar jag och är naturligtvis lite avundsjuk att mitt hemmakontor inte har några leverantörer av rang. "Man vänjer sig ganska fort"

Men, det finns så klart saker som är annorlunda här i trafiken förutom det där med höger och vänster. Några klassiker som jag noterat den senaste tiden är bland annat de här tolv situationerna:

1. Blinka eller torka: Det kommer några regndroppar och istället för att dra igång vindrutetorkarna börjar du blinka vänster. Det här är ju mest invänjning för en som är van vid högertrafik. Går att nöta bort.
2. Manuell blinkers: Standarden på lokala fordon är inte alltid den högsta och det händer att bromsljus och annat inte funkar. Blinkers likaså. Hur ska man då signalera att man behöver svänga av? Jo, genom att sträcka ut armen så klart. Gärna komplettera med att öppna och stänga handen som för att ytterligare förtydliga att det är något som blinkar. Eller borde blinka. Här har man alltså tagit in kunskap från cykelvärlden. Kreativt.
3. Bromsa först, blinka sen: Närmare femtio procent i min senaste helt ovetenskapliga undersökning börjar bromsa innan man blinkar. En betydande andel har dessutom redan börjat svänga innan man börjar blinka. Det är tanken som räknas.


4. Kör i båda filerna samtidigt: Att hålla sig i sitt körfält ses bara som en rekommendation. Bäst är så klart att använda den streckade linjen som något slags riktmärke för att centrera sitt fordon. När någon tutar glider man enkelt och leende in i sin fil igen.
5. Alkohol och dubbelseende: Många kör berusade och då kan det ju vara skönt att ta hjälp av den streckade mittlinjen för att komma rätt. Ett specialknep om det börjar kännas suddigt bakom ratten är naturligtvis att blunda med ena ögat, då slipper du definitivt problemet med störande dubbelseende.
6. Omkörning borde vara en OS-gren! Alla vill fram fort och att vinna en placering eller två är extremt viktigt för självkänslan. Själv ler jag mycket mer under dagen om jag kört om en fyra fem bilar på vägen till och från skolan. Att köra om i backkrön och kurva ger extrapoäng och måste vara ett tips som kommer från den zambiska körskolan, för det ser man ganska ofta.


7. Om olyckan är framme - stanna tvärt: En blinkande röd lampa på instrumentpanelen är ingen uppmaning att besöka närmaste verkstad inom kort, utan att stanna på momangen, oavsett var du befinner dig. Det innebär att bilar står mitt i körbanan, eller över mittlinjen, och definitivt inte i vägrenen, när de fått punktering eller maken glömt att tanka, eller om fläktremmen lånats av barnen att göra slangbella av. Det här kan ju stoppa upp flytet i trafiken lite grand.
8. Achtung! Achtung! Varningsblinkers används mycket frekvent, det varnar alla andra att det är något onormalt på eller vid sidan av vägen. Det vanligaste är att någon kör sakta, eller ska svänga, eller att det är en skock kossor eller getter på vägen. Eller att barnet som inte sitter i baksätet utan står mellan de främre sätena råkat komma åt den där spännande röda lampan med triangeln på.
9. Helljus på dagtid. Detta betyder att du har bråttom. Ett utryckningsfordon som fått fel på blåljusen kompletterar gärna med helljus. Har man riktigt riktigt superbråttom så kan helljuset kompletteras med att köra på mittlinjen. Då fattar även jag.


10. Ambulansen har inte blått ljus utan rött. Jag tror det är för att indikera att det finns blod i bilen, till skillnad från polisen som har blått ljus, vilket indikerar att man ska ta fast någon typ av blådåre. Här är jag så klart öppen för andra tolkningar. Byggfordon har orangea saftblandare på taket, det är precis som hemma, men också lite mindre intressant än blod och blådårar och därför finns det egentligen ingen förklaring till färgvalet - det hade ju lika gärna kunnat vara typ grönt eller lila.
11. Alla har dödsbråttom. När ambulansen måste fram är det inte särskilt vanligt att folk kör åt sidan. Alla andra måste ju också fram, till jobbet, skolan, affären eller bara för att vinna några platser i trafiken. Att stärka sin självkänsla är ju också viktigt för hälsan! En glad chaufför är en bra chaufför, det finns det ju studier som i princip bevisar, har jag hört.
12. Om jag har superduper dödsbråttom, vad fan gör jag då? När du själv måste fram kan du som sagt dra igång helljusen, och funkar inte det så centrerar du fordonet över mittlinjen. Men det finns också ett tredje alternativ. Oftast är nämligen vägrenen ganska bred. Där promenerar folk, men det går också att använda som omkörningsfil. Det är mycket vanligt förekommande. En vanlig tvåfilig väg blir därmed fyrfilig, med två asfalterade fält i mitten, och ett yttre fält på grus i vardera riktning, med mängder av pottholes och fotgängare. Och omkörande fordon, inte minst minibussar.


Ja, som ni märker brister det lite grand i den grundläggande etik och moral som finns på andra platser. De här spaningarna är sånt jag sett när jag själv suttit bakom ratten. Vad jag upplevt i trafiken när jag varit ute och cyklat eller sprungit får bli en egen blogg. Där går det knappt att prata om respekt, etik eller moral. Är du inte bakom ratten så finns du inte.

Så, hur lång tid hade det tagit för dig att vänja dig vid den zambiska vänstertrafiken?

//Theodor