Igår satt jag och jobbade med mitt manus, när Sigrid plötsligt kommer in på arbetsrummet.
"Vad gör du pappa?", undrar hon.
"Jag skriver en bok", säger jag.
Sigrid skrattar och säger:
"Nähädu pappa, man kan ju inte skriva en bok på en dator heller"
Hon fortsätter att skratta hela vägen ut i korridoren.
Jag skrattar fortfarande.
Barn är roliga.
Och väldigt raka.
//
onsdag 25 november 2009
Om du känner igen det här vet du att du också blivit torterad ... eller: Kill Bill 3
Jag började nästan tro att de värsta barnaåren var över. Nu när vi har så mycket hjälp på hemmafronten är det lätt att inbilla sig sådant.
Men idag efter lunchen förstod jag att vi inte är där, än. Kanske känner du igen dig när jag berättar följande. Kanske ler du och känner glädje över att inte längre ha det så här.
Jag vill inte ha sympati. Jag tvingas bara konstatera att vår familj fortfarande är en småbarnsfamilj med små barn i. Och små barn är parasiter, ibland. Ibland till och med väldigt elaka parasiter.
Det var alltså så här. Lunchen var över, några tallrikar var tommare än andra och jag hade gett upp hoppet om att få i ungarna mer föda. Inte minst eftersom ungarna hade flytt fältet, till synes helt utom synhåll. I alla fall hörde jag dem inte. Vad kan då vara mer lämpligt än att få en stund för sig själv, kanske med en god bok eller bara en tidning eller varför inte en reklaminlaga till en svensk tidning. Själv hade jag ett prenumerationserbjudande från Allt om Hemmet som jag satt och tummade på. Och det var väl ungefär vad jag hann göra, innan dörren plötsligt sparkas upp av två skrikande tjejer. En surrealistisk känsla av att vara med i Tarantinos ännu outgivna Kill Bill 3 infann sig. Fast utan knivar och skjutvapen, men med ett tortyrliknande frågebatteri i rockärmarna.
Och du känner säkert igen typen av frågor också. Om du gör det vet du att du också blivit mentalt torterad av dina barn.
Flicka 1 (vi kan kalla henne Astrid): "Bajsar du?"
Pappan: "Vad ser det ut som?"
Flicka 2 (vi kan kalla henne Sigrid): "Pappa bajsar"
Flicka 1: "Varför bajsar du?"
Flicka 2: "Är du lös?"
Flicka 1: "Har du bajsat klart snart så vi kan leka?"
Flicka 2: "Jag vill ha chokladmjölk, pappa hör du! Chokladmjölk!"
Flicka 1: "Bajsar du fortfarande?"
Pappan: "Jag vet inte"
Flicka 1: "Varför sitter du där om du inte bajsar?"
Flicka 2: "Det luktar"
Flicka 1: "Glöm inte att torka dig"
Flicka 2: "Varför har du snopp?"
Och så fortsatte tortyrförhöret en stund till. Så här i efterhand funderar jag på om jag ska översätta det här blogginlägget och skicka till Guatanamo Bay. Jag är övertygad om att detta skulle vara en bättre metod än skendränkningar och Metallica på hög volym.
Undrar om tjejerna kommer att trappa upp ytterligare? Vad står då på tur? I fortsättningen får jag försöka uträtta mina behov när de sover.
(av förklarlig anledning finns det inga bilder till det här inlägget ...)
//
Men idag efter lunchen förstod jag att vi inte är där, än. Kanske känner du igen dig när jag berättar följande. Kanske ler du och känner glädje över att inte längre ha det så här.
Jag vill inte ha sympati. Jag tvingas bara konstatera att vår familj fortfarande är en småbarnsfamilj med små barn i. Och små barn är parasiter, ibland. Ibland till och med väldigt elaka parasiter.
Det var alltså så här. Lunchen var över, några tallrikar var tommare än andra och jag hade gett upp hoppet om att få i ungarna mer föda. Inte minst eftersom ungarna hade flytt fältet, till synes helt utom synhåll. I alla fall hörde jag dem inte. Vad kan då vara mer lämpligt än att få en stund för sig själv, kanske med en god bok eller bara en tidning eller varför inte en reklaminlaga till en svensk tidning. Själv hade jag ett prenumerationserbjudande från Allt om Hemmet som jag satt och tummade på. Och det var väl ungefär vad jag hann göra, innan dörren plötsligt sparkas upp av två skrikande tjejer. En surrealistisk känsla av att vara med i Tarantinos ännu outgivna Kill Bill 3 infann sig. Fast utan knivar och skjutvapen, men med ett tortyrliknande frågebatteri i rockärmarna.
Och du känner säkert igen typen av frågor också. Om du gör det vet du att du också blivit mentalt torterad av dina barn.
Flicka 1 (vi kan kalla henne Astrid): "Bajsar du?"
Pappan: "Vad ser det ut som?"
Flicka 2 (vi kan kalla henne Sigrid): "Pappa bajsar"
Flicka 1: "Varför bajsar du?"
Flicka 2: "Är du lös?"
Flicka 1: "Har du bajsat klart snart så vi kan leka?"
Flicka 2: "Jag vill ha chokladmjölk, pappa hör du! Chokladmjölk!"
Flicka 1: "Bajsar du fortfarande?"
Pappan: "Jag vet inte"
Flicka 1: "Varför sitter du där om du inte bajsar?"
Flicka 2: "Det luktar"
Flicka 1: "Glöm inte att torka dig"
Flicka 2: "Varför har du snopp?"
Och så fortsatte tortyrförhöret en stund till. Så här i efterhand funderar jag på om jag ska översätta det här blogginlägget och skicka till Guatanamo Bay. Jag är övertygad om att detta skulle vara en bättre metod än skendränkningar och Metallica på hög volym.
Undrar om tjejerna kommer att trappa upp ytterligare? Vad står då på tur? I fortsättningen får jag försöka uträtta mina behov när de sover.
(av förklarlig anledning finns det inga bilder till det här inlägget ...)
//
torsdag 19 november 2009
Immigrations ...
Den här bloggen är inget forum för samhällskritik eller satir eller liknande. Det är bara en i raden av pappabloggar. Må hända något snävare med sitt zambiafokus, men ändå bara en pappablogg.
Men när man får besök till ett exotiskt land som det här kan man inte låta bli att förundras över vissa saker. Allt går inte helt enkelt att förklara.
Mina föräldrar hade i Sverige ordnat med ett tremånaders turistvisum och betalat för det. På flygplatsen här i Lusaka säger den kepsbeprydde tjänstemannen att de bara ger fyra veckors visum, sedan får man ansöka om förlängning.
Den har vi hört förut.
Det är bara det att alltför många tidigare har tvingats betala för förlängning, trots att de i Sverige har betalat för hela sin tilltänkta period i landet.
Mina föräldrars fyra veckor var slut i söndags, den femtonde. Så i onsdags, den tolfte, åkte jag med dem till Immigrations för att skaffa en förlängning. Det tog mig över tjugo minuter att hitta ingången till byggnaden, och detta kan jag bara klandra de fem vakter i kvarteret som jag frågade om vägen. Alla lika ovetande men ändå hjälpsamma genom att peka, i vitt skilda riktningar.
Till slut var vi framme. Då säger den knubbiga tanten bakom det öststatsliknande fanérskrivbordet:
- Nej nej nej. Visumet går inte ut förrän på söndag. Det går inte att förlänga innan.
- Men ni har väl inte öppet på söndag?
- Nej.
Hmmm
- Och vi är inte här heller, slank det ur mig.
- Var är ni då?
Varför sa jag så ... Nu är det kört ...
- I Livingstone
- Bra, då går du bara till vårt kontor där.
Ja, varför sa jag så.
- Vi tänkte ha semester i Livingstone.
- Men det är bara att titta förbi kontoret.
Känns inte precis så, tänkte jag.
- Nej, försökte jag.
- Okej, kom på måndag då istället. Och ta inte med de där båda, det behövs inte.
Hon pekade på mina föräldrar
Vi gick därifrån utan att ha fått förlängt och utan att jag kände mig säker på att det här var riktigt rätt sätt. Karin undrade senare om jag tagit kvinnans namn. Jag började då prata om vilken underbar dag vi haft, regnet till trots.
I måndags for vi tillbaka, i ösregn. Då lät konversationen så här.
- Hur många dagar vill du ha förlängt.
Pang.
- Tio dagar, hör jag mig själv ta i trots att hemresan är tänkt fyra dagar fram i tiden.
- Går det bra med en månad?
- Eh.
- Det är i alla fall vad jag har stämplat.
- Tack.
Inget leende.
Sedan åkte vi och fikade. Glada, förvånade. Och inte minst utan att ha lagt miljoner kwatcha på att få förlängt. En seger för diplomatin, även om jag aldrig behövde vifta med mitt eget tjusiga pass eller visa.
Så kan det alltså vara när man har kontakt med myndigheterna här i landet.
//
Men när man får besök till ett exotiskt land som det här kan man inte låta bli att förundras över vissa saker. Allt går inte helt enkelt att förklara.
Mina föräldrar hade i Sverige ordnat med ett tremånaders turistvisum och betalat för det. På flygplatsen här i Lusaka säger den kepsbeprydde tjänstemannen att de bara ger fyra veckors visum, sedan får man ansöka om förlängning.
Den har vi hört förut.
Det är bara det att alltför många tidigare har tvingats betala för förlängning, trots att de i Sverige har betalat för hela sin tilltänkta period i landet.
Mina föräldrars fyra veckor var slut i söndags, den femtonde. Så i onsdags, den tolfte, åkte jag med dem till Immigrations för att skaffa en förlängning. Det tog mig över tjugo minuter att hitta ingången till byggnaden, och detta kan jag bara klandra de fem vakter i kvarteret som jag frågade om vägen. Alla lika ovetande men ändå hjälpsamma genom att peka, i vitt skilda riktningar.
Till slut var vi framme. Då säger den knubbiga tanten bakom det öststatsliknande fanérskrivbordet:
- Nej nej nej. Visumet går inte ut förrän på söndag. Det går inte att förlänga innan.
- Men ni har väl inte öppet på söndag?
- Nej.
Hmmm
- Och vi är inte här heller, slank det ur mig.
- Var är ni då?
Varför sa jag så ... Nu är det kört ...
- I Livingstone
- Bra, då går du bara till vårt kontor där.
Ja, varför sa jag så.
- Vi tänkte ha semester i Livingstone.
- Men det är bara att titta förbi kontoret.
Känns inte precis så, tänkte jag.
- Nej, försökte jag.
- Okej, kom på måndag då istället. Och ta inte med de där båda, det behövs inte.
Hon pekade på mina föräldrar
Vi gick därifrån utan att ha fått förlängt och utan att jag kände mig säker på att det här var riktigt rätt sätt. Karin undrade senare om jag tagit kvinnans namn. Jag började då prata om vilken underbar dag vi haft, regnet till trots.
I måndags for vi tillbaka, i ösregn. Då lät konversationen så här.
- Hur många dagar vill du ha förlängt.
Pang.
- Tio dagar, hör jag mig själv ta i trots att hemresan är tänkt fyra dagar fram i tiden.
- Går det bra med en månad?
- Eh.
- Det är i alla fall vad jag har stämplat.
- Tack.
Inget leende.
Sedan åkte vi och fikade. Glada, förvånade. Och inte minst utan att ha lagt miljoner kwatcha på att få förlängt. En seger för diplomatin, även om jag aldrig behövde vifta med mitt eget tjusiga pass eller visa.
Så kan det alltså vara när man har kontakt med myndigheterna här i landet.
//
onsdag 18 november 2009
Sökes: luciatraumaspecialist
Jag minns julen 2002. Jag fick en galen fråga från en av de unga lärarinnorna på svenska skolan i Maputo. Utan att ens ha ansökt om jobbet som tomte i samband med skolans luciafirande åkte jag på det. En läskig känsla, på många sätt och vis. Dels för att jag inte kunde säga nej, och dels för de tankar det väckte.
Jag kommer snart att minnas julen 2009. Frågan är om det här året bär något liknande i sitt sköte. Det känns inte så, än.
Men jag kom att tänka på detta idag. På svenska skolan var det dags för mina tjejer att lockas in i luciafirandets lömska värld. De har självmant valt att ställa sig bland de andra barnen i åldrarna tre till fem år. De kan nästan alla sångerna, inte de engelska verserna, men väl sångerna. De har ju naturligtvis som alla andra svenska dagisbarn från åldern ett år och uppåt varit med i tåget tidigare, lyckligt ovetande om dess faror. Och de sjunger mycket bättre än både mamma och pappa tillsammans.
Jag minns mina första luciatåg. En spännande värld, magisk på något sätt. Men också mörk, lömsk. En värld där man inte själv kunde styra sin medverkan. Jag förstod inte det förrän efter några år när jag trodde att min roll skulle fortsätta vara längst bak i tåget, och sedan längst fram på golvet. Bland tomtarna, de med lyktorna.
Jag minns julen 1979. Fröken, vi kan kalla henne Aina Envall, pekade på mig och sa:
"Theodor, du ska inte vara tomte"
Jag såg upp på henne, och med skälvande haka hörde jag henne hånfullt bestämt säga:
"Du ska vara stjärngosse"
Jag var den ende, förutom Lars som definitivt valt det själv.
Jag hoppas inte mina barn någonsin kommer få samma relation till luciatåg som jag har. Jag hoppas de själva väljer, om de vill vara tomte, pepparkaksgubbe, tärna eller lucia. Eller för all del stjärngosse, om de nu av någon outgrundlig anledning skulle vilja vara det, trots allt.
I tonåren gjorde jag revolt och bojkottade tåget. Var med på lussevakan, men vägrade tåget. Det tog drygt 20 år innan jag på nytt ställde upp. Då som lucia, på rollerblades (nej, det var inga droger inblandade, men jag hade redan sagt upp mig från den tjänsten, julen 2000).
Fast samtidigt är ju sångerna väldigt fina, det är bara det där med tåget och uppträdet och allt övande som jag behöver någon typ av medicin för att klara av.
Kanske borde jag gå till en luciatraumaspecialist som kan få mig att släppa de där tidiga minnena. Shit, det är ju 30 år sedan nu. Ja, jag borde kunna släppa det där. Och framför allt måste jag, likt på svenska skolan idag, bita mig i läppen så jag inte för över min paranoia på barnen. Jag försöker, jag lovar:
"Jag är inte rädd, jag kan fira lucia"
//
Jag kommer snart att minnas julen 2009. Frågan är om det här året bär något liknande i sitt sköte. Det känns inte så, än.
Men jag kom att tänka på detta idag. På svenska skolan var det dags för mina tjejer att lockas in i luciafirandets lömska värld. De har självmant valt att ställa sig bland de andra barnen i åldrarna tre till fem år. De kan nästan alla sångerna, inte de engelska verserna, men väl sångerna. De har ju naturligtvis som alla andra svenska dagisbarn från åldern ett år och uppåt varit med i tåget tidigare, lyckligt ovetande om dess faror. Och de sjunger mycket bättre än både mamma och pappa tillsammans.
Jag minns mina första luciatåg. En spännande värld, magisk på något sätt. Men också mörk, lömsk. En värld där man inte själv kunde styra sin medverkan. Jag förstod inte det förrän efter några år när jag trodde att min roll skulle fortsätta vara längst bak i tåget, och sedan längst fram på golvet. Bland tomtarna, de med lyktorna.
Jag minns julen 1979. Fröken, vi kan kalla henne Aina Envall, pekade på mig och sa:
"Theodor, du ska inte vara tomte"
Jag såg upp på henne, och med skälvande haka hörde jag henne hånfullt bestämt säga:
"Du ska vara stjärngosse"
Jag var den ende, förutom Lars som definitivt valt det själv.
Jag hoppas inte mina barn någonsin kommer få samma relation till luciatåg som jag har. Jag hoppas de själva väljer, om de vill vara tomte, pepparkaksgubbe, tärna eller lucia. Eller för all del stjärngosse, om de nu av någon outgrundlig anledning skulle vilja vara det, trots allt.
I tonåren gjorde jag revolt och bojkottade tåget. Var med på lussevakan, men vägrade tåget. Det tog drygt 20 år innan jag på nytt ställde upp. Då som lucia, på rollerblades (nej, det var inga droger inblandade, men jag hade redan sagt upp mig från den tjänsten, julen 2000).
Fast samtidigt är ju sångerna väldigt fina, det är bara det där med tåget och uppträdet och allt övande som jag behöver någon typ av medicin för att klara av.
Kanske borde jag gå till en luciatraumaspecialist som kan få mig att släppa de där tidiga minnena. Shit, det är ju 30 år sedan nu. Ja, jag borde kunna släppa det där. Och framför allt måste jag, likt på svenska skolan idag, bita mig i läppen så jag inte för över min paranoia på barnen. Jag försöker, jag lovar:
"Jag är inte rädd, jag kan fira lucia"
//
tisdag 17 november 2009
Vad ska jag göra med all tid?
Vi har snart varit här i ett år. Jag har tagit hand om barnen, vi har gjort ett antal resor, men vad vill jag egentligen göra med min tid här?
Att flyga helikopter var ju kul, men det blir kanske lite dyrt i längden. Att läsa böcker är ju också kul, men blir inte bara berikande i längden.
Listan med mina alternativ ser just nu ut så här:
1. Jobba, på distans eller för en organisation här. Lön eller ideellt?
2. Skriva, fortsätta tidigare projekt eller nytt, mot pengar eller ideellt?
3. Må bra. Kan ju innefatta ovan. Fast träna mer, äta bättre, leva mer, i nuet.
Jag är kanske på väg ner i en svacka, snälla, kom gärna med fler tips!
//
Att flyga helikopter var ju kul, men det blir kanske lite dyrt i längden. Att läsa böcker är ju också kul, men blir inte bara berikande i längden.
Listan med mina alternativ ser just nu ut så här:
1. Jobba, på distans eller för en organisation här. Lön eller ideellt?
2. Skriva, fortsätta tidigare projekt eller nytt, mot pengar eller ideellt?
3. Må bra. Kan ju innefatta ovan. Fast träna mer, äta bättre, leva mer, i nuet.
Jag är kanske på väg ner i en svacka, snälla, kom gärna med fler tips!
//
måndag 16 november 2009
Livingstone - igen
I helgen var det dags för mina föräldrars sista utflykt under sin semester här i Zambia. I fredags morse åkte vi till Livingstone för att se Viktoriafallen och allt däromkring. Barnen var väldigt duktiga i bilen, efter att vi kommit ut ur Lusaka och frågorna om hur långt det är kvar så smått började avta. Inga kräkningar eller onödiga toalettbesök den här gången inte.
Väl framme på Maramba Lodge hoppade kidsen i poolen medan vi andra försökte styra upp de tilltänkta aktiviteterna. På fredagskvällen tog vi Africa Queen, vilket inte helt otippat blev till en del springande efter tre kvällsglada barn som tyckte att coca cola och snacks bra i kombination med att springa i trappa, och hänga över reling ...
Flodhästar och en stor hjord elefanter, samt en fantastisk solnedgång var behållningen, samt en GT och så lite vitt. Välbehövligt efter sju timmar i bilen.
Lördagsmorgonen inleddes med en födelsedagspresent, nämligen helikoptertur över fallen. Det kan jag verkligen rekommendera. 15 minuter för 130 amerikanska dollar. Gift dig rikt eller unna dig några minuters spänning och makalöst sceneri.
Därefter drog vi bort till Viktoriafallen, vilket gick bra med barnen. Ja, lite åka på axlarna blev det ju till slut, men ändå. Uppehåll i regnandet hade vi, till och med strålande solsken så Astrid blev kokhet. Men då är det bara till att ta fram vatten och chips. Vilka barn smälter inte med den kuren?
På eftermiddagen åkte vi på en egen tur i Mosi-ya-tonyaparken. Fick se en hel buffelhjord och ett tiotal regnbleka giraffer. Dessutom zebra, gnu, babian, impala, vårtsvin med fyra söta kultingar och säkert en massa annat. Ja, några fåglar med roliga frisyrer såg vi. Därefter behövde Karin och jag en stor stark kaffe så vi for bort till ZigZag. Ett väldigt mysigt ställe, lite swazilandstuk för den som varit där. Vi kommer nog testa att bo där nästa gång det är dags för besök. Mina föräldrar tillbringade eftermiddagen med att titta på landets enda vita noshörning (deras guide hävdade dock att det fanns fyra till ...).
Utan några större fadäser gled vi sedan tillbaka till Lusaka under söndagen. Då var vi alla ganska trötta på att åka bil, långt. Nästa semester blir ju med flyg, skönt det.
//
tisdag 10 november 2009
Gästblogg: Jag trodde jag hade rensat ur min garderob
Det är nu dags för ett nytt piggt inslag här på bloggen. Karin orkar inte sätta upp en egen blogg så hon undrade igår helt enkelt om hon kunde få gästblogga på min.
"Jag fixar det imorgon, idag fyller jag år", svarade jag.
Så här är den, Karins första gästinlägg här på bloggen:
* * * * *
Så fort Theodor och mina svärföräldrar hade lämnat Lusaka för safaritur i Kafue National Park ringde jag Marika och övertalade henne att följa med på Bad Taste Party hemma hos Marko. Min make trodde säkert att jag var hemma med barnen på fredagskvällen, men varför ska vi ha en barnvakt om vi aldrig använder henne?
Theodor trodde nog också att jag städat ur min garderob och rensat bort allt gammalt för att ge plats till allt nytt jag aldrig har tid att köpa. Men icke sa nicke, längst in hittade jag en del bra att ha prylar till detta partaj.
Fast när jag klätt upp mig klart insåg jag att det inte var riktigt fullbordad, så då gick jag in och nallade några hårsnoddar av Sigrid och så tog jag Theodors tubstrumpor (varför har han kvar dem i sin garderob, de är ju inte ens gömda?).
Sedan drog jag iväg ut i natten ...
Marko berättade senare på kvällen att jag var den bäst klädda på hela partajet, undrar om han menade det eller om han bara skojade, finländare kan ju vara både ironiska och luriga på samma gång liksom.
//
"Jag fixar det imorgon, idag fyller jag år", svarade jag.
Så här är den, Karins första gästinlägg här på bloggen:
* * * * *
Så fort Theodor och mina svärföräldrar hade lämnat Lusaka för safaritur i Kafue National Park ringde jag Marika och övertalade henne att följa med på Bad Taste Party hemma hos Marko. Min make trodde säkert att jag var hemma med barnen på fredagskvällen, men varför ska vi ha en barnvakt om vi aldrig använder henne?
Theodor trodde nog också att jag städat ur min garderob och rensat bort allt gammalt för att ge plats till allt nytt jag aldrig har tid att köpa. Men icke sa nicke, längst in hittade jag en del bra att ha prylar till detta partaj.
Fast när jag klätt upp mig klart insåg jag att det inte var riktigt fullbordad, så då gick jag in och nallade några hårsnoddar av Sigrid och så tog jag Theodors tubstrumpor (varför har han kvar dem i sin garderob, de är ju inte ens gömda?).
Sedan drog jag iväg ut i natten ...
Marko berättade senare på kvällen att jag var den bäst klädda på hela partajet, undrar om han menade det eller om han bara skojade, finländare kan ju vara både ironiska och luriga på samma gång liksom.
//
Utflykt med Sigrids klass
Imorse följde farmor och farfar med Sigrids klass på utflykt. Målet var Chimwemwes föräldrars grönsaksfarm kallad Vegeland, en bit utanför Lusaka. De båda Pre-Schoolklasserna åkte gemensam buss, och efter körde jag med föräldrarna.
På plats hade någon förberett med en skylt och en odlingsbädd för varje barn. Sedan fick barnen så bönor och majs. Tanken är att klasserna ska komma tillbaka till farmen om några månader när grödorna har börjat växa.
Den senaste tiden har förberedelserna i klassrummet varit minutiösa, bland annat har man läst Jack och Bönstjälken och så poppade vi ju popcorn häromdagen.
Det är intressant hur dessa fem små tjejer (Sigrid, Lise, Ellinor, Peggy och Sofia) leker bra ihop. Sedan dröjer det inte mer än några minuter innan en av dem drar iväg på egen hand. Idag var det Sofia, fast utan att någon av de andra tjejerna tvingade bort henne - tyvärr fick jag ingen bild men det var en söt liten pojke som drog iväg med henne, hand i hand, och visade paprika- och majsodlingar. Och medan jag med ett leende följde Sofia med blicken hörde jag hur konversationen mellan de andra fyra fortsatte:
"Du är en bajskorv"
"Nej, det är du som är en bajskorv"
"Nehe hehehej, det är det inte alls, det är du, så det så"
"Men då är du en bajskolv"
"Ha ha ha ha ha"
"Ska vi så en bajskorv?"
"Ja, vi ska så bajskorv, vi ska så bajskorv"
"Ha ha ha ha ha, vi har sått bajskorv, vi har sått bajskorv"
Ja, så går det helt enkelt till på en vanlig utflykt när man går i Pre-School. Huruvida det är majs- eller bajskolv tjejerna äter på bilderna, därom tvistar de lärde.
Vi tittade också på kycklingar, gäss, pärlhöns och kalkoner samt såg en mängd olika grönsaksodlingar. Medan barnen åt sin medhavda matsäck gick vi vuxna in i huset och åt nshima och lite olika grönsaksröror, kyckling, fisk, mm. Vi fick också med oss lite av dagens skörd hem. För vår del blir det musaka inom kort, med lokalt odlade auberginer. Mums!
Avslutningsvis försökte jag mig på ett riktigt göteborgskt skämt när fröken Diana stod i majsfältet och visade hur majskolvarna växte.
"Amaizing", slank det ur mig.
"Yes, isn't it", svarade hon, tyvärr utan någon som helst indikation på att hon någonsin besökt Sveriges näst största stad, eller ens hört talas om den.
Jag tror att farmor och farfar tyckte det var lite spännande att se hur en bondgård fungerar här i landet, samt att se hur åtminstone en av Sigrids zambiska klasskompisar bor.
//
måndag 9 november 2009
Långväga långtidsbesök
Mina föräldrar har nu varit på besök i drygt tre veckor.
"Nästa lördag är vi hemma", sa min mamma vid dagens förmiddagskaffe. Då har de varit på plats i fem veckor. Inte riktigt så hektiskt program som när de hälsade på i Maputo, men de hinner ändå med en hel del. Samtidigt har de verkligen uppskattat att kunna ta ett eftermiddagsdopp i poolen eller bara sitta på verandan och läsa eller virka (gissa vem som gör vad).
Nu går min pappa en långrunda i trädgården, kollar in småkryp och växter. Jag får väl förbereda mig på en del nya ämnen vid middagen. Kanske av typen; du vet väl att du har en väldigt unik gul blomma som växer borta vid bananplantorna, eller; nu har termiterna kommit för att stanna, eller; julstjärnorna var större på Rhodos än de ni har i er trädgård.
Eller som i förra veckan när jag kom hem från affären och pappa satt och sorterade alla skruvar i verktygslådan. Vilket mamma kopierade i morse med att styra upp alla knappnålar i etuiet till symaskinen. Låt oss säga så här; för 20 år sedan hade jag blivit helt galen på den typen av aktiviteter, nu känns det ganska skönt att någon gör det åt mig.
Men det är inte bara den sidan av sina föräldrar som man upptäcker (igen) när man umgås så här mycket. Jag insåg häromdagen att vi inte träffat varandra så intensivt som vi nu gjort sedan våren 1995 när jag bodde hemma efter högskolestudierna. Och då höll jag mig förmodligen hemifrån så mycket jag kunde. Så det kanske egentligen är närmare 20 år sedan vi träffades så här. Halva livet alltså. Hursomhelst, man upptäcker ju en del positiva sidor också hos sina föräldrar.
Jag tänker på min pappa som plöstligt visar sig kunna leka riktigt bra med barnbarnen, och tar egna initiativ till det. Jag kan inte minnas att han på sjuttiotalet lekte lika mycket med mig och mina syskon som han nu gjort med Astrid, Sigrid och Valdemar på tre veckor. Är jag avundsjuk på min egen far? Mycket bra med barnen har han blivit, eller så har jag inte varit uppmärksam innan, det kanske är en kvalitet som han alltid haft!
Se här till exempel, när farmor bakat småländska kringlor och farfar fick chansen att fika med Edith, Anna och barnen.
//
"Nästa lördag är vi hemma", sa min mamma vid dagens förmiddagskaffe. Då har de varit på plats i fem veckor. Inte riktigt så hektiskt program som när de hälsade på i Maputo, men de hinner ändå med en hel del. Samtidigt har de verkligen uppskattat att kunna ta ett eftermiddagsdopp i poolen eller bara sitta på verandan och läsa eller virka (gissa vem som gör vad).
Nu går min pappa en långrunda i trädgården, kollar in småkryp och växter. Jag får väl förbereda mig på en del nya ämnen vid middagen. Kanske av typen; du vet väl att du har en väldigt unik gul blomma som växer borta vid bananplantorna, eller; nu har termiterna kommit för att stanna, eller; julstjärnorna var större på Rhodos än de ni har i er trädgård.
Eller som i förra veckan när jag kom hem från affären och pappa satt och sorterade alla skruvar i verktygslådan. Vilket mamma kopierade i morse med att styra upp alla knappnålar i etuiet till symaskinen. Låt oss säga så här; för 20 år sedan hade jag blivit helt galen på den typen av aktiviteter, nu känns det ganska skönt att någon gör det åt mig.
Men det är inte bara den sidan av sina föräldrar som man upptäcker (igen) när man umgås så här mycket. Jag insåg häromdagen att vi inte träffat varandra så intensivt som vi nu gjort sedan våren 1995 när jag bodde hemma efter högskolestudierna. Och då höll jag mig förmodligen hemifrån så mycket jag kunde. Så det kanske egentligen är närmare 20 år sedan vi träffades så här. Halva livet alltså. Hursomhelst, man upptäcker ju en del positiva sidor också hos sina föräldrar.
Jag tänker på min pappa som plöstligt visar sig kunna leka riktigt bra med barnbarnen, och tar egna initiativ till det. Jag kan inte minnas att han på sjuttiotalet lekte lika mycket med mig och mina syskon som han nu gjort med Astrid, Sigrid och Valdemar på tre veckor. Är jag avundsjuk på min egen far? Mycket bra med barnen har han blivit, eller så har jag inte varit uppmärksam innan, det kanske är en kvalitet som han alltid haft!
Se här till exempel, när farmor bakat småländska kringlor och farfar fick chansen att fika med Edith, Anna och barnen.
//
Oh, happy day!
20 år sedan muren föll
Lika länge sedan jag tog körkort, snart
Bara 18 år sedan "första" besöket på Systemet
Tiden går
Sju timmar sedan tre små ungar sjöng och blev bjudna på frukost
Kaffe på sängen kommer i nästa liv
Fyra timmar till frugan ska bjuda med mig på mottagning
Det är tyskarna som ska fira
20 år sedan muren föll
Sedan blir det drink
Om vi hittar någon trevlig bar i denna stad
Kanske sover dessutom barnen när vi kommer hem
Kanske till och med i sina egna sängar
Sömnbrutna nätter tillhör detta liv
Kanske känner jag mig äldre imorgon
Eller bara som dagen innan
Fast dagen efter
Vi får se
Om tiden satt sina spår
(Tack för alla härliga gratulationer på facebook, mail, sms, twitter, osv ...)
//
Lika länge sedan jag tog körkort, snart
Bara 18 år sedan "första" besöket på Systemet
Tiden går
Sju timmar sedan tre små ungar sjöng och blev bjudna på frukost
Kaffe på sängen kommer i nästa liv
Fyra timmar till frugan ska bjuda med mig på mottagning
Det är tyskarna som ska fira
20 år sedan muren föll
Sedan blir det drink
Om vi hittar någon trevlig bar i denna stad
Kanske sover dessutom barnen när vi kommer hem
Kanske till och med i sina egna sängar
Sömnbrutna nätter tillhör detta liv
Kanske känner jag mig äldre imorgon
Eller bara som dagen innan
Fast dagen efter
Vi får se
Om tiden satt sina spår
(Tack för alla härliga gratulationer på facebook, mail, sms, twitter, osv ...)
//
Mukambi Lodge 6-7 November
Som lite krydda på moset efter vår safaritur till South Luangwa National Park för ett par veckor sedan åkte jag med min föräldrar till Kafue National Park över en natt. Vi hade bokat varsitt tält på Mukambi Lodge. Visst var det skönt att komma ifrån barn och hem för en dag. Vi åkte strax efter sju i fredags morse och var tillbaka på lördagseftermiddagen.
Resan till lodgen går väster ut, på vägen mot Mongu. Det tog drygt tre och en halv timme att köra dit. Kanske var det fredagsmorgonens statstrafik som gjorde att dit resan blev mer än en halvtimme länge än hemresan, eller så var det längtan efter fru och barn som gjorde att det gick fortare.
Redan när vi kört in i parken fick vi se ett par örnar, några vårtsvin, poku och impala, samt lite apor. Vi var framme redan före elva på fredagsförmiddagen och första game driven var inte förrän fyra. Eftermiddagen tillbringade vi därför med att prata gamla minnen från barndomsåren i Emmaboda. Oj, vad mycket man minns om man vill. Sedan är det ju alltid roligt med avslöjanden om sanningar från tjugo eller trettio år tillbaka i tiden.
På kvällsturen fick vi se en stor elefant, antiloper, vårtsvin, gamar, örnar och dessutom några lejonhonor som kelade med varandra ...
När vi kört drygt tre timmar stannade vi för picnic. Solnedgången var fantastisk vid den lilla dammen kring vilken det vandrade antiloper. Fåglar fanns det också gott om, och så gled det omkring krokodiler i vattnet, ett par meter bort från oss. Härligt.
Vägen tillbaka till lodgen gick i mörker där en av guiderna hade en lampa. Vi fick då se fler lejon, en civet (blandning av mård och katt), några nattfåglar och så klart fler antiloper.
Middagen höll hög standard och vi slevade i oss alla tre rätterna innan vi fick eskort bort till våra tält. Det blev väldigt varmt framåt småtimmarna, men var väldigt mysigt. Sedan ringde klockan vid femsnåret för att vi skulle hinna med en snabb morgontoalett innan morgonturen gick av stapeln redan halv sex.
Den stora behållningen här var åtta lejon som lade upp ett anfall på tre vårtsvin. Tyvärr skällde en antilop precis när lejonhonorna skulle gå till attack, så något byte lades aldrig ner, men spännande var det ändå. En bit bort därifrån beskådade vi sedan några gamar äta ur ett impalakadaver från natten som gått. Guiden hävdade att det var en leopard som fällt antilopen.
Sedare såg vi ännu ett lejon och hörde en hane en bit in i skogen, men tyvärr fick vi aldrig se den.
Mukambi är en mysig lodge fint belägen vid Kafue River. Vi hade väl hoppats på att se mer elefanter, flodhästar, bufflar och dyligt, men de stora behållningarna var lejonen som jagade och den fantastiska solnedgången under kvällsturen. Dessutom är det ju förhållandevis nära till Lusaka om man vill åka fler gånger.
//
Resan till lodgen går väster ut, på vägen mot Mongu. Det tog drygt tre och en halv timme att köra dit. Kanske var det fredagsmorgonens statstrafik som gjorde att dit resan blev mer än en halvtimme länge än hemresan, eller så var det längtan efter fru och barn som gjorde att det gick fortare.
Redan när vi kört in i parken fick vi se ett par örnar, några vårtsvin, poku och impala, samt lite apor. Vi var framme redan före elva på fredagsförmiddagen och första game driven var inte förrän fyra. Eftermiddagen tillbringade vi därför med att prata gamla minnen från barndomsåren i Emmaboda. Oj, vad mycket man minns om man vill. Sedan är det ju alltid roligt med avslöjanden om sanningar från tjugo eller trettio år tillbaka i tiden.
På kvällsturen fick vi se en stor elefant, antiloper, vårtsvin, gamar, örnar och dessutom några lejonhonor som kelade med varandra ...
När vi kört drygt tre timmar stannade vi för picnic. Solnedgången var fantastisk vid den lilla dammen kring vilken det vandrade antiloper. Fåglar fanns det också gott om, och så gled det omkring krokodiler i vattnet, ett par meter bort från oss. Härligt.
Vägen tillbaka till lodgen gick i mörker där en av guiderna hade en lampa. Vi fick då se fler lejon, en civet (blandning av mård och katt), några nattfåglar och så klart fler antiloper.
Middagen höll hög standard och vi slevade i oss alla tre rätterna innan vi fick eskort bort till våra tält. Det blev väldigt varmt framåt småtimmarna, men var väldigt mysigt. Sedan ringde klockan vid femsnåret för att vi skulle hinna med en snabb morgontoalett innan morgonturen gick av stapeln redan halv sex.
Den stora behållningen här var åtta lejon som lade upp ett anfall på tre vårtsvin. Tyvärr skällde en antilop precis när lejonhonorna skulle gå till attack, så något byte lades aldrig ner, men spännande var det ändå. En bit bort därifrån beskådade vi sedan några gamar äta ur ett impalakadaver från natten som gått. Guiden hävdade att det var en leopard som fällt antilopen.
Sedare såg vi ännu ett lejon och hörde en hane en bit in i skogen, men tyvärr fick vi aldrig se den.
Mukambi är en mysig lodge fint belägen vid Kafue River. Vi hade väl hoppats på att se mer elefanter, flodhästar, bufflar och dyligt, men de stora behållningarna var lejonen som jagade och den fantastiska solnedgången under kvällsturen. Dessutom är det ju förhållandevis nära till Lusaka om man vill åka fler gånger.
//
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)