Jag minns när vi bodde i Afrika första gången och kom tillbaka efter en sommarsemester. Vår hemhjälp gick fram till mig med ett leende och sa:
"Vad tjock du blivit!", jag stod där med öppen mun när hon fortsatte: "Fint!"
Jag insåg snabbt att de extra kilona inte kommit under några veckor i Sverige, utan successivt bitit sig fast genom ett dekadent liv utan betydande vardagsmotion.
Nu är det väl inte längre så fint att vara tjock i Zambia, absolut inte bland de mer medvetna. Självklart vill jag inte råka ut för några glåpord av typen "Mr Fat Boss" eller så. Men visst, passar man sig inte så kan det gå illa. Bilen står två meter från ytterdörren och det är inte så lätt att få till någon naturlig vardagsmotion. Inte ens vår lilla hund ger mycket mer än lite lek med boll i trädgården. Några längre hundpromenader har vi inte börjat med än, men där finns ju potential.
Inte heller når man upp i några större tal på stegräknaren när man som medföljare tar itu med sina sysslor av typen skjutsa till skolan, handla mat i flera olika affärer i princip varje dag, betala räkningar och fixa en massa annat. Visst, lite av det där beror på dålig planering och att vi är nya här. Men, det behövs ändå lite ansträngning för att få till motionen i vardagen.
Jag tycker att jag kommit igång ganska bra med löpningen (peppar, peppar) och kör några pass i veckan. Dels har Karin och jag lyckats ta upp vår söndagsdebriefrunda på nytt. Under en timme hinner vi gå igenom det viktigaste från veckan som passerat och samtidigt blicka framåt på vad som komma skall. Och detta medan barnen har obegränsat med skärmtid. Mycket bra! Det blir också något pass på egen hand runt ambassaden (måste ju kolla så att hon jobbar ...) och de senaste veckorna har jag hängt på ut i skogarna vid skolan. Mycket härlig kuperad terräng. Idag körde vi 11 km och träffade en flock får och dessutom fyra förrymda hästar (nej, de var inte randiga ...). Det vankas ett lopp i början av november. Kan bli 10 km, eller så växlar jag upp till nästa nivå. Det är vägen som är målet, tänker jag.
Boot Camp med Ngozi är också ett bra sätt att röra på sig. Ngozi är en zambisk olympier som tävlat i 100, 200 och 400 m löpning. Hon håller i massor med olika pass under veckan, men alla slutar på samma sätt: man är helt slut, i hela kroppen. Det här är någon typ av klassisk cirkelgympa, men i stekande solsken och med en otroligt peppig atlet som håller koll så man inte maskar bakom en palm eller så.
Barnen är också igång med aktiviteter både under skoltid och efter. Valle och Sigrid kör fotboll. Valle testar också tennis, medan Astrid tagit upp simningen igen. Simma kan man dessutom göra i vår pool. Karin har räknat ut att det krävs 80 längder för att få ihop 1000 meter. Du räknar själv raskt ut poolens mått med den informationen ...
Ja, och vilken dag som helst kommer tydligen vår container och med den anländer cyklar, studsmatta och annat som kan hjälpa oss alla med vardagsmotionen eller motionen i vardagen. Allt för att slippa de där hånfulla glåporden, som egentligen bara är i all välmening, om man nu inte är så himla medveten förstås.
// Theodor
"Vad tjock du blivit!", jag stod där med öppen mun när hon fortsatte: "Fint!"
Jag insåg snabbt att de extra kilona inte kommit under några veckor i Sverige, utan successivt bitit sig fast genom ett dekadent liv utan betydande vardagsmotion.
Nu är det väl inte längre så fint att vara tjock i Zambia, absolut inte bland de mer medvetna. Självklart vill jag inte råka ut för några glåpord av typen "Mr Fat Boss" eller så. Men visst, passar man sig inte så kan det gå illa. Bilen står två meter från ytterdörren och det är inte så lätt att få till någon naturlig vardagsmotion. Inte ens vår lilla hund ger mycket mer än lite lek med boll i trädgården. Några längre hundpromenader har vi inte börjat med än, men där finns ju potential.
Inte heller når man upp i några större tal på stegräknaren när man som medföljare tar itu med sina sysslor av typen skjutsa till skolan, handla mat i flera olika affärer i princip varje dag, betala räkningar och fixa en massa annat. Visst, lite av det där beror på dålig planering och att vi är nya här. Men, det behövs ändå lite ansträngning för att få till motionen i vardagen.
Jag tycker att jag kommit igång ganska bra med löpningen (peppar, peppar) och kör några pass i veckan. Dels har Karin och jag lyckats ta upp vår söndagsdebriefrunda på nytt. Under en timme hinner vi gå igenom det viktigaste från veckan som passerat och samtidigt blicka framåt på vad som komma skall. Och detta medan barnen har obegränsat med skärmtid. Mycket bra! Det blir också något pass på egen hand runt ambassaden (måste ju kolla så att hon jobbar ...) och de senaste veckorna har jag hängt på ut i skogarna vid skolan. Mycket härlig kuperad terräng. Idag körde vi 11 km och träffade en flock får och dessutom fyra förrymda hästar (nej, de var inte randiga ...). Det vankas ett lopp i början av november. Kan bli 10 km, eller så växlar jag upp till nästa nivå. Det är vägen som är målet, tänker jag.
Boot Camp med Ngozi är också ett bra sätt att röra på sig. Ngozi är en zambisk olympier som tävlat i 100, 200 och 400 m löpning. Hon håller i massor med olika pass under veckan, men alla slutar på samma sätt: man är helt slut, i hela kroppen. Det här är någon typ av klassisk cirkelgympa, men i stekande solsken och med en otroligt peppig atlet som håller koll så man inte maskar bakom en palm eller så.
Barnen är också igång med aktiviteter både under skoltid och efter. Valle och Sigrid kör fotboll. Valle testar också tennis, medan Astrid tagit upp simningen igen. Simma kan man dessutom göra i vår pool. Karin har räknat ut att det krävs 80 längder för att få ihop 1000 meter. Du räknar själv raskt ut poolens mått med den informationen ...
Ja, och vilken dag som helst kommer tydligen vår container och med den anländer cyklar, studsmatta och annat som kan hjälpa oss alla med vardagsmotionen eller motionen i vardagen. Allt för att slippa de där hånfulla glåporden, som egentligen bara är i all välmening, om man nu inte är så himla medveten förstås.
// Theodor
