Jag minns julen 2002. Jag fick en galen fråga från en av de unga lärarinnorna på svenska skolan i Maputo. Utan att ens ha ansökt om jobbet som tomte i samband med skolans luciafirande åkte jag på det. En läskig känsla, på många sätt och vis. Dels för att jag inte kunde säga nej, och dels för de tankar det väckte.
Jag kommer snart att minnas julen 2009. Frågan är om det här året bär något liknande i sitt sköte. Det känns inte så, än.
Men jag kom att tänka på detta idag. På svenska skolan var det dags för mina tjejer att lockas in i luciafirandets lömska värld. De har självmant valt att ställa sig bland de andra barnen i åldrarna tre till fem år. De kan nästan alla sångerna, inte de engelska verserna, men väl sångerna. De har ju naturligtvis som alla andra svenska dagisbarn från åldern ett år och uppåt varit med i tåget tidigare, lyckligt ovetande om dess faror. Och de sjunger mycket bättre än både mamma och pappa tillsammans.
Jag minns mina första luciatåg. En spännande värld, magisk på något sätt. Men också mörk, lömsk. En värld där man inte själv kunde styra sin medverkan. Jag förstod inte det förrän efter några år när jag trodde att min roll skulle fortsätta vara längst bak i tåget, och sedan längst fram på golvet. Bland tomtarna, de med lyktorna.
Jag minns julen 1979. Fröken, vi kan kalla henne Aina Envall, pekade på mig och sa:
"Theodor, du ska inte vara tomte"
Jag såg upp på henne, och med skälvande haka hörde jag henne hånfullt bestämt säga:
"Du ska vara stjärngosse"
Jag var den ende, förutom Lars som definitivt valt det själv.
Jag hoppas inte mina barn någonsin kommer få samma relation till luciatåg som jag har. Jag hoppas de själva väljer, om de vill vara tomte, pepparkaksgubbe, tärna eller lucia. Eller för all del stjärngosse, om de nu av någon outgrundlig anledning skulle vilja vara det, trots allt.
I tonåren gjorde jag revolt och bojkottade tåget. Var med på lussevakan, men vägrade tåget. Det tog drygt 20 år innan jag på nytt ställde upp. Då som lucia, på rollerblades (nej, det var inga droger inblandade, men jag hade redan sagt upp mig från den tjänsten, julen 2000).
Fast samtidigt är ju sångerna väldigt fina, det är bara det där med tåget och uppträdet och allt övande som jag behöver någon typ av medicin för att klara av.
Kanske borde jag gå till en luciatraumaspecialist som kan få mig att släppa de där tidiga minnena. Shit, det är ju 30 år sedan nu. Ja, jag borde kunna släppa det där. Och framför allt måste jag, likt på svenska skolan idag, bita mig i läppen så jag inte för över min paranoia på barnen. Jag försöker, jag lovar:
"Jag är inte rädd, jag kan fira lucia"
//
Här i Zambia finns en mängd läkare där man kan gå om man har ont i benet, problem med hustrun, har fått grått hår eller bara behöver ta en öl med någon. Kanske är det en sån kille som kan hjälpa mig? Någon som vet?
SvaraRaderaÄr anfall bästa försvar? Ska jag ta tjuren vid hornen och ringa till svenska residenset redan ikväll? Kanske är det ändå bäst om jag tar luciatjänsten i år, så kan någon annan ta den nästa år. Jag har en Guldlockperuk som borde funka för att alla icke svenska diplomater ska få rätt känsla (och inte kräkas) när en nyrakad man tar täten bland kidsen och ryter i i refrängen till Staffan Stalledräng. Terapi är terapi. Jag ser ingen annan utväg. Var tog mobilen vägen? Valle! Inte i subwofern igen, snälla ...
SvaraRaderaAnfall, definitivt! Jag ser fram emot detta Luciatåg med spänning!
SvaraRaderaTänka sig att du har sådan Lucia-fobi... Du kan få komma hem till mig och prata om det... Elin vill inte vara med i år. Förra året fick hon mutas. I år är konversationen "jamen Henrik vill så gärna att du är med", "varför?" Därför att han tycker att du sjunger så bra... Nej jag vill inte... Kan mamma muta dig? Vet inte, vi får se... Anna är inga problem. Hon får CAS-timmar... Men jag hade Lucia i Slovenien med bara min två flickor för våra vänner, så man kan ju tycka att de borde vara vana. I Islamabad också. Men antar att Riyadh är stötestenen, då de inte fick vara med bara för att de inte gick på svenska skolan... Skrutt tyckte alla, men så var det.
SvaraRaderaApropå lucia, vilket jag förövrigt äälskar (ja, jag vet att jag är äcklig nu), så har jag en ganska kul historia om en liten flicka på 6 år som varit utanför Sveriges gränser alldeles för länge och rört sig bland för många diplomater. Familjen hade precis kommit hem från New York och flickan skulle för första gången vara med i Lucia-tåget på dagis. Efter att ha tvekat mellan om hon skulle var lucia eller tärna så lyckades hon till slut övertyga mamma å pappa att hon skulle vara Yassir Arafat. Sagt och gjort flickan var med i tåget iförd Yassir-looken. Föräldrarna hade fullt sjå att förklara för alla föräldrar vad Yassir gjorde i lucia-tåget. Yassir gillade Lucia!
SvaraRaderaVeronica