Safari i South Luangwa NP

För en dryg vecka sedan anlände mina föräldrar till Lusaka. Fem veckor med barnbarnen, och så lite safari samt poolhäng, hade de tänkt. Och så här en bit in på deras semester går det ju faktiskt helt enligt planen.

I torsdags morse klev vi in i vår Nissan Patrol och körde 70 mil för att komma till landets bästa nationalpark, South Luangwa National Park. Det tog oss 10 timmar att köra. Väl framme hade vi gjort ett kortare lunchstopp och fem snabba kräksaneringar. Sigrid fick dessutom upp en sista slurk när all packning var avlastad och vi gick mot receptionen på Mfuwe Lodge. De sista 10 milen var på grusväg, och även om det var en ganska skakig tur gick det att hålla 70-80 km/h.

Vi hade stått på ganska bra sista biten för att hinna i tid till första kvällsturen. Och redan efter några minuter fick vi utdelning för vårt slit; tre lejon låg och latade sig under ett stort träd. Sedan såg vi elefanter, antiloper, giraffer, zebror, bufflar och ett gäng hyenor som gnagde på en nedlagd buffel.


Under de följande dagarna gjorde vi morgon- och kvällsturer. Några av oss tog barnen på en kortare tur, medan andra åkte en längre tur. På dagarna hängde vi vid poolen och tog det lugnt. Det finns också ett spa där Karin och min mamma gick på pedikyr, samt att jag och min fru unnade oss varsin timmes massage med utsikt över en damm kring vilken antiloper och apor flockades på dagarna, och flodhästarna intog nattetid.

Sista kvällsturen var vår guide måttligt road av att ett antal småbarn skulle följa med. Ute på ett öppet fält indikerade några antiloper att något farligt fanns i faggorna. Men efter våra barns skratt, skrik och skönsång lackade han ur och sa att vi nu hade skrämt bort en leopard.

Men tji fick guiden. För plötsligt låg hon där framför oss. Farligt nära safarijeepen. Men så vacker. Den största safariupplevelsen hittills, även om det höll på att gå över styr när:

1. Valle började säga "katten, klappa katten"
2. Astrid på sin sida av jeepen började försöka klättra av i tron att det var dags för picnic (hon satt lite dåligt till för att se katten som var på andra sidan fordonet).

Över femtio foton senare körde vi därifrån och tog en sundowner vid den nästan uttorkade floden. Detta var absolut höjdpunkten, för barnen. Fanta och Coca Cola i mängder. GT till de vuxna, och sedan åkte vi tillbaka till den plats där vi sett leoparden och fick följa den ytterligare tio minuter.

Mina föräldrar var på den långa turen under sista kvällen. Mellan jeeparna finns det naturligtvis kommunikationsradio, och vår guide såg till så att mina föräldrar också fick se vår leopard. Men när vi senare var på väg hem till middag med uppspelta barn som inte vill ta äcklig malariaprofylax ens om de får den på glass, då fick mina föräldrar se en annan leopard som fällde en antilop. De hade dessutom sett skymten av en leopard redan andra kvällen. Och så alla lejon som även vi på barnturen fick se. Så här ett par dagar efteråt verkar de väldigt till freds med sin safaritur! Att deras jeep dessutom körde fast i sanden, precis efter att de stannat och tittat på en lejonfamilj, är naturligtvis ytterligare något att skriva om på vykort och prata om när de kommer hem till byn om en månad.

Sedan tog det ju nästan en dag att köra hem också, fast lite snabbare gick det på hemvägen. Kanske var det nerförbacke?

Karin och jag har redan bestämt att vi måste åka tillbaka till Mfuwe Lodge, men nästa gång blir det troligtvis utan barn, och vi lär väl också ta flyget. Barnflickan tar säkert hand om alla tre i några dygn mot en extra peng i fickan.

//

Morgonpromenader

Redan när vi flyttat in här på Ibex Hill i februari provade jag någon gång att köra de små vägarna bakom vårt hus. Vid något tillfälle snörade jag på mig joggingskorna och drog iväg. Men då var grusvägarna knappt av dålig svensk skogsvägsstandard; gropiga efter regnsäsongen, ofarbara med en vanlig sedan och knappast barnvänliga ens med en 4x4. Att lyssna på CD utan ett kvalificerat antiskaksystem hade varit helt omöjligt.

Men i april började det hända saker. Tomas och jag fick för oss att ta en morgonpromenad och då visade det sig att vägarna höll på att förbättras. Det är väl amerikanerna som restaurerar i samband med bygget av den nya ambassaden några hundra meter härifrån. De vill väl ha några olika vägar att kunna ta sig ut till flygplatsen, misstänker vi. Med spänning började vi följa vägbyggena (det handlar om åtminstone två parallella vägar som förbättras), ibland flera gånger i veckan.

Vår promenad tar närmare en och en halv timme och när man väl är tillbaka har dammet trängt igenom skor och strumpor. Snyter man sig blir pappret rött av dammet och det krasar lätt om man slickar sig på tänderna. Om man vill minska sina utgifter kan man faktiskt ta promenaden bara för att få så mycket sand i håret att det går att forma diverse frisyrer utan att en enda hårvårdsprodukt har nyttjats, förutom det afrikanska sanddammet vill säga. Kanske är detta också anledningen till att jag börjar bli alltmer rödlätt på bilder som tagits av mig under senaste månaderna?

Men man får också se en hel del intressanta saker. Utmed vägen finns en del hus och hela bostadsområden som kanske mest kan liknas vid kåkstöder, en liten kyrka och en klinik där det vissa dagar står familjer i långa köer, en grisfarm från vilken suggorna och kultingarna försöker överrösta varandra, en utbredande kyrkogård som man inte kan gå förbi utan att fundera på hur många som dött alltför tidigt av det där viruset som ingen helst talar om, och så ser man ju förstås en hel del tunga fordon och en mängd byggarbetare som jobbar med vägarna.

Skylten "No land for sale" som jag skrev om nyligen har förresten fått sällskap. Jag fick en känsla av att fastighetsägaren fått lite dåligt samvete, som om han/hon avvisat förbipasserande lite väl hårt. Förvisso finns det inget land till salu, men väl annat som kostar en spottstyver ... En ny möjlig inkomstkälla med andra ord. Här i Zambia stänger man aldrig några dörrar. Bisysslorna har en tendens att ta över hand. Så kanske även i detta fall.

Och så har vi ju elektriciteten. Var man än går hänger ledningar kors och tvärs. Till synes utan någon som helst ordning och reda. Fina bilder blir det, men det är tyvärr inte helt strömavbrottssäkert. En dag när jag känner för att krydda min tillvaro lite extra ska jag minsann gå fram och klämma lite på tåtarna. Or not.

Fast motion får man, om man har disciplin att gå promenaden några gånger i veckan. Jag borde väl toppa med lite löparrundor och fler gymbesök. Ja, så är det nog. Får se om de celebra gästerna har ork och lust till morgonpromenader. Det vore ju både trevligt, nyttigt och berikande, för alla parter.


//

"Pilutta dig, pappa"

Idag börjar tjejernas elva dagar långa höstlov. Och med det kommer också förväntningarna på att jag ska ta på mig rollen som lekfarbror och ständig sagoberättare. Någonstans i närheten ska jag finnas hela tiden. Likt en orwellsk storebror övervakas jag dagarna i ända. Och svarar jag inte på tjejernas övervakningsrop "paaappa" så ligger jag risigt till. Då kan det bli straffläsning av Lotta på Bråkmakargatan, Emil i Lönneberga, Känner du Pippi Långstrump eller varför inte Madicken och Junibackens Pims. Eller så tvingar de till sig en marathonbox med samtliga familjer av samma författare. Så nu gäller det alltså att spela spelet, på deras villkor.

Idag har jag tänkt mig en mjukstart. Nu på förmiddagen behöver jag åka till Miriam och Jesper för att låna deras takräcke inför vår resa till South Luangwa National Park i nästa vecka. Jag har tänkt att tjejerna kan hänga på Valle och Edith till babygruppen. Vi får se om det gillas. Sedan behöver vi handla lite till det celebra besökets ankomst imorgon. Och så borde jag väl fylla på tanken och en extra dunk med diesel; det är nämligen soppatorsk på vissa tankstationer i Lusaka just nu. Ett raffinaderi i Kopparbältet är under reparation och det får visst konsekvenser. Och eftersom vi ska ta bilen till safarituren så är det bäst att vara lite förutseende.

Nåväl, tjejernas höstlov började väl redan igår. Det blev en skön start. En favorit i repris kan man säga. Under middagen testade Astrid nämligen mitt tålamod genom att plötsligt klämma ur sig frasen:

"Pappa, jag har en ärta i näsan, igen"

Den här gången gick det inte att klämma fram den med en snytning. Visst kände jag hjärtat bulta och visst insåg jag risken för nederlag, förnedring. Men så säger Astrid:

"Pappa, du får nog ta en pincett, som Madickens mamma"

Och det var ju faktiskt ett bra råd. För till skillnad från Madickens mamma så lyckades jag få ut den ur den trånga borren. Men det tog tid. Och näsan började blöda. Och Astrid gnydde, men var samtidigt ganska stolt. Såklart. Tänk själv att samma dag både ha haft en ärta i näsan och blod. Full pott, om man befinner sig i den astridlindska förnimmelsevärld som åtminstone en av mina döttrar gör.

//

Pappa upp i dan ...

Visst har du ibland funderat; hur kommer mina barn se ut när de blir vuxna? Vem blir mest lik mig, och vem blir mest lik min partner? Eller brevbäraren, om det nu är applicerbart.

Den senaste veckan har Karin inte varit så mycket hemma som på jobbet. Och då händer det ju att frågor av ovanstående karaktär blir alltmer centrala i ens tillvaro. Men, för att inte funderingarna den här gången skulle bli helt ogrundade eller tagna ur luften, bestämde jag mig igår för att söka fakta. Det finns ju datorprogram som simulerar fram ditt eget utseende om 10, 20 och 30 år, men det jag själv nu behövde var alltså ett program som visar hur mina barn kommer att se ut.

Sagt och gjort, med lite enkel programmeringsteknik, kan jag nu avslöja att alla tre barnen kommer att vara väldigt lika mig om 30 år. Och den som blir mest lik mig är faktiskt inte Sigrid, även om hon har såväl godissug som känslig hy efter sin far, utan självaste Valle.

Av någon anledning blir Astrid mest lik en granne Karin och jag hade när vi precis flyttade ihop, nämligen en blonderad långhårig Jonas Hallberg-typ som på samma gång hade vissa likheter med Marilyn Manson.

(nu förstår ju alla att eventuella likheter med grannar i Johanneshov är ovidkommande eftersom Astrid var ett resultat av en riktigt blöt fest på Svenska Skolan i Maputo, sensommaren 2003; en fest som för övrigt hade Dallas-tema. Är det månde lite Cliff Barnes över henne? Om 30 år alltså!)

Trevlig helg!

//

Till habiliteringsteamet i Stockholm

Tillägg 2009-10-15:

Äntligen kommer här nu bilden på cykeln. Hoppas den är tydlig nog. Så får vi försöka mailas ang hur styret bör vridas på bästa sätt.













Hej hej,

Tack för bra telefonmöte idag. Astrid vilar just nu i soffan och kollar på Madicken. Bifogar också en bild på hennes huvudfotingar, eller vad vi nu ska kalla dessa gubbar.

Anteckningar kommer via e-post.


Hälsningar,

Theodor

Walk for Life

I lördags var det äntligen dags. Efter några veckors förberedelser gick alltså Walk for Lifes pilot av stapeln.

Det var till slut drygt 50 personer som gemensamt åkte buss upp till den lilla byn Lunchu ett par mil utanför Kapiri Mposhi. Bussen gick från Lusaka strax efter ett natten mellan fredag och lördag, och jag själv hade dessförinnan haft två nätter med ganska låg sömnutdelning. Men nu fick jag ju några timmars sömn på bussen (ca 3,5 närmare bestämt).

Väl på plats i den lilla byn Walk for Life skulle utgå ifrån hölls det lite tal ifrån zambiska ambassadören i Stockholm som åkt ner till evenemanget, samt från Sveriges ambassadör i Zambia och ett antal huvudmän från de byar vi skulle gå igenom. Vi var väl ca 2 timmar försenade, och värmen hade tilltagit ordentligt när vi väl kom iväg.

Själva vandringen syftade till att öka medvetenheten om HIV/AIDS samt visa på hur långt många faktiskt måste gå för att hämta bromsmediciner. Även om medicinerna är gratis så är det minsann en utmaning att få tag på dem.

Vägarna vi gick på var som små skogsvägar med sand eller grus som underlag. Ett par bäckar med vatten tog vi oss också över på smala broar av grenar och stockar. Jag tror ingen trillade i.

Ett par fyrhjulsdrivna fordon följde med parallellt och delade ut vatten och lite snacks. I sällskapet, som till slut blev närmare 150 personer med de som anslöt från byarna, fanns det ett par läkare utifall någonting skulle hända.

Vandringen tog ca tre timmar för de flesta och väl framme i Kapiri Mposhi, vid det sjukhus där lokalbefolkningen kan hämta bromsmediciner, delades det ut mer vatten och mer snacks. De svenska företag och övriga organisationer som var med och stöttade evenemanget höll anföranden och sedan var det dags att ta bussen hem till Lusaka igen. Och då fick jag ju ytterligare 3 timmar sömn, så jag har ju inte mycket att gnälla över ...

Trots att vi bokat barnpassning och tidigare i veckan varit mycket sugna på att gå på Oliver Mtukudzi live, så kände både Karin och jag att TV-soffan lockade mer när jag väl kom hem på lördagskvällen. Enligt uppgifter lär jag visst ha somnat en kvart innan frugan. Klockan hade då i alla fall passerat 20.00, men kanske inte så mycket mer.

Så här ett par dagar efteråt känns det som en skön bedrift att ha vandrat ca 25 kilometer på den afrikanska landsbygden, och med detta goda syfte till på köpet. Det blev en hel del fina bilder och de flesta får naturligtvis inte plats här. Ett bra test för nya kompaktkameran, men också en insikt om att det är under de här åren som vi verkligen behöver en digital systemkamera; det finns så otroligt mycket att plåta och med alla starka färger blir bilderna enkelt bra.

Om du inte fått nog av dessa bilder, går det att ta en titt på:

www.walkforlife-zambia.blogspot.com

//

Råttan i pizzan ...

Ni som är trogna läsare känner vid det här laget till att det händer en del märkliga saker i det här landet. Men också en hel del roliga saker.

Igår hände det både märkliga och roliga saker, men jag tänkte begränsa mig till en liten dialog som utspelade sig när jag och tjejerna var på väg ut genom porten för att åka till Svenska Skolan. Medan vakten öppnade noterade jag att det låg något brungrått på gräsmattan bredvid vaktkuren. Jag kunde inte låta bli att trycka ner rutan, varpå följande dialog utspelade sig:

Jag: "What's that?"
Vakten: "A Rat"
Jag: "?"
Vakten: "But it's dead"

Jag undrar nu hur jag borde ha fortsatt denna dialog. För en gångs skulle blev jag så paff av hans svar att jag körde upp rutan och så åkte vi helt enkelt iväg. För vakten var det ingen konstigt att det låg en död råtta på gräsmattan.

Väl framme på skolan tog jag upp ämnet, varpå jag bland annat fick höra att just giftdödade (ok, lite tillspetsat kanske) råttor är en delikatess. Man torkar dem, kokar dem och smaskar i sig dem till sin majsgröt (nshima). Kanske ska jag se det som ett första uppslag till en kommande zambisk gourmetkokbok? Frågan är om pizza kommer med bland recepten, och om denna råtta då hamnar där eller på en egen sida?


//