Veckan som gick ...

Jag skrev för en tid sedan att tiden rusar, så det begreppet kan jag ju knappast använda igen. Men nu har jag haft fullt upp och inte hunnit blogga så mycket som jag hade tänkt mig först.

I helgen som gick var det ju först Gala Dinner som en del av den franska vecka som utspelat sig här i Lusaka. Vi fick med några andra par och peppade varandra att långklänningarna var fina och kostymerna satt bra. Men så här i efterhand var det inte bara min byxknapp som var extremt felplacerad, utan även jag själv. I själva verket var det inte mycket till fransk Gala Dinner. Mest bara ett enda stort lotteri där vinsterna var zambisk gatukonst, resa till London och annat tjafs. Och de som vann satt ju själva i festkommittéen. Till och med på den här nivån är landet alltså korrupt. Vi drog slutligen från middagen upp i baren, som visade sig vara på väg att stänga men ändå full av singeltjejer ... Hmmm ...

Men på lördagen repade vi mod. Då var det dags för den internationella matutställningen. Jag supportade lite i svenska båset med köttbullar, potatismos och lingonsylt samt kanelbullar. Blev en hit. Allt var slut en timme innan stängning.

På kvällen körde vi födelsedagsmiddag för Karin med lite folk från ambassaden. Mycket gott tyckte de flesta, även om Karin raljerade över att jag köpt parmaskinka för 17 kronor skivan. Sent blev det också, och med det kommer ju ofta det faktum att det blir tidigt, morgonen därpå, för barnen låg ju och sov när gästerna dröjde sig kvar. Men vi turades om att sova lite på söndagen.

På söndagen firade vi dessutom Karin, med tårta och presenter. Avslut på DIL, en najs indisk restaurang som ligger nedanför backen.

Och så har det bara rullat på. Nu är det redan tisdagskväll och vi har varit på vernissage och handlat konst och sedan drog Karin vidare på jobbmiddag och jag själv undrar vad som hände med DVD-spelaren vid strömavbrottet för en halvtimme sedan. Gick den sönder? Eller varför kan jag plötsligt inte titta vidare på disc 2 i Gossip Girl-boxen? Är detta ett i-världsproblem i ett u-land? Nej, du, det tycker jag verkligen inte!!!

Trafikläget just nu i Lusaka

Det har som sagt regnat en hel del den här veckan. Vår nye trädgårdsmästare har just påbörjat urdikning av den del av tomten där vattnet fortfarande står flera decimeter djupt. Andra konsekvenser av den ihärdiga nederbörden är att vägen ner till vårt hus börjar bli riktigt dålig (de forsande vattenmassorna tar med sig all sand och jord och kvar blir bara kantiga stenar att köra på).

Vi hade ett par personer på middag igårkväll som jag hämtade upp och senare lämnade på deras hotell. Regnet gör det minst sagt till en utmaning att köra bil. Gatorna är ofta smala och utan trottoar, men med en hög kant (20-30 cm är inte ovanligt) ner till stigen som går bredvid gatan. Då det blir ganska gyttjigt vid sidan om tenderar lokalbefolkningen att gå på asfalten när det regnar. Och i mörker blir detta minst sagt en utmaning för dig som bilist. Det faktum att många bilar dessutom saknar ett (eller ibland till och med två) framljus gör ju utmaningen bara större. Hundar som korsar vägen har också blivit ett inslag i trafiksituationen som jag inte tänkt så mycket på tidigare, men när jag nu reflekterar över det inser att jag faktiskt ser 2-3 döda hundar utmed gatorna varje vecka.

Det gick således ganska sakta för mig att hämta och lämna våra middagsgäster igår. Imorse insåg jag att det inte är alla som väljer att sänka hastigheten i regnet. Under de 8 kilometer som är till skolan var det 3 olyckor med bilar som åkt av vägen, krockat eller på annat sätt slutat fungera pga av vädersituationen. Och det känns inte riktigt som om någon tar det på allvar heller. Härom morgonen såg jag en pickup som precis hade kört ner i ett avloppsdike och stod med bakdelen rakt upp i luften. Ur bilen kliver en ung man med ett jätteleede på läpparna, som om han stolt ville uttrycka:
"Titta på mig, jag kvaddade min fyrhjulsdrivna Toyota, men jag är lika glad för det! Man måste ta lite risker förstår ni vitingar. Ibland åker man av, så är det bara ..."

Jag måste ta reda på mer om det där med zambiskt körkort och hur det går till när man tar det. Än så länge har jag inte hittat något i frukostflingorna i vart fall, men det kanske inte dröjer länge?!?

Och regnet det bara öser ner ...

De senaste dagarna har det regnat mest hela tiden. Lite uppehåll ett par timmar på eftermiddagarna, men så häller det ner igen. Först tyckte jag det kändes trist, men nu efter ett tag har jag börjat uppskatta det. För första gången på nästan tre månader har jag haft jeans på mig tre dagar i rad. Det blir till och med lite kyligt och då kommer ju träningsjackan väl till pass också. Härligt.

Det ihärdiga regnandet har gett oss ett litet vattendrag utmed muren på baksidan. En andra pool helt enkelt. Vet inte om jag borde förmånsbeskatta denna tillgång, men myggorna lär väl trivas där i vart fall. Så nu blir det till att jobba hårdare med myggspray och nät igen efter några veckors mindre användande.

Denna vecka är ganska hektisk med ett par middagar här hemma och så Galamiddag på fredag. Det är en del av den just nu pågående franska veckan i Lusaka. Ska bli skoj. Vår hemhjälp Anna ska passa barnen för första gången.

Vår nya trädgårdsmästare har ju också börjat. Den förra drog ju efter att han fått lön. Var borta en vecka och kom sedan och bad att få börja jobba igen. Eftersom samma episod uppstod två gånger under loppet av fem veckor kändes det inte särskilt svårt att ge honom sparken. Vår nye kille jobbar på fint och tar inga tvåtimmarsluncher som sin företrädare.

I eftermiddag påbörjas dessutom bygget av vår veranda. Ska bli väldigt intressant att se vad man får för 7000 SEK i ett sånt här land. Än så länge känns allt dock bra, men visst, de har ju inte börjat än.

Och på lördag är det en internationell matmarknad, ett årligen återkommande jippo där jag har gått med på att sälja kanelbullar, köttbullar och annat innerligt svenskt. Jag ser mig själv mest som DJ i det att jag ska låna Astrids CD-spelare och vända plattor som "Sommar, Sommar, Sommar" mfl.

Att det på söndag är frugans födelsedag gör ju inte veckan mindre hektisk. Om du läser den här meningen baklänges och gångar med två så får du en ledtråd till vad Valle och jag har tänkt köpa. Och för att hinna fixa det så är det ju inte helt fel att det inte är solstolsväder utan just regnrusk. Jag hoppas på ytterligare några dagar då regnet bara öser ner ...

Tiden rusar

Jag inser på nytt att tiden rusar. Snart tre månader sedan vi kom hit. Valle växer fort och sitter just nu bredvid mig och försöker charma sig till lite "datortid" (frånsett tjejernas leksaksdatorer har vi än så länge bara en dator) genom att säga "mamma, mamma, mamma". Jag svarar naturligtvis "mamma?", varpå han fortsätter "pappa, pappa, pappa".

Jodå, en förståndig liten kille redan vid denna tidiga ålder.

Alldeles nyss var jag inne på fejsbok och noterade att jag blivit vän med Rofina Paco. På hennes sida fanns en text om att hon saknar Mozambique (flyttade till Stockholm 2005-2006 tror jag), men också ett par bilder från hennes barndomsland. En av dem var från 2004, med Astrid i famnen.

Jag inser som sagt att tiden rusar. När den där bilden togs var hon bara några månader och vi visste ännu inget om hennes handikapp.Det är tisdag idag så då är det träning och jag blir på nytt påmind om allt Astrid har lärt sig under åren, fått kämpa sig till, och även det hon har svårare för eller inte kan. Och om bara en dryg månad fyller hon fem. Som sagt, tiden rusar och jag måste ta tillvara på den, kanske bättre än nu. Snart är väl även Valle fem år, och då kommer jag ha lite svårare med argumenten när han vill ha sin datortid.

Nu är det dags för en kopp kaffe på Ababa House med Valles tjejpolare Margareth och hennes pappa Brian. Hej så länge!

Tack Rofina för bilden (som jag ju själv har tagit en gång i tiden, men som försvann med den externa hårddisken som kraschade i december).

Keep on joggin' ...

Jag är nog inte ensam om att minnas den gamla schlagerdängan Keep on joggin'. Det var säkert ledmotivet till 70-talskampanjen "Sluta Grogga, Börja Jogga" eller "Spola Kröken". Häromdagen fastnade låten på hjärnan igen. Jag var nämligen, för första gången sedan vi flyttade upp till Ibex Hill, ute och tog en joggingtur i området. Ett par hundra meter bort, just uppe på självaste kullen Ibex, bygger amerikanerna en ny ambassad. De har väl ett hundratal byggnadsarbetare på plats innanför hägnet. Då jag på min motionsrunda tog mig förbi grindarna var arbetsdagen just slut och jag möttes av en strid ström av blåklädda män., de flesta trötta och med hemlängtan i blicken, andra med ölsug i mungipan, men så också några med ett leende. Och det var först efter ytterligare några steg som jag förstod vad det var som roade dem.

"Keep on joggin', man", hojtade de nämligen. "Good exercise for you, boss"

Naturligtvis var jag apan i buren, den rosa julgrisen som fått för många kakor till kaffet. Men de glada männen fick mig att öka steglängden, inte som ett resultat av något slags hotfull rädsla (som när jag vid nästa joggingtur möttes av tre ilskna hundar av mycket otydlig ras men med välidgt vassa tänder och alltför mycket rinnande fradga i mungiporna) utan bara för att deras blickar fick mig att inse att motion behövs, kanske än mer i ett land som detta.

Tyvärr tillbringar jag alltför mycket tid i bilen, och alltför lite tid i motionsspåret, på tennisbanan, i simbassängen osv. Men när jag väl kommer iväg är det mycket skönt, och att jogga i den zambiska skymningen är väl inte det säkraste alternativet, men väl en mycket vacker upplevelse.

Visst, timmarna med tre barn i hasorna om eftermiddagarna är väl motion i sig, men det säger ju sig självt. Kanske läge för ett försenat nyårslöfte: mer motion, både för att glädja mig själv och min omgivning!

Livingstone och Viktoriafallen

I helgen som gick var vi på mini-semester; tre dagar i Livingstone med omnejd för att se på Viktoriafallen samt ta en safaritur i den vid Zambesifloden belägna nationalparken Mosi-oa-Tonya. Vi åkte med två andra familjer, vilket kändes säkert och var mycket trevligt.

Resan på ca 50 mil var på många sätt dryg, men med ett lunchstopp i Choma och ett par kisspauser i vägrenen så gick tiden fort. Vi har väl även svärföräldrarna att tacka för den bärbara DVD-spelaren: "Nya Hyss Med Emil i Lönneberga" gick tre gånger och "Mora Träsk - Samlade Sånger 2" gick minst det dubbla på hemresan. Och Astrid är lika koncentrerad varje gång hon ser på dem. Och när tristessen slår till kan man ju alltid locka med lite vuxenmusik. Sedan en tid tillbaka har tjejerna accepterat två låtar från min 20 GB mp3-spelare, nämligen:

1. Yazoo "Happy People"

2. France Gall "Laisser Tomber"

Och nu lyckades Karin med konststycket att få upp en bubblare, eller snarare raket, för in på denna resas förstaplats landade nämligen:

=> Gyllene Tider "Juni, Juli, Augusti"

Say no more ...

Fallen var fantastiska. Så här under regnperioden är det mycket vatten. Vi blev alla genomblöta, och eftersom Astrid dessutom lyckades snubbla och landa i en vattenpöl var det bara till att bege sig åter till Maramba Lodge (mycket trevlig lodge vid en liten flodavstickare till Zambesi, rekommenderas varmt) och byta kläder innan vi tog lunch på anrika Royal Livingstone Hotel. Mellan hotellet och floden var det väl 50 meter. Som gräsklippare använde de en hjord om 7 zebror. Där fanns silkesapor också. Och vid parkeringen stod en giraff och betade på ett träd. Mycket kolonialt, precis vad vi var på jakt efter.

På lördagskvällen åkte vi en båttur på Zambesifloden, såg flodhästar, krokodil, fåglar, mm. Och på söndagsmorgonen innan avfärd mot Lusaka igen tog vi en safaritur i Mosi-oa-Tonya. Där såg vi impala och giraff.

På hemvägen hann vi förutom korgrea i Choma (vi köpte två gigantiska korgar) även med att besöka ett kaffeplantage där vi köpte en låda med Monalikaffe. Det börjar förresten bli dags för en kopp, så på återhörande ...

//

Valdemar, en lycklig kis

Ibland glömmer jag bort att jag är föräldraledig med Valdemar, men så är det ju faktiskt. Och det har redan gått två månader. Tomas nämnde vid dagens svenskträff att min son vuxit. Ibland är det svårt att se det själv när man lever så nära, men visst har det hänt massor på bara dessa båda månader.

När vi kom hit dagen innan nyår kunde Valle inte krypa eller säga så mycket, men nu går det fort frammåt och ljuden liknar alltmer ord. Det är dessutom mindre än en månad kvar till ettårsdagen. Får se om han får fram några tydliga önskningar ...

För det mesta är min son väldigt glad. Hetast i hans värld just nu är:

- kasta bollar till vår border collie (och sedan slicka på fingrarna)
- äta med händerna (och sedan belåtet knäppa händerna bakom nacken och gnugga in matresterna i hockeyfrillans bakre regioner)
- kryphasa mot bestämda mål och sedan resa sig mot målet
- smaka på skosulor, gärna flera olika från skostället
- trumpeta i en tom hushållspappersrulle
- lyssna på sitt eget aaah när vi kör nerför den skumpiga vägen till Ibex Hill 38 C.

Han har det med andra ord ganska kul, mest hela tiden. Och det är ju inte allting som ger mig en massa extra jobb heller. Så sakta börjar han acceptera att både händer och ansikte (och ibland hela håret för den delen) måste tvättas efter varje måltid.

Bilder kommer ...