Julen är död, leve fastan!

Så var julen till enda och idag är det arbetsdag. Inte för mig, och inte för Karin, men väl för vår barnflicka. Så idag tar det nya sunda livet vid. Vi börjar väl med en morgonpromenad. Senare i veckan måste vi dessutom använda de återstående träningskuponger som Karin köpte på sig i höstas.

Och så hade vi ju båda köpt varandra varsin spa-timme i julklapp. Det nya livet efter all julmat och allt julgodis ser således ut att ta sin början, snart.

Själva julafton blev mycket lyckad. Så här i efterhand vattnas det kanske inte lika mycket i munnen när jag tänker på julbordet, men gediget var det och gott var det. Köttbullar, prinskorvar, Janssons frestelse, några sorters sill, kalaskroppkakor, laxtårta, potatis, julbröd, kex och ostar, revben, rödbetssallad, julskinka (också denna andra skinka blev gott griljerad), ägghalvor och så naturligtvis en massa julgodis och till efterrätt blev det glass till barnen och en chokladöverdragen marsipantårta. Knytkalas är aldrig fel.

Såväl barn som vuxna tog om tills det var dags att svalka sig i poolen, eller ta en GT eller bara en cognac och en cigarr. Men det blev naturligtvis ändå rester över. Som alltid. Så pass att vi kunde skicka med Tomas varsin take away-jultallrik till de av hans familjemedlemmar som blivit mer än ett dygn försenade på en flight från juliga Sverige. Och dessutom ha ett restjulbord med familjen Lindblom på juldagen. Har det någonsin, någonstans, serverats ett julbord som inte ger några rester?

Framåt sen eftermiddag knackade det på dörren. Mina barn blev ganska förvånade eftersom jag satt kvar i rummet.

Vi hade haft en låtsastomte på morgonen och delat ut varsin klapp, men den här var "gammal och tjock" som någon sa (kanske en klen tröst att jämföra sig själv med en tomte, men detta måste ju innebära att jag själv är ung och smal, eller?).

Inte ens Jason förstod vem det var, men eftersom Astrid blev rädd och drömde mardrömmar var vi på juldagsmorgonen tvungna att avslöja att det var Aykut som tomtat.

Såväl barn som vuxna blev väldigt nöjda med sina presenter. Valle tyckte bäst om sitt parkeringshus och sin käpphäst (eller käppzebra, om man ska vara riktigt noga). Sigrid njöt av en stickersbok och en barbiedocka. Astrid fängslades av en Lotta på Bråkmakargatan-DVD, men likt syrran också av en fin klänning och en Hello Kitty-baddräkt.

Karin är fortfarande salig eftersom hon på nyåret ska få kabeltv, medan jag är väldigt nöjd med det kilo cashewnötter som jag samlat ihop till. Även om de båda svartvita fotografierna från Western Province, även med tre vilda ungar i huset, kommer att vara betydligt längre och dessutom är väldigt fina. Tack, säger vi alla till varandra.

I övrigt har vi mest umgåtts med våra vänner och hängt vid poolen under helgdagarna. Men nu är det alltså måndag. Mellandag, utan mellandagsrea. Dags att ta tag i livet och påbörja fastan. Och inleda träningsåret med lite mer fysisk aktivitet än det blivit på sistone. Fast nu skriker visst barnen att det är dags att laga frukost. Nåväl, frukosten är ju det viktigaste målet på dagen. Så nu drar vi igång.

God fortsättning på er allihop!

//

Jag vet var alla julklapparna finns

Jag letade efter någonting i eftermiddags, men hittade fel sak. Nu ställer jag mig frågor som:

- Varför tittade jag i Karins garderob?
- Kommer hon förlåta mig för att jag rotar bland hennes saker?
- Kommer jag att kunna hålla mig utan att avslöja denna julklappsgömma för barnen innan tomten kommer på torsdag?

Den som lever får se!

//

"Pappa, det gör ingenting att det inte finns något rosa i granen"

Nu är det inte många dagar kvar. Jag vet att traditionen, åtminstone i det småländska inlandet, bjuder att man tar in granen i stugan dagen före julafton. Men den seden har inte riktigt nått Lusaka, och absolut inte Ibex Hill. Och även om traditionen hade nått hit så skulle även en fullvuxen man som jag haft svårt att kämpa emot en trio som bestämt hävdat, i flera dagar nu, att det är hög tid att ta in granen.

Så imorse gjorde vi det. Och vi fick nästan mamma att stanna hemma och ta semester för nu börjar det osa jul även i vårt ojuliga klimat. Men till slut fräste hon iväg med sin lilla bil och kvar blev tre pyntliga små kids och en pappa som försökte styra upp situationen utan att någon skulle hamna underst i högen av julgransfötter, toppstjärnor, grenglitter i silver och tindrande kulor i juligaste rött. Halvvägs igenom detta förmiddagsverke inser jag att vi är på god väg att bocka för även denna punkt i projektet JUL2009. En minst sagt härlig känsla.

Och än skönare var det nog att få slutföra arbetet i fred. De tre pyntarna tröttnade kanske inte helt otippat efter en stund och gav sig av på annat strövtåg. Av fjärran röster förstod jag att det var den nya playdoughen som hägrade - en glittrig variant i rosa, grönt och blått som jag verkligen inte fyndat men väl köpt på det närmaste och äckligaste varuhuset, nämligen Melissa Kabulonga.

Nåväl, till sist står den där, så grön och grann i stugan. Förvisso av plast, men ändå. Glad var jag, inte bara över att råttorna nöjt sig med att tugga på en liten oskyldig gren och den smällkaramell i lila som Sigrid glömt att hon gjort för ett år sedan, utan kanske främst över att det blev så fint. Så rak i stammen och så frodig i grenverket. Ja, ni som någonsin satt upp en gran vet ju vad jag pratar om.

Det är då de tre degarna kommer tillbaka, på rad. Jag anar det värsta, inte minst med tanke på att Astrid titt som tätt den senaste tiden sagt "Titta pappa, vad fint, ska jag förstöra den?". Men det blir bara ett kort gästspel. Degen hägrar fortfarande mer än en plastgran i solsken. Astrid får med sig Valle, utan tvång och utan uppsåt, tillbaka in på rummet. Men innan Sigrid vänder fäller hon en väldigt fin kommentar, med huvudet på sned och med tindrande ögon:

"Pappa, det gör ingenting att det inte finns något rosa i granen"

Ett under statement som är värt mycket, inte minst när det kommer från en känslostinn paljettbakelse i treårsåldern (att det innehöll dubbla negationer är det ju också pluspoäng på).

//

Born And Bred Video Music Awards 2009

Igår kväll var Karin och jag på Born And Bred Video Music Awards 2009. En av papporna som har sin dotter på samma sjukgymnastik som Astrid hade bjudit in. Det här var tredje året galan gick av stapeln.

Varannan torsdag brukar Robbie, som pappan heter, jobba med ett teveprogram på den statliga kanalen ZNBC, med syfte att vaska fram landets bästa musikvideor. Han är noga med att understryka att det inte handlar om den bästa musiken, utan just videorna. Mycket influencer kommer från sydafrikanska musikkanalen Channel O och naturligtvis från MTV. Men även om Zambia är ett mycket fattigt land så finns det en stark musikscen, med både klassiska afrikanska akter och naturligtvis mycket r'n'b och hiphop.

När vi väl hittat fram till det konferenscenter (Molingushi) där showen skulle gå av stapeln visade sig detta vara ett mycket välfixat arrangemang. Robbie och hans killar hade jobbat hårt i över en månad tillsammans med tevekanalen och sponsorerna (Zain, Sounds, mfl) för att detta skulle bli ett riktigt bra evenemang.

Folk var uppklädda i fina klänningar och programledarna hade lärt sig väldigt mycket från kanaler som Channel O och MTV. Ibland kanske lite väl mycket. Men på det hela taget kändes det mycket professionellt, och publiken var mycket engagerad i såväl prisutdelningarna som mellansnack och liveframträdanden.

Det fanns åtta olika kategorier och vi hängde väl inte riktigt med i gränsdragningen mellan t ex bästa hip hop och bästa r´n´b, kanske mest eftersom två av fyra nominerade videor fanns med i båda kategorierna. Men en hel del tips fick vi inför nästa skivrunda på shoppingmallerna Manda Hill eller Archades.

Nästan alla artisterna uppträdde också live på galan, med korta versioner av de hits de haft under året som gått. Inte minst fascinerades vi av alla duktiga dansare. I övrigt var mycket inspirerat av Beyoncé, Destiny's Child och Jay-Z.

Hela showen sändes live på ZNBC mellan nio och tolv på fredagskvällen, så nu har vi varit på teve. Med tanke på hur få ljushyade människor det fanns i publiken lär vi inte ha varit helt anonyma ...

//

Emil är vår nye familjemedlem

Ja, det är inte alltid jag kan påverka familjens gemensamma beslut. Åtminstone inte helt och fullt. Under senare tid har det pågått en diskussion om att utvidga familjen. Och nu i veckan bestämde vi oss tydligen för att det var dags. Tänkte att det är lika bra att gå ut med det här på bloggen direkt, så att det inte sprids några rykten. Och när jag ändå är igång är det lika bra att erkänna vilka argument jag hade att slåss emot. Det figurerade motiveringar som t ex:

- det blir kul för ungarna
- det blir kul för hunden
- det är inte så mycket extra besvär, vi fixar det tillsammans
- han kan ju bo hos vår hushållerska Anna

Sedan igår eftermiddag är vi alltså stolta föräldrar till ytterligare en familjemedlem. Han hette Aragon när han kom åkandes i en låda hela vägen genom stan hit till Ibex Hill. Men tjejerna tyckte att Aragon bara var ett efternamn och döpte honom snabbt i poolvatten till Emil. Emil Aragon.

Sedan träffade han vår hund Kashasa. De är inte kompisar. Än. Och jag fick byta t-shirt efter att Emil i min famn försökt pinka revir gentemot hunden. Ibland är det skönt att inte behöva tänka på tvättkorgen och dess innehåll ...

Så nu har vi alltså tre barn, en hund och en katt. Det börjar faktiskt bli lite som i Katthult. Fattas bara att frugan får med sig en Rölla eller en Lukas hem i julklapp från ambassaden. Getter har jag redan börjat fundera på eftersom gräsklipparen inte orkar klippa hela hektaret. Eller så smugglar vi in tre zebror som vi mot slutet av vår vistelse här slaktar och säljer skinnet från. Visst är jag nästan lika mycket affärsman som Emil i Lönneberga!

//

Dagenefterblogg: stulen från Facebook

Igår var det alltså herrmiddag, och det kan jag naturligtvis inte blogga om. Hur skulle gästerna känna då? Men min Facebookstatus från igår eftermiddag ledde tydligen till en hel rad kommentarer. Mest från fruar till de män som satt runt brödraskapets julbord. Och som ni vet är det ju lite bökigt att hitta gamla grejer på Facebook, så därför tänkte jag publicera gårdagens kommentarer här på bloggen. Självklart funderar jag då också på om Facebook därmed äger min blogg, någon som vet?

Bilder: så klart inte (batteriet i kameran var inte laddat ...)

Nedan är alltså från Facebook:

Theodor Sverkén Sjögren (status): "Har jag glömt någonting inför kvällens julbord? Köttbullar, prinskorvar, senap, janssons, rödbetssallad, julsallad, ägghalvor, revbensspjäll, julbröd, öl, snaps, julgodis, ostbricka och manliga gäster! Och levande ljus och julservetter. Det borde väl räcka?"

Sari Viitala likes this.

Anna-Karin Lindblom (kommentar): "Eftersom Lindbloms manliga representant inte är i stan tar jag för givet att jag tar hans plats!"

Anna-Karin Lindblom (kommentar) "Don't worry, bara skojade...;-)"

Lisa Palm (kommentar) "var tog sillen vägen?"

Fredrik Hildebrand (kommentar) "Såna däringa små kroppkakor har du glömt"

Pia Andersson (kommentar) "Exakt...kroppkakorna!! Annars har du vrålkoll - låter gott!"

Björn Engström (kommentar) "Mumma!"

David Lindblom (kommentar) "En snapsskål för absent friends tack.."

Elham Pourazar (kommentar) "Orättvist att jag sitter hemma o tröstar mig själv med jordnötsmackor i vintermörkret. Man tycker ju att alla mail med inledningen Dear MR Pourazar borde kvalificera för en inbjudan till herrmiddagen :) Hoppas Karin har det bra var du än låst in henne i huset. Ho ho ho"

Anna Riby (kommentar) "Höll på att säga kvinnliga gäster, men ångrade mig genast eftersom jag inte kan!"

Anna Riby (kommentar) "men däremot min man..."

Anna Edoh (kommentar) "Fantastiskt att du lyckats få ihop allt detta i Zambia! Hej tomtegubbar, slå i glasen!"

Theodor Sverkén Sjögren (kommentar) "Sillen fanns på bordet, hade bara glömt den i min lista. Jansson, vilken Karin gjort för att hon är så duktig på det, slukades snabbast. Mer kan jag tyvärr inte säga. Kroppkakorna sparar vi till dopparedan. David och Jens, ni fanns i våra tankar. Vi hade faktiskt varsin papier maché docka av er hängandes vid barbordet, väldigt mysigt."

Anna-Karin Lindblom (kommentar) "Antar att papier maché dockorna pratade i varsin mobil, det blir ju liksom mer trovärdigt då..."

Plötsligt inser jag att det finns familjer i min omgivninge som använder den här bloggen som kommunikationsplattform. Bra att den kommer till användning. Kom bara ihåg att jag har rättigheterna! Eller om det nu är Facebook som äger mig, ingen har kunnat svara på den frågan än.

God jul! (det kommer säkert något inlägg till innan dess, men ändå ...)

//

Hur ligger jag till med projektet JUL2009?

Nästa vecka är det dopparedagen. Mindre än tio dagar kvar. Och imorgon är det genrep med ett mindre julbord för mina manliga kollegor här i Zambia. Så vad är då mer lämpligt än att göra en avstämning av hur jag ligger till med årets projekt: "JUL2009"?

Jag sökte på nätet, men det var svårt att hitta några bra checklistor som fungerat i liknande projekt tidigare år. Grubblandes som professor Baltazar vankade jag av och an innan jag hittade lösningen i min skivsamling. Naturligtvis gjorde Adolphson & Falk den bästa checklistan redan i början på åttiotalet. Låt oss ta oss igenom Mer Jul och se om jag har koll på allt inför julen.

Veckoavstämning projektet "JUL2009":

OK = punkt som är klar, fixad, ok
ACTION POINT = punkt som kvarstår att fixa

---

Jag är en lugn person (OK)
med takt och ton (jag är inte direkt musikalisk, men inte helt tondöv heller, OK)
måttfull och balanserad (åtminstone innan alkoholen börjat verka, eller värka, OK)
Jag är tyst och still (absolut i större sällskap, OK)
och det ska mycket till innan jag blir exalterad (svårtolkad, sexuell underton, men borde vara OK)

Men jag har en last (minst en, OK)
som håller mig fast i ett järngrepp varje vinter (ja, det här funkar faktiskt även om det inte finns någon snö, OK)
När året är slut och snön ligger djup och slädarnas medar slinter (här ligger vi lite efter i Zambia, detta blir alltså en ACTION POINT)

Jag vill ha mer jul
ge mig mer jul
Jag vill ha mer jul
ge mig mer jul
(ja, så här känns det fortfarande med drygt en vecka kvar till dopparedan, OK)

Tusen stjärnor som tindrar (vi har fått upp två adventsstjärnor, borde vara det man syftar på, OK)
Glitter så långt jag ser (nej, det väntar vi med tills granen ska upp, ACTION POINT)
Av juleljus som glimmar vill jag ha mer (det finns ju ljus i adventsstaken, men vi kunde ha fler, ACTION POINT)

En show glöms bort om den bara visar upp
effekter som man knappast anar (de båda luciashower jag varit på har haft balanserade effekter, bara en lucia och inte för många stjärngossar med KKK-mössor, alltså OK)
Så ge mig trettio grader kallt (jag får hyra in en kinesisk vädermaskin, ACTION POINT)
tomtar överrallt och en skog av gröna granar (det kanske finns en kinesisk tomtemaskin också, eller så hyr jag in småtomtarna från luciatåget i veckan, ACTION POINT)
Jag vill ha snötyngda hus, tusentals ljus (vädermaskinen får kosta, ACTION POINT)
kulörta kulor i drivor (detta borde ungarna kunna fixa, kanske sno på dagis, ACTION POINT)
Bjällerklang som ackompanjemang och alla julens skivor (några av skivorna inhandlades i Stockholm, men här har jag mer att kräva, ACTION POINT)

Jag vill ha mer jul
ge mig mer jul
Jag vill ha mer jul
ge mig mer jul
(det verkar plötsligt vara en bit kvar till julen, många ACTION POINTS att ta itu med ...)

Tusen stjärnor som tindrar
Glitter så långt jag ser
Av juleljus som glimmar vill jag ha mer
(är det glöggen som slagit till, visst hade vi den här bridgen för en stund sedan ...)

Ge mig en svårknäckt nöt, sötare gröt, djupare dopp i grytan (jag tänkte inte ha något av det här på morgondagens julbord, hmm ... men tänk om gästerna på julafton också haft den här checklistan ... ACTION POINT)
Glittrigare glim och grötigare rim och mer Arne Weise i rutan (det här ser jag fram emot, framför allt Arne Weise, kanske tillsammans med min fru, i rökrutan, ACTION POINT)
Jag vill ha rymligare säck, segare knäck, fetare fläsk från grisen (knäcken är fixade, julskinkan hämtas idag, äntligen en punkt jag kan bocka för, OK, OK, OK)
Krimsigare krams, längre långdans och raskare räv på isen (ser vi fram emot, men inte klart, så detta är också en ACTION POINT)

Jag vill ha mer jul
ge mig mer jul
Jag vill ha mer jul
ge mig mer jul

Tusen stjärnor som tindrar
Glitter så långt jag ser
Av juleljus som glimmar vill jag ha mer

Jag vill ha mer, mer
ge mig mer, mer
Jag vill ha mer, mer
ge mig mer, mer
Jag vill ha mer, mer
ge mig mer, mer ...


- - -

Summering: Jag trodde faktiskt att jag låg bra till i julförberedelserna, men det här ger ju viss stress. Nu är det minsann dags att sätta fart om morgondagens genrep på julbord och nästa veckas dopparedag överhuvudtaget ska bli av.

Hey ho, hey ho ...

Kan någon skicka över en pulsmätare så ska vi se hur jag successivt sänker stressen för varje ACTION POINT jag klarar av ...

//

(när jag läste igenom texten insåg jag att jag hittat fel på nätet, bl a stod det "när slädarnas smeder slinter ..."

Mitt nästa uppdrag: att omvända minst en zambier

I förmiddags var barnflickan på semester och hemhjälpen skulle till läkaren. Då fick Valle och jag lite tid för oss själva. Först blev det en pappagrej, vilket innebar att vi åkte och lämnade tillbaka Miriams takräcke. Ett dåligt samvete som jag borde tagit itu med för över en månad sedan. Inte så kul för Valle, inte på pappret i alla fall. Men på plats fanns det två tama kaniner som min son kunde jaga medan jag, vakten och trädgårdsmästaren kunde skruva av takräcket.

Väl klara nere i Kabulongas villakvarter var det dags för en Valleaktivitet. Eftersom klockan var över tio på förmiddagen åkte vi till Steers för att klämma i oss varsin mjukglass med valfritt tillbehör. Valle fick en med chokladsås och jag en med kolatopping. Det är något visst med den där, jag har varit hemligt förälskad i just den smaken sedan hösten 2003 när Steers öppnade ett hak i Maputo och vi alltid gick dit efter en barrunda i Baixan eller en tur till sushistället Aska (tror jag det hette ... Bosse, du kan väl hjälpa mig där).

Framför oss i kön till glassbaren stod en zambiska som självklart ville pocka på Valles uppmärksamhet. Nu är ju min son väluppfostrad så varför skulle han le åt en främling? Men tanten, som väl var i trettioårsåldern, gav sig inte. Och ni som följer den här bloggen vet att det just där och då börjar koka inom mig. Och så kommer frasen som får mig att se konstiga tecken.

"Do you miss mummy?"
Jag funderar på att svara fuck off eller något annat vuxet okvädningsord, men väluppfostrad som även jag är ställer jag istället en motfråga.
"Can you explain to me why he would miss his mother?"
Tanten tittar på mig och lägger huvudet på sned, förklarande.
"He looks so sad, he must miss his mother"
"Don't think so", säger jag.
"He's a toddler, he should be happy, run around and play", fortsätter hon med huvudet på sned, på vippen att försöka nypa min son i kinden.
"We are at Steers, not in the playground", försöker jag.
"He's so sad", förtydligar hon.

Jag börjar skratta åt henne, rått och nedlåtande, och då blir hon sur och börjar prata med kassörskan istället. Ibland är det skönt att avsluta konversationer på ett tidigt stadium.

Men den här incidenten, som ju inte är den första i sitt slag i det här landet, fick mig idag att avge ett tidigt nyårslöfte: Under 2010 ska jag omvända minst en zambier till att förstå att det inte bara är personer med bröst som kan ta hand om barn. Det innebär inte att jag kommer tillbringa hela nästa år med att gosa med min son, utan bara se till så att minst en zambisk kvinna förstår att anledningen till att zambiska män inte är lämpliga hemmapappor är att de är fulla hela tiden. Och omänskligt lata. Eller bara smarta, i det att de lurat en halv befolkning att tro att de inte kan ta hand om barnen och därmed får massor med tid över till att sluka så många öl de bara kan, hela veckan lång. Ja, ni förstår, jag är fortfarande upprörd och därmed inte helt rättvis.

Följ den här bloggen även nästa år så får du reda på om jag kommer lyckas eller ej.

Sedan blev det ju naturligtvis som det alltid blir med småbarn och glass. Det köps alltid minst varsin. Sedan får man som vuxen äta upp alla man köper. Så med fysiskt och psykiskt illamående åkte vi hemåt Valle och jag. Där blev det en skön promenad i trädgården och sedan somnade min son, utmattad av en förmidag med sin pappa.

//

Lussefirande i Lusaka

Högtiderna avlöser varandra så här års. Först ut är Lucia, vilket naturligtvis firas även på Afrikas heta breddgrader. Med tanke på hur mycket ungarna övat på sånger, tåg och övrigt var väl inte alla helt förvånade över att gårdagens tillställning på svenska residenset blev mycket lyckad.

Fast som förälder till två små tjejer med en genomsnittsålder på fyra trotsochbusår är det först så här i efterhand som man kan njuta på riktigt. Att processionen gick nästan ett helt varv runt ambassadörens pool gjorde väl sitt till för att höja pulsen. De hundratals åskådarna, mestadels diplomater och annat löst ambassadfolk, skapade väl även de en viss spänning, för såväl stora som små.

Men det blev som sagt ett mycket lyckat luciatåg. Småtjejerna var väldigt duktiga på att sjunga och höll någorlunda ordning på ljus, glitter, röda band och vita särkar hela vägen fram till den utstakade platsen för sångstunden.

Och så lite utmärkelser:

* Roligast under kvällen var tomten Max, fem år, som trippandes på egen hand rev ner en hel del skratt från den internationella publiken.

* Finast var Stilla Natt med allsång på engelska.

* Duktigast var Veronica som med sina icke dolda operatalanger fixade extra klass på hela repertoaren. Well done, such a good girl!

* Tröttast var Peggy som somnade i en soffa så fort tåget hade gått i mål.

* Uthålligast var alla barnen i tåget som tvingades vänta på försenade gäster och långa inledningstal.

När man som jag står precis bredvid barnen medan de sjunger upptäcker man också en hel del bus. Diskret försöker man avvärja, främst så att publikens fokus inte ändras från de fina luciasångerna.

Bästa busen som publiken förmodligen inte såg:

1. Sigrid och Peggy som överväger att hiva ner ett mikrofonstativ i poolen.

2. Peggy som sticker in lucialjuset i Veronicas lår när tåget är på väg bort från poolen.

3. Sofia som testar om lucialjuset går att stoppa in i örat.

Och ovanpå luciatåget väntade julbord, vilket min fru missat informera om så det var ju inte mycket jag fick i mig. Men godast på bordet var definitivt laxen, även om lussekatterna också höll god klass.

Ja, då väntar vi bara på att nästa högtid ska ta vid. Undrar när vi kan börja julpynta?

//

London

Det är över en vecka sedan jag lämnade London. Någon undrade om jag verkligen varit där. Och någon annan undrade varför. Det är väl som med den där grisfesten vi hade i höstas; så länge bilderna inte ligger ute på Internet så har det inte hänt.

Men kom ihåg att jag var värd en resa, även om jag inte tänkt mig en salmonellatrip som den här. Som hemmapappa måste man komma bort ibland, på egen hand. Och för att bevisa att jag faktiskt pallat mig tusen mil bort kommer här en kort guide till dig som reser till London första gången:

London är vackert i julskyltningstider.

London har pubar där man kan ta en läsk.

London har många kända sevärdheter.

London har röda bussar med två våningar.

London har skivbutiker.

London har museum.

London har skivbolag.

//

Säsongsavslutningarnas tid är här

Ja, sista veckan på Amerikanska skolan för tjejerna. Och förra veckan var sista på Svenska Skolan. För två veckor sedan hade de avslutning på MonkyNastix. Det är avslutningstider, minst sagt.

Och så kommer allting att kulminera i det crescendo vi kallar julhelgen. Sedan är det bara till att börja på ny kula. Julen har vi inlett med adventspyntning och den gångna helgens julpyssel på skolan, resten får vänta. Förutom att jag har börjat fantisera om vad vi ska ha på vårt zambiska julbord.


Förresten, om vi ska hinna köpa julklappar så måste ju barnen göra önskelistor. Tjejerna kommer med skolbussen om några minuter. Listor borde få dem på gott humör. Och senare i eftermiddag är det ju generalrepetition på residenset inför det stora luciatåget nu på torsdag. Ja, inte ens i Zambia kommer man undan julstöket. Även om det känns annorlunda när det är 25 grader varmt istället för minusgrader.

//