Bland päron och nötter i Mukambi

Ja, som en sista liten happening innan mina päron återvänder till Småland passade vi på att ta en natt på Mukambi Lodge i Kafue National Park.

Det är ju lite off season för safari just nu, med drygt två meter högt gräs utmed vägarna och en grönska som gör att det är svårt att se så mycket, men jag tror ändå att de var nöjda med att fånga tre av fyra möjliga i Big 5. Endast leoparden lyste med sin frånvaro, förutom den i Zambia utrodade noshörningen då förstås.

Ibland kan det ju bara vara skönt att komma iväg lite grand, sitta på ett soldäck och njuta av utsikten över en flod, höra syrsor sjunga, eller vaggas till sömns av avlägsna lejon, eller ...

Det är bland annat sånt här man inte kommer att kunna göra, så ofta, när flyttlasset väl vänt åter till Älvsjö. Jag börjar inse det nu. Och på samma gång är längtan stor att komma hem.

För där finns det en hel del annat som vi saknar här, på andra sidan planeten, i mörkaste och outvecklade Zambia, Afrika.
På vägen hem från safarituren stannade vi på några platser utmed vägen och handlade sötpotatis, färska jordnötter, vattenmelon och tomater.

Även detta blev ganska minnesvärt då tanterna började dansa med mig, alltmedan en berusad man ville att jag skulle ta några tuggor på den melon han hade kletat hela sitt ansikte med.

Melonen gick åt på Valles kalas igår och den berusade mannen borde väl likt nötterna läggas på tork. Men jag tror som sagt att päronen är väldigt nöjda med såväl safari, som barnkalas under de senaste dagarna.

//

Dagen D som i Återkomst

Ja, så var det äntligen onsdag. Och med det firar vi inte bara att det nästan är helg, eller Lille Lördag som vi ibland uttrycker saken, utan också att vi har haft två återkomster idag.

Det började redan 06.38. I luften hänger en gråvit bit och dinglar och stör. Den stör alla. Alla utom Astrid, som tycker att det är lite roligt att även den andra framtanden i överkäken är så där härligt lös att den kan trilla ut av sig själv vilken sekund som helst och landa med ett plask i frukostgröten och sedan måste man leka var é mandeln, fast med Astrids tand, som ju alla egentligen vet ligger i just Astrids tallrik, men ändå måste hittas, bland alla havregryn. Och eftersom alla vet vem som kommer att vinna så är leken inte särskilt spännande, men den självklara vinnare tycker ändå att det är otroligt skoj ...

Jag själv har dock svårare att njuta när jag ser att man ju faktiskt skulle kunna rycka ut den illa förankrade tanden, på samma sätt som vi gjorde med den andra framtanden för bara en vecka sedan. Och vips så hade jag faktiskt gjort det. Och vips så blev Astrid på strålande humör, för det kom blod och hon gick och speglade sig tills det slutade blöda. Och då kom alltså Tooth Fairyn åter på besök, för andra gången på en dryg vecka, den här gången med en 1000-kwatchasedel i handen. Nåväl, det är ju det symboliska värdet som räknas.

Och så förlöpte förmiddagen och snart slog klockan 11.36. En örn hade landat, och med den kom dagens andra återkomst, nämligen Karin som varit i Sverige och kollat till huset. Underbart!

Nu väntar vi mest bara på att Astrid ska komma hem från skolan så att vi alla, för visso några dagar försenat men ändå tillsammans, får fira Valles födelsedag. Och samtidigt njuta av att vi äntligen är fulltaliga. För nu är det ju mest bara Astrids båda framtänder som saknas, men de växer väl också åter och fyller ut hennes ganska breda överkäkesglugg.

//

Birthday Boy Valle is now 3 years

Vi har varit en sista runda i Livingstone för att beskåda Viktoriafallen. Det var mina föräldrars idé, eller snarare min pappas önskan om att kunna göra en jämförelse mot när vi besökte samma turistmål i november 2009.

Och visst var det skillnad, och den bestod inte enbart i att Karin befann sig i Sverige och de tre busungarna delegerade totalansvaret över sina liv till sin far, som med en kille på armen och en tjej i vardera hand lotsade den sverkénska familjen genom södra hemisfärens största och mest högdånande vattenfall, eller åtminstone på väldigt nära avstånd från det. Nej, skillnaden var främst vattenmängden, och alla vackra regnbågar som hängde över området.

Det blev på det hela taget en bra resa, även om jag så här i efterhand förstår varför jag som barn sällan åkte några längre sträckor i bil, eller drog in på några finare etablissemang av typen Royal Livingstone, åtminstone inte med bara mamma eller pappa var och en för sig.

Nåväl, en av höjdpunkterna under minisemestern var naturligtvis att via sms med Karin i huset i Älvsjö genomföra besiktning och igångkörning av köksrenovering. Mycket underhållande. Inte minst med tanke på att det var min mamma som höll i telefonen medan jag körde och på klassiskt tumgreppsmanér textade den ena instruktionen efter den andra. Ja, min zambiska mobil fungerar naturligtvis inte om man vill skicka internationellt. Många andra funktioner saknas också, som till exempel ljusfunktionen i skärmen vilket gör apparaten i princip oduglig under dygnets mörka delar, och jag har vid flera tillfällen funderat på om det verkligen är en mobiltelefon eller något helt annat jag går omkring med i min ficka.

Ytterligare en höjdpunkt som inte bör falla i skuggan av ovan är att vår minsting nu blivit större. Valle har fyllt 3 år och är nu större än Sigrid var när vi flyttade till Zambia, ja, åtminstone äldre. Grattis Valle, det vankas fler presenter, Ben 10-tårta och kalas när mamma väl är tillbaka, vilket hon ju är redan i morgon.

Utöver dessa programpunkter skickade vi iväg mina föräldrar på helikopterflight över fallen. Ja, vi ville ju ha poolen på lodgen för oss själva en stund, jag och busungarna. Jag får känslan av att mina föräldrar överlevde upplevelsen, åtminstone var de med i bilen på vägen åter till Lusaka. Och idag har de dessutom fått se lite mer av Lusaka, i form av en tur till Kamwala och ett stopp i Kabwata. Inte illa, och definitivt något att berätta för barnbarnen om när de väl kommer hem …

//