onsdag 27 maj 2009

DJ Valle - now walking

Under flera veckor har Karin gjort listor på allt som Valle och jag ska hinna med under våra dagar, och då menar jag inte längre några shoppinglistor utan långa förteckningar över tavlor som ska sättas upp, tråkmail som ska skickas, lampor som ska bytas, och gud vet vad. Nu när det bara är ett par veckor till sommarsemester i Sverige har det kommit nya listor - nu har du två veckor på dig att ...


Nu ska jag inte tråka ut er alla med att återge listorna, bara förnöjt meddela att ett av projekten nu börjat ta form. Det handlar om upprensningen av Valles rum, som också ska bli arbets- och musikrum.



Största delen av veckans uppstädning har dock lagts på att stötta Valle i hans undersökning av DJ-utrustningen. Hans försök att ta sig från CD-hyllan till musikspelaren har faktiskt resulterat i minst 8-10 steg på raken, utan att falla omkull eller lägga sig generat skrattandes. Snart kan han gå på riktigt!


Och den här veckan lyckades han bra med att inte dra för hårt i några sladdar eller riva ner något, han njöt bara av musiken. Härligt!


//

Ömsom vin, ömsom vatten

De senaste två dagarna har verkligen visat på ytterligheter i hur det kan vara att vara föräldraledig i Zambia. Två incidenter får förklara vad jag menar.

1. Med Valle i bärselen på magen var jag igår och handlade på ShopRite (lite som IcaMaxi i Haninge, fast oxfilén kostar mindre än den ommärkta köttfärsen ...). När jag står med vagnen fullastad vid grönsakstorget kommer en vit zambisk kvinna fram och säger:

"You should have a maid", tycker jag och håller på att gå igång. Varför tror ingen att jag ska klara av att ta hand om min son, som dessutom sover på min mage och inte visar några som helst tecken på vanvård? Som svensk är jag dock alltför feg för att gå igång på första kommentaren och ger kvinnan en andra chans.
"What did you say?", undrar jag och spänner ögonen i henne.
"I said, you should have a medal", repeterar hon och jag är lättat över att jag inte skällt ut henne. "You should have a medal for doing the shopping and taking care of the kid!"
Med ett stort leende njöt jag sedan resten av dagen. Äntligen upprättelse i detta av kvinnor dikterade land för barnuppfostring och omhändertagande. Med en osyndlig guldmedalj på bröstet tog jag gladeligen hand om både mina och andras barn dygnet ut.

2. I morse tog jag på nytt en sovande Valle i bärselen och betalade månadens interneträkning. På vägen ut från Africonnect-kontoret hör jag någon ropa. Framme vid parkeringen kommer det en man emot mig, just urkliven sin bil.
"Socky socky", säger han och först då ser jag att han har ett glas rödvin i handen.
"?!?", får jag ur mig.
Han repeterar och kommer fram och börjar dra i Valles nakna fötter. Jag borde förstått direkt, för han är inte först om att tycka att det handlar om vanvård när man inte tar på ett barn sockar så här års. Herregud, temperaturen går ju ner mot 20 grader celcius och då finns det ju naturligtvis risk för såväl skörbjugg som stelkramp och kronisk bronkitis i tånagelbanden. Det vet ju varenda kotte, åtminstone på den här sidan ekvatorn ... Suck! Men trots att jag på sätt och vis är förberedd så känner jag att jag tar det fel. För första gången under dessa fem månader i Zambia känner jag hur det nästan börjar rycka i nävarna på mig. Jag märker hur jag först tar ett steg tillbaka och sedan ett fram. Arg, provocerad, förbannad.
"Stay away!", skriker jag till honom, han repeterar och hytter med det skvalpande glaset.
"Stop harassing me!", skriker jag och går med bestämda steg bort till min bil.
Det tar sedan ett par minuter innan jag fått in Valle i bilbarnstolen och lugnat mig.
Sakta glider jag förbi mannens bil. Han sitter där fortfarande, zippandes på sitt billiga lådvin. Jag kollar bilmärket, färgen, registreringsnumret och glider bort till parkeringens utfart. Med ett leende på läpparna elhissar jag ner vindrutan och ber vakten att ta hand om den berusade mannen.

Livet som föräldraledig man i Zambia är således ömsom vin, ömsom vatten. Mer fakta lär väl komma i målet innan vi flyttar hem ...

//

måndag 25 maj 2009

Chibila Lodge - Southern Kafue N.P.





Det har ju varit långhelg på svenska ambassaden i Zambia. Då kan man passa på att åka långt, över helgen. Vi valde att köra 6 timmar för att komma till södra delen av Kafue National Park. Det här är en av världens största nationalparker, grundad i mitten av 70-talet.

Karins kollega Cajsa hade snokat reda på Chibila lodge, som ligger ett par kilometer utanför själva parken. Insprängd mellan några klippblock utmed Tetchi Itchi Dammen gav en härlig skärgårdskänsla. Tre stugor med fyra sängar i varje. Vi var fyra bilar med sju vuxna och sex barn. Selfcatering men med tre mycket hjälpsamma anställda i köket som ordnade med allt från potatisskalning till grillfixning och diskning.

Helgen innan vi åkte iväg hade vi ett planeringsmöte som resulterade i uppdelning av de olika måltiderna. Som alltid i sådana här sammanhang hade dock alla tagit med minst dubbelt så mycket mat som planerat, vilket resulterade i att vi redan efter en dag på plats bestämde oss för att stanna ett extra dygn. Alla hade ordnat mycket gott.

Förutom att slappa inför den underbara havsutsikten (dvs utsikten över denna jättestora damm) och äta gott gjorde vi också båtturer ut på dammen, åkte på game drives och tittade på rock rats, babianer och andra apor som bodde runt lodgen.


Sista natten vaknade några vid tvåtiden av att aporna skrek högt. Enligt de tre anställda hade vi besök av en pytonorm eller ett stort kattdjur ... Samtliga fem i vårt hus sov dock mycket djupt och missade händelsen.



Vi hade dock sett antiloper, zebror, flodhästar, krokodiler, örnar och elefanter på båt- och safariturerna, vilket vi naturligtvis var mer än nöjda över.

Den här tiden på året bör man beräkna ca 6-7 timmars körväg då grusvägen utmed parken är i mycket dåligt skick och full av förädiska pottholes.

Hemvägen gick lättare än vägen dit och det var mycket skönt att komma hem till Lusaka, med nya minnen och bilder att lägga till allt annat vi redan hunnit göra under de fem månader vi nu varit här.

//

måndag 18 maj 2009

I never promised you a rose garden ...




Att anlägga en trädgård från en fotbollsplan går ju ungefär lika snabbt som att bygga Rom. Hur mycket man än önskar att plantor ska bli till buskar och buskar till träd så tar det ett tag. Och bördig jorden än må vara så behövs det vatten.







Med vår nye trädgårdsmästare rullar det dock på. Sakta men säkert håller det på att bli en riktigt fin trädgård. Vi får väl köpa in lite fler växter allteftersom, men trädgårdsmästaren gör som sagt ett mycket bra jobb.



//

Sångtajm på skolan

I fredags hade tjejerna uppträde på skolan. Playschool gjorde ett framträdande (Making melodies in my house) och Pre-K ett eget (Communicator). Tyvärr var låtarna inte riktigt lika Kraftwerk-inspirerade som titlarna kanske låter påskina, men sångprestationen finfin. Mr Mino fixade accompanjemanget briljant.

Dessutom hade alla svenskbarnen övat in ett gemensamt extranummer (Jag är en liten undulat).

Inte illa att sjunga inför ett hundratal föräldrar och syskon när man bara är 3-5 år. De var mycket duktiga allihop.


Övning på svenska skolan inför premiären.
//

söndag 10 maj 2009

Femårskalas!




Igår hade Astrid kalas för svenskgänget och klasskompisarna. Förutom samosas, köttbullar, vaniljbullar och Märthas chokladbrön gick barnen rätt hårt åt ostbågarna medan de vuxna smuttade Bayerskloof rosé och njöt i eftermiddagssolen. Gungorna, kanan och studsmattan var också välanvända och poolen tycktes turligt nog helt ointressant för såväl barn som vuxna.


Ännu ett berg med presenter emottogs och så här dagen efter tycks hårspännen, ringar och playdough vara det hetaste. Och så var det ju godispåsarna (Sigrid blev beroende av några syrliga lysmaskar) och den rosagarnerade chokladtårtan. Mums ...


//

Valborg


För en dryg vecka sedan firade vi Valborg. Ett hundratal skandinavier var på plats. Här är lite bilder från firandet av vårens ankomst, vilket så här på andra sidan klotet blir lite omvänt eftersom det är vintern som kommer.

Lusakas eminenta kör "Los Suecos" hade tränat in några fina sånger. Astrid stämde in i "blåsippan ute i backarna står" och vi andra njöt av god mat och majbål, eller om det var majbrasa.

Sedan lämnade vi barnen till Anna och åkte på eftersläckning hos Karin F. Mycket trevligt!

//

torsdag 7 maj 2009

Den föräldralediges toalettbesök

Är det någon som känner igen sig i att det ibland kan vara svårt att få till toalettbesöken när man är föräldraledig? Jag tänker på barn som hänger och klänger och bara vägrar låta dig få dina minuter för dig själv.

Och så har vi ju situationen när alla är påklädda och redo att gå. Antingen är det barnet självt som kommer på att det bara måste gå på toaletten. Eller så kommer du på att barnet inte varit på toaletten på morgonen och blir hispig över risken att det ska komma i byxorna på vägen till dagis. Eller så bara händer det, mitt framför ögonen på dig och du blir på nytt påmind om att du alltid ska vara mer förutseende, ha fasta rutiner för allt och att det alltid ska ligga minst ett extra ombyte precis framför ögonen på dig, var du än befinner dig.

Sedan finns ju situationen när barnet, mitt i exempelvis ett köpcentra, eller på en tvåtimmarssafari, eller på en motorväg en trettiogradig julidag, tyst mumlar "jag måste bajsa" och det tar en stund innan du flytta fokus från din favoritlåt som du äntligen lyckats övertyga hela familjen att få spela i bilen och faktiskt förstår vad ditt barn säger. Det är vid sådana tillfällen man är glad att det inte finns en dold kamera som stegvis kartlägget den panik som sprider sig över ditt ansikte.

Vi får ju heller inte glömma situationen när barnen samtidigt ska gå trots att det bara finns en mugg. Och de börjar bråka om vem som ska gå först och du själv önskar att du hade tagit en bit av vardagsrummet och klämt in en extra toalett bredvid den befintliga.

Ett sådant scenario höll på att inträffa när vi var på Svenska Skolan nyligen. Sigrid och Ellinor blir plötsligt parallellkissnödiga. Turligt nog hade arkitekten av byggnaden tänkt till. Får se om vi kan spara ihop så att vi kan fixa samma planlösning hemma ...

Är det förresten någon som kan avslöja hur parallelltorkning går till? Jag har ju bara varit föräldraledig några månader än och vet inte om jag hade rätt teknik ...

//

Kaffetoppen - maj


Jag fick ju endel kommentarer på min kaffetopp i april. Lite mer input har också tillkommit.

Så här såg toppen ut tidigare:
5. Kasama (med vaccumförpackning finns möjligheten att avancera)
4. Kaleya (öka kvaliteten så får vi se nästa gång)
3. Mutende Mumpanga (finjustera rostningen så finns det platser att knipa)
2. Monali (fixa ekonomin så att bolaget kommer på fötter och därmed ut i butik)
1. Marika - klar vinnare i detta kaffetest!

Jag har under senaste månaden även valt att testa House of Coffee's (sydafrikansk märke) moccablandning, övervägt att testa Super Spar's egna märke (typ blåvitt) men valt att avstå, men också blivit besviken över att Marika inte fanns på senaste Dutch Market. Vidare har jag köpt en påse Kaleya och blivit besviken över den alltför kraftiga tjäraromen (vet inte om de gjort något fel i rostningen eller i lagringen av senaste laddningen).

Till detta kommer ju också den latte som inmundigades på Sandy's Creations den 3 maj. Enligt personalen tillagad på Marika. Och till den information kommer den latte som jag själv gjorde på skummad mjölk och hemkörd espresso på Monali.

Så här ser maj månads kaffetopp i Lusaka ut:
5. Kaleya (jobba med kvaliteten, igen)
4. House of Coffee's (märkligt att ett Löfbergs Lila-kaffe skulle ta sig så här högt upp)
3. Mutende Mumpanga (bra om man vill ha en standardkaffe, men bredda er lite!)
2. Marika (öka tillgängligheten så spikar ni nästa gång)
1. Monali (nästa vecka lägger jag ut receptet på Monalilatte)

Till nästa lista ska jag gräva fram lite mer fakta. Hjälp mig gärna genom att kommentera!

onsdag 6 maj 2009

Mannen på taket - Connecting People

Nätet är inte alltid snabbt här i Zambia. Det är ingen underdrift. Häromkvällen försökte jag skypa med Pelle, men tvingades med ett leede ge upp efter någon minut. "Nej, det går nog inte ikväll". Afrika är Afrika, tänkte jag när vi tryckt röd lur.

För en tid sedan upptäckte jag direkt efter dagislämning att vi inte hade något Internet alls. Jag ringde då upp supporten på iConnect, som leverantören heter.

"Du har inget Internet"
"Jag märker det", suckade jag. "Det var liksom därför jag ringde"
"Jaha"
"Varför har jag inget nät?"
"Har du inte läst mailet?"
"Vilket mail?"
"Vi skickade ett mail till dig igår"
"?"
"Du har ju inte betalt, så då mailade vi dig"
"?"
"Och sedan stängde vi ner ditt nät"
"?"
"Men vi kör ju igång igen så fort du har betalat"
Det tog väl några sekunder innan jag fick mål i mun. Och ytterligare några sekunder innan jag insåg att det var lönlöst att förklara det illa valda kommunikationsmedlet Internet till någon som inte har just Internet.

"Men jag har ju betalat, så sent som i förra veckan"
"Du måste komma hit, det här går inte att lösa på telefon"
Jag suckade tungt, slängde in Valle i bilen och körde till deras kontor.
Där visade det sig att killen som tagit emot betalningen för februarifakturan aldrig fört in det i deras redovisningssystem. Och nu blev det mitt problem. I slutet av april. Hmmm.

Det tog inte många sekunder innan jag hörde mig själv gå igång. Sedan tog det inte många minuter innan vi hade Internet igen.

Och så i förrgår var det dags igen, inget nät. På kvällstid. Så jag ringde supporten igen. Efter en halvtimmes onlinehjälp var vi igång igen.

Och så igår. Segt som soppa. Samtal till supporten, igen. Samma procedur. Starta om routern, koppla ur antennen ... Och när det var klart och signalstyrkan fortfarande inte var acceptabel.
"Nej, det går inte att lösa, signalen är för svag."
"Jaha, så nu har jag inget nät alls? Igen?"
"Precis"
"?"
"Men jag skickar en kille som riktar om antennen"
"Vi är uppe, kom ni bara"
"Imorgon alltså"
"Imorgon?"
"Imorgon!"
"När då?"
"Ja, om det inte blir på förmiddagen så blir det väl på eftermiddagen ..."
Och plötsligt rusar blodet igen. Ilskan tilltar.
"Och om det inte blir imorgon så blir det väl nästa vecka, eller hur!"
Killen i luren blev tyst.
"Du ringer mig imorgon bitti och talar om exakt vilken tid ni kommer ut"

Och imorse ringde de faktiskt. Och nu har de varit ute och fixat och donat. Jag undrar om mannen på taket verkligen riktade om antennen eller kanske bara sökte kontakt med Gud. Eller hade han tröttnat på mig och funderade på att hoppa? Jag får väl testa mitt nya snabba nät och göra en utvärdering. Men än så länge är jag för upprörd. Afrika är fortfarande Afrika för mig. Idag.

//

Femåringen ...

Ja, tänk att det redan är fem år sedan vi satt på lodgen Chez Vincent i Nelsruit, Sydafrika, nyss utsläppta från Midiclinic och oroliga in i märgen över huruvida hon var lite gul i hyn eller inte ...

Och så amningen som inte kom igång ...

Och nappflaskan som hon först tog men sedan inte tog på jättelänge ...

Och alla nödvändiga investeringar med barnvagn, spjälsäng, myggnät, skötbord (gigantiskt), barnstol (självspelande och gigantisk), nappflaskerengörare, och allt det andra ...

Fem år sedan. Och nu är hon stora tjejen med långt blont hår som älskar t-shirts och håller på att lära sig engelska. Som på bästa hipphippmanér vill ha "spaa-gew-ty meud cheutfears-sause". Och som varst högsta önskan på födelsedagen är att få hoppa på trampolinen och äta potatisgratäng eller lasagne.

I skrivande stund håller vi som bäst på att förbereda Astrids femårskalas, som äger rum nu på lördag. Klasskompisarna och övriga vänner är bjudna. Vi får hoppas på samma tur med vädret som Astrid har haft hemma i Älvsjö under sina första fyra bemärkelsedagar.

Av de presenter hon hittills fått är Astrid lyckligast över en pyjamas, en Mamma Mu-film och några t-shirts, samt en Nike-luvjacka.


På födelsedagen åkte vi ut till Sandy's Creations och njöt av solen och en härlig söndagsbuffé. Astrid njöt nog dock mest av hoppslottet och gungorna och sin nya rosa Hello Kitty-hatt.

//