Blött prinsesspartaj på Ibex Hill

Ja, igår var alltså dags för slutklämmen på processen "Sigrid 4 år". Vi hade bjudit in alla svenskar med små barn, alla klasskompisar och så några till. Vi hade dock inte tänkt på att det fortfarande är regnsäsong och att det så sent som 24 timmar tidigare hade kommit ett riktigt skyfall. Av denna anledning skulle det visa sig att Sigrids prinsessparty blev ett blött sådant.

En av de första bilarna som anlände tomten hänvisade jag nämligen till området ovanför häcken och bilparkeringen. Med tanke på att det på pappret var 37 anmälda barn, och med dessa förväntades åtminstone några (säg ytterligare ett 40-tal) föräldrar. Om bilarna då inte parkerades som på grisfesten i september skulle vi aldrig få plats. Men, som sagt, jag hade helt förträngt att det är regnperiod. Det räckte således med att den första bilen (oturligtnog den enda av kalasets 30 bilar som inte var fyrhjulsdriven) entrade gräset. Bildligt talat hördes det plupp, plupp, plupp. Och så sjönk fordonet. Det tog en dryg timme att gräva ur under däcken och dra upp.

Sen blev det minipizza, piroger, smördegskorvar, kanelbullar, chokladbröd, muffins, kladdkaka och naturligtvis prinsesstårta. Gott, tyckte alla. Öl, vin, juice och pop corn fanns det också.

Till sist blev det fiskdamm. En väldigt ful fisk lurade bakom det röda skynket och skrämde ett par av barnen. Men även dammen och påsarna blev väldigt uppskattat.


Det var bara ett barn som undrade var hoppslottet var (och det var inte Sigrid). Får se om Valle eller Astrid får ha hoppslott ... Att regnet hängde i luften under sista timmen gjorde att vi inte utmanades att tränga in trettio ungar i poolområdet. Så här i efterhand känns det också ganska skönt.

//

Idag är ingen vanlig dag ...

Strax före 05.45 smyger vi upp. Inga lampor tänds, tyst det är i huset. Barnen sover fortfarande, även födelsedagsbarnet.

Stök i köket. Brickan redan fixad, på med tårta, tända ljus. Pang! En äggkopp faller i golvet. Lyssna? Nej, ingen vaknade. Puh ...

"Ja, må hon leva, ja må hon leva ..."

Bara Sigrid vaknar. Fyra år. Blåser ljusen, öppnar några paket. Förväntansfull. Leende.

Syskonen vaknar, lika spända de. Vi tänder tårtljusen igen, och igen. Man fyller bara år en gång om året och då vill man ju fira ordentligt. Blåsa ljus är en rättighet.

Det vankas fler paket, efter skolan.

Och god mat.

"Idag är min happy birthday", säger födelsedagsbarnet samtidigt som syskonen avundsjukt gör upp listor på saker som de önskar sig när de fyller om en eller två månader. Jag känner igen allt från paketen på bordet framför mig.

//

Oh, this is Hardship

Det brittiska popbandet Pulp hade två medelstora hits, Disco 2000 och Common People. Därefter släppte de ett antal samlingsskivor som i princip bara bestod av de där båda låtarna. Men sen kom det ett album som heter This is Hardcore. Självklart borde det finnas ett liknande album, med vilken grupp som helst, fast med titeln This is Hardship.

Två gånger den senaste veckan har jag behövt just det där soundtracket, med låten som inte finns men ändå heter This is Hardship. Första gången var i onsdags på Svenska Skolan. Vi hade hur trevligt som helst, hade fått in de specialbeställda semlorna (som inte alls var i klass med Bodils semlor några dagar tidigare, men ändå hamnar på andraplats i Lusakas semlatopp 2010 pga bristande utbud i staden) och barnen hade klätt om till simutrustningen. Det var då himlen öppnade sig, regnet vräkte ner, kaffet kallnade, grädden jagades av myror och barnen av föräldrar som ville ha upp dem ur poolen. Och i allt detta kände jag alltså ett behov av att få sjunga: Oh, this is hardship.

Sedan kom lördagsmorgonen. Karin och jag har bestämt oss för att det är en bra idé att slå två flugor i en smäll genom att dels köra en veckodebrief om vad som hänt i våra respektive världar (Team Embassy och Team Homebound) och samtidigt få lite motion. Vi går därför den i kolonin världsberömda Ibex Hill-rundan på drygt 8 km. I lördags kom vi knappt utanför muren innan ... himlen öppnade sig, regnet vräkte ner, och barnen jagade föräldrar som var på väg ut. Och det var då, som jag för andra gången under den gångna veckan kände att det verkligen finns ett behov för ett soundtrack där vi alla kan få sjunga ut: oh, this is hardship.

För den som undrar så har det sedan fortsatt att regna. Det gör ju ofta det under regnperioden. Någonstans måste den ju fått sitt namn ifrån (inte som den svenska sommaren som borde namnändras eller åtminstone rapporteras till allmäna reklamationsnämnden) Och det är också därför vi har vårt hardshiptillägg. Tror jag.

//

Lördagsfika i kulturens förtecken

Igår var det äntligen dags för Astrids träningskompis Vanessa att komma över på lördagsfika. Det känns som att vi har pratat om det här i ett halvår eller så. Men nu fick jag äntligen tummen ur. Och då passade vi på att sprida lite äkta svenska kultur, vilket startade med kanelbullar (toppade med importvaran pärlsocker).

Vanessa har en tydlig diplegi (svaga ben) till skillnad från Astrids hemiplegi (svag högersida). De har båda gått på sjukgymnastik hela sitt liv och föll för varandra redan första gången de träffades. Jag minns att Vanessa gick fram till Astrid och kände på hennes guldgula princesshår, och Astrid var inte sen att känna på Vanessas sträva flätor.

Vanessa kör för närvarande sin träning strax innan Astrids torsdagspass hos Musonda. Redan när jag träffade Vanessas pappa Rob första gången för snart ett år sedan fick jag en känsla av att det här är en väldigt bra person. Så när våra döttrars träningspass har överlappat varandra eller sammanfallit så har det blivit en stunds snack. Rob har en byggfirma men kör också ett flip eller flop-program för musikvideor på zambiska TV-kanalen ZNBC. Under ett antal år har han dessutom coachat några av landets populäraste artister. I julas hade Rob bjudit in Karin och mig till den årliga galan Born and Bread Music Video Awards (se separat blog från december).

Och igår blev det också mycket snack om den zambiska musikscenen, för tjejerna lekte så otroligt bra på egen hand. Det känns som att det var länge sedan de hängde inne på rummet i över två timmar utan att vilja komma ut och fika eller bli lockade av pool, studsmatta eller annat. Eller för den delen lockas av att dra varandra i håret, kivas om leksaker eller bara säga bajskorv till varandra. Nej, igår gick leksaksspisen varm och det fnittrades och skrattades om vartannat.

Och förutom att barnen hade en underbar eftermiddag fick även Karin och jag lite tips om hur vi bättre ska kunna ta del av den zambiska kulturen. Och som bilderna tydlit visar förmedlade vi också en del svensk kultur tillbaka. Förutom att kanelsnäckorna var väldigt uppskattade lät vi vår lille ambassadör Valdemar spela upp några väl valda scener ur såväl Pippi Långstrump som Ronja Rövardotter.

Vanessa hade förresten sin tioåriga kusin och sin farbror med sig också, som likt sina släktingar är mycket trevliga. Kanske gjorde kusinen sitt till för att lugna ner leken något, eller så var detta bara the perfect match.

Vi får försöka bjuda in Vanessa och Rob snart igen. Och hålla bättre utkik efter de zambiska kulturevenemang som trots allt verkar finnas, även om de inte alltid annonseras särskilt tydligt.

//

Äntligen byter jag namn!

När vi gifte oss Karin och jag, för snart åtta år sedan, gav jag flera löften. Ett av dem var att jag skulle byta efternamn. Från Sjögren till Sverkén. Som alla vet har det löftet inte infriats riktigt än. Visst, jag har lagt till Sverkén som ett mellannamn. Jag har också fått många frågor under åren, t ex:

- varför håller du inte ditt löfte?
- är det inte jobbigt att heta Theodor Sverkén Sjögren?
- nu måste det väl ändå vara dags att byta efternamn!

Nåväl, det där har jag stått ut med. Och Karin också. Under de snart åtta år som gått. Men nu har jag alltså glädjande besked: det är äntligen dags att byta efternamn!

Så här: i julas fick Karin flera klappar, de flesta inslagna. En av dem var tidningen DISH, dvs det lokala kabel-TV-bolagets månadstidning. Karin fattade genast galoppen och insåg att hon fått en installation av just kabel-TV och ett helårsabonnemang, en investering jag lyckats kämpa emot under ett års tid.

Igår kom den sista droppen av gliringar som slutligen fick bägaren att rinna över. Känn själv på den här: "Du, det är snart två månader sedan julafton och jag har inte kunnat använda alla mina julklappar!"

Så imorse kände jag verkligen efter, men jag hade varken ont i halsen, spik i foten eller var tvungen att avskeda någon personal. Inte ens kylen var tom. Argumenten var helt enkelt borta. Jag var med andra ord tvungen att åka bort till DSTV-kontoret och därigenom leverera Karins försenade julklapp. En timme senare är jag nu alltså på väg att byta namn. Skönt.

Men hur kommer detta sig, undrar du?

Jo, redan innan jul köpte jag loss TV-boxen från familjen Lindblom som flyttade härifrån nyligen. Väl på plats på DSTV-kontoret undrar de naturligtvis var jag fått boxen ifrån. Ser jag ut som en tjyv? De kräver ett dokument, en köpehandling, som bevisar att jag köpt boxen från familjen Lindblom. Innan jag har det dokumentet kan de inte byta namn på abonnemanget. Adress kan de däremot byta, märkligt nog (om tjyven bara utger sig för att ha samma namn som offret är det inget problem att tjyva, i det här landet). Så tillsvidare tvingas jag alltså byta namn.

Från och med kl.11.07 idag heter jag alltså Anna-Karin Lindblom.

Så här en stund efter namnbytet känns allting väldigt bra. Installatören är på väg och ikväll har vi television, livs levande. Hoppas Karin också är nöjd. Annars får hon väl ta och skicka ett mail till Anna-Karin och be henne bekräfta att den där TV-boxen nu är i annan familjs ägo.

Så kan det gå till, livet i Zambia.

//

Welcome to Sigrid's 4th Birthday Party

To all of you that are invited:

On Saturday February 27th Sigrid will be celebrating her 4th birthday. The party will start at 14 hrs and be on until 17 hrs. Come dressed as a prince or princess (if you'd like to).

Princess Sigrid is really looking forward to celebrate this day with you.

Bring your swim gear.

Welcome!


P.S. Please let us know that you are coming through the contact details stated in the e-mail invitation. D.S.

Ännu en sportvecka inledd

Det är tisdag, dagen efter måndag. Igår var det måndag, min innebandydag. Bristande logistik gjorde att det bara blev en dryg halvtimmes spel för min del. Förlust till på köpet. I avgörande Golden Goal. Jag skyller på den nyfixade ambassadplanens myckna vattensamlingar. Det var de som ledde till mitt lags förlust.

Men jag ser ändå ljust på framtiden. Direkt när jag kom hem igår kväll började vi nämligen öva. Först trimmade vi in all utrustning. Och sedan tränade vi. Grundläggande grepp, regler, slag.

Kanske kan jag skicka min stand-in redan nästa vecka?

//

Down Town (Leahs tivoli)

När vi kom tillbaka från Kapstaden för över en månad sedan hade Astrid bestämt sig för att livet var besvärligt och att sjukgymnastik, stretchning och annat som hon måste göra inte alls var roligt. Visst, vi förstår ju att det där inte alltid är så kul, men som föräldrar är det vår skyldighet att peppa henne. Karin föreslog då att vi skulle sätta upp ett "samla guldstjärnor-schema". Schemat kom tyvärr aldrig upp på kylskåpet, men duktig har hon varit och jag har haft koll på stjärnorna. Nu i torsdags var hon på nytt väldigt duktig hos sjukgymnasten Musonda, och då klirrade det minsann till i kappsäcken på nytt.

Med tio guldstjärnor i bagaget var det så dags för belöningen; att åka till Leahs tivoli (Down Town, även kallat). Och trots att Sigrid i fyra veckor nästan dagligen kommenterat att hon definitivt inte ville följa med, så vaknade Sigrid ändå upp igår morse och sa; ska Astrid till tivolit så vill jag följa med.

Jag hade alltså två riktigt nöjesparkssugna tjejer i bilen när jag sladdade in framför Down Town. Knappt hade vi hunnit lösa inträde förrän de var uppe i första attraktionen; helikoptern. Tre minuter upp och ner. Mekaniskt väldigt enkelt. Varje åkattration hade dessutom en egen bilstereo inbyggd i eltornet. Det var dock bara denna första attraktion vars stereo fungerade. Och ljudet var inte helt olikt en helikopters.

Sedan drog vi vidare till flygplanen, hundarna och så svamparna. Sedan blev det hopp- och klätterborgen med rutschkanor och bollhav. Det var ett tag sedan jag såg båda tjejerna så lyckliga under en hel timme tillsammans.

Efter varsin dryck var det strax dags för gokartbilen. Vi trängde in oss alla tre och körde fem varv. Tjejerna tjöt så de höll på att kissa ner sig. Pappa var orolig för just de möjliga konsekvenserna, men tjejerna hade skoj och tyckte pappa var rolig. Kanske är detta en aktivitet jag kommer att unna mig lite då och då när jag inte har något annat för mig. En halvdag på tivoli, varför inte?

Avslutningsvis passade jag på att låta min tjejer leka krig. För en spottstyver fick man 70 skott att meja ner sydrhodesier och helikoptrar. Bra övning tyckte jag. Det här är väl det närmaste militärtjänst mina tjejer kommer.

Fast även om det fanns skjutvapen med i bilden tyckte tjejerna alltså att radiobilarna var roligast.

Det lär väl bli så att vi återvänder downtown, till Leahs tivoli, inom en ganska snar framtid. Oavsett om Astrid samlat guldstjärnor eller ej.

Well done, well done, such good girls!

//

Valle hos doktorn

"It's your lucky day!", sa doktorn efter en stund.
Jag förstod ingenting. Valdemar fortsatte att skrika. Han hade skrikit till och från sedan mitten av den gångna natten. Och tagit sig för öronen och sagt att han hade ont.


"It's your lucky day", upprepade doktorn, en ung man som kunde varit min egen son, om jag haft lite andra gener vill säga. Men rent åldersmässigt kunde han definitivt varit min egen son. Men nu var det min riktiga son det här gällde.

Vi hade åkt ner till CorpMed (vårdcentralen för oss utskickade expats) för att få ett läkarutlåtande, ett konstaterande att vår hemmadiagnos stämde. Och så långt kunde den unge mannen med gympaskor, jeans och t-shirt, men utan stetostop eller andra läkarlegitimationsindikerande attiraljer, ge oss rätt. Visst var det öroninflammation. På båda öronen. Men det vore ju synd att skriva ut antibiotika redan klockan 9 på morgonen. Bättre att vi väntade ett par timmar till öronspecialisten skulle dyka upp lite senare under förmiddagen. Bara det faktum att den specialisten skulle komma in samma dag tydde tydligen på tur. Visst, den läkaren var fulltecknad fram till tolvrycket, men barn har väl ingenting emot att vänta, eller?

När Valle och jag hade scannat väntesalen, läst alla tidningar och magazin från förra årtiondet och även det innan dess, tagit sönder alla de tre leksakerna (kassaapparat där både ljudet och luckan framtill fungerade, plasthund på hjul och en nopprig tygflodhäst, ja det fanns ytterligare några saker längst ner i lådan men dessa hade nog alltid varit så pass obestämbara att till och med den galnaste produktutvecklare på FischerPrice hade tvingats säga upp sig för att hon inte såg någonsomhelst leksaksrelation i dem), då, när vi gjort det gick vi ut en runda. Spatserade lite utmed Cairo Road, dvs Lusakas huvudgata, Storgatan, Kungsgatan, Södra Förstadsgatan, eller vad som helst, ni förstår att det är den stora gatan i staden. Snart hade min son även tröttnat trafiken (bussar är riktigt heta i hans världs just nu och en femtiotvåmanna fick honom på tillfälligt bättre humör, men när den försvann ur sikte kom gråten tillbaka). Strax därpå hade även godiset han just grinat sig till blivit verkningslöst. Det var ju lördag, så hittills hade jag helt och hållet följt spelreglerna, men började så smått känna det krypa av frustration.

Men på något sätt gick det två timmar. Och på något sätt kunde vi också komma före de pationenter öronspecialistdoktorn hade inbokade. Och på något sätt somnade Valdemar tjugo minuter senare på väg hem i bilen, med ena handen vilande på en medicinpåse större än det minst välsorterade apotek i den här staden, och den andra handen tryggt införd i godispåsen (som vid det här laget var mer än halvtom).

En vecka har vi nu på oss att få honom frisk. Jag funderar på om vi ska anställa en medicinerare, för med 4-5 olika preparat inser jag att hela denna vecka fram till återbesöket kommer att gå åt till att medicinera. Eller som man också kan se det; till att få min son frisk och kry. Och det är jag beredd att lägga all tid i världen på, inser jag nu samtidigt som jag skriver det. Vad är väl en veckas väntan? Har vi klarat två timmar på Cairo Road, ska vi väl klara det!

Get well soon, Valle.

//

Alla Hjärtansfriandet kommer tidigt till Afrika i år

Jag visste det inte själv, fram till i förrgår kväll, ca 21.37, då min vän, vi kan kalla honom Peter, ringde och viskade, att det finns en trevlig Valentinesmeny på Zebra Crossing Café. I folkmun kallas detta ställe för Ababa House, men det är ju naturligtvis en felaktig beskrivning av själva caféet. Min vän, Peter alltså, föreslog att vi skulle ta med våra familjer (inklusive fruar) och slå på stort. Jag snålade och lät Valdemar stanna hemma, men hallå, han sov ju faktiskt när vi drog hemifrån. Vi bokade meny och bord igår, och idag var det dags:

- Laxkrustader (betyg: mycket goda, en bra start på Alla Hjärtans)
- Skaldjursplatta för 2 (jag fick dela med min bordsdam, och nu pratar jag inte längre om Peter, betyg: inte så mycket skaldjur men gott ändå)
- Chokladmousse (inte den krämiga sorten som finns norr om ekvatorn, betyg: sött och gott, extra mörk chokladbit, mycket god)
- Säsongens kaffe (betyg: välrostad, fin krema, god, och konstnärlig)

Censurerat stycke - åldersgräns 18 år:
(Och därtill finns en chokladbutik, Valdemeers, som förser såväl vuxna som barn med belgiskklingande titlar på praliner. De vuxnas bukar står redan eregerade och då hjälper det inte med varken kakao eller viagra, vi nöjer oss med att skämma bort kidsen ...)



Efter tre timmars eftermiddagslunch är man ganska slut, dåsig i skallen (ja, det fanns "vin"). Att termometern i FedEx-rondellen visar på 37 grader celcius hjälper inte till. Om man inte vill hoppa i poolen förstås.

Det är två dagar kvar till Alla Hjärtans Dag i Sverige. Men ni har också semlor som ni kan gotta er åt. Här i mörkaste Afrika finns inte tillstymmelse till fastlagsbullar, och den hetaste väggen är den närmast poolen. Jag tror jag drar mig ditåt nu. Resten av familjen lockar. Det svalkande vattnet likaså.

Som sagt, trevlig helg! Alla Hjärtans på dig!

P.S. Bilderna från bloggens ettårsjubileum har visst fastnat i tullen, ska se om jag kan starta en insamling för att få loss dem. Måste bara hitta på ett bra 90-konto först. Eller så pratar jag med någon som kan hjälpa till att frigöra dem från hårddisken. Ska se om jag hittar någon på stan ikväll. Ibland hänger de i FedEx-rondellen, andra dagar på Ababa House, eller Zebra Crossing Café om man ska vara riktigt nogräknad, och det ska man visst vara när det gäller pengar (jag vet inte längre, det är min bästa hälft som betalar för mig och allt jag gör).

//

Ettårsjubileet

Alla ni som undrar hur det gick med firandet av bloggens ettårsdag. Håll er till tåls. Det är snart dags att publicera bilderna, men dessa måste redigeras lite först.

Trevlig helg!

//

Vad var det jag sa?

Nu är vi halvvägs in i februari och det här året är ett bra år. Jag känner det så starkt. Och det är inte bara en känsla. Det finns fakta också.

Förra veckans sportresultat är ett exempel:

Tennis:
6-8, 3-1
Kommentar: Redan här såg alla i publiken trenden vända uppåt.

Och denna veckas sportresultat är bara ytterligare ett exempel:

Tennis:
6-3, 1-3

Vad var det jag sa? Jag är en vinnare. 2010 är ett bra år.


Hybris? Jag får nog ta och slå upp det ordet.

Nu ska jag bjuda familjens damer på Alla Hjärtans lunch.

//