Immigrations ...

Den här bloggen är inget forum för samhällskritik eller satir eller liknande. Det är bara en i raden av pappabloggar. Må hända något snävare med sitt zambiafokus, men ändå bara en pappablogg.

Men när man får besök till ett exotiskt land som det här kan man inte låta bli att förundras över vissa saker. Allt går inte helt enkelt att förklara.

Mina föräldrar hade i Sverige ordnat med ett tremånaders turistvisum och betalat för det. På flygplatsen här i Lusaka säger den kepsbeprydde tjänstemannen att de bara ger fyra veckors visum, sedan får man ansöka om förlängning.

Den har vi hört förut.

Det är bara det att alltför många tidigare har tvingats betala för förlängning, trots att de i Sverige har betalat för hela sin tilltänkta period i landet.

Mina föräldrars fyra veckor var slut i söndags, den femtonde. Så i onsdags, den tolfte, åkte jag med dem till Immigrations för att skaffa en förlängning. Det tog mig över tjugo minuter att hitta ingången till byggnaden, och detta kan jag bara klandra de fem vakter i kvarteret som jag frågade om vägen. Alla lika ovetande men ändå hjälpsamma genom att peka, i vitt skilda riktningar.

Till slut var vi framme. Då säger den knubbiga tanten bakom det öststatsliknande fanérskrivbordet:
- Nej nej nej. Visumet går inte ut förrän på söndag. Det går inte att förlänga innan.
- Men ni har väl inte öppet på söndag?
- Nej.
Hmmm
- Och vi är inte här heller, slank det ur mig.
- Var är ni då?
Varför sa jag så ... Nu är det kört ...
- I Livingstone
- Bra, då går du bara till vårt kontor där.
Ja, varför sa jag så.
- Vi tänkte ha semester i Livingstone.
- Men det är bara att titta förbi kontoret.
Känns inte precis så, tänkte jag.
- Nej, försökte jag.
- Okej, kom på måndag då istället. Och ta inte med de där båda, det behövs inte.
Hon pekade på mina föräldrar

Vi gick därifrån utan att ha fått förlängt och utan att jag kände mig säker på att det här var riktigt rätt sätt. Karin undrade senare om jag tagit kvinnans namn. Jag började då prata om vilken underbar dag vi haft, regnet till trots.

I måndags for vi tillbaka, i ösregn. Då lät konversationen så här.
- Hur många dagar vill du ha förlängt.
Pang.
- Tio dagar, hör jag mig själv ta i trots att hemresan är tänkt fyra dagar fram i tiden.
- Går det bra med en månad?
- Eh.
- Det är i alla fall vad jag har stämplat.
- Tack.
Inget leende.

Sedan åkte vi och fikade. Glada, förvånade. Och inte minst utan att ha lagt miljoner kwatcha på att få förlängt. En seger för diplomatin, även om jag aldrig behövde vifta med mitt eget tjusiga pass eller visa.

Så kan det alltså vara när man har kontakt med myndigheterna här i landet.

//