På TV

Igår var det så dags för den årliga videoutmärkelsen Zambian Music Video Awards, "Born and Bred". Jag drog med mig John och tillsammans kom vi snart fram till att mycket av den lokala musiken baseras på samma låt, fast med olika artister och olika texter. Hårt, men inte helt orättvist. Naturligtvis finns det dessutom många duktiga och bra artister. Naturligtvis.

En ny trend här i landet är att omge sig med 4-5 dansande tjejer, som tagit på sig vad de hittat i garderoben och sedan dansar sin egen tolkning av den låt artisten framför. Det känns lite som att se fem artister uppträda samtidigt. Kanske kan det slå stort i övriga världen också. Vi får se.

Roligast under kvällen var dock att John vid upprepade tillfällen blev igenkänd som en sydafrikansk dokusåpakändis. Mot slutet av tillställningen övervägde vi faktiskt att spela med och börja ge autografer. Men som de diplomater vi är erkände vi naturligtvis genast att John bara är lik, men inte ens släkt, trots att han också är vit.

En rullstolsbunden kille med vuvuzuela, en man vars pappa varit i Sverige och besökt Lantmäteriet och KTH 1983, en grabb med filmkamera och hög keps som påstod sig spela in en streetmovie, och en cigaretttiggande kille som utgav sig för att heta Sam minns jag också. Den senare hävdade att såväl Zambia som zambisk musik är skit. Intressant tanke att leka med, men det känns inte riktigt som om vi kom i mål i vår diskussion vid de fyra tillfällen vi träffade honom under kvällen.


Att jag köpte en julklapp till Karin under kvällen kan jag bara inte avslöja.

Sedan blev natten en sådan då barnen gör allt annat än sover, men till slut kommer ändå morgonen. Och sedan står man där på skolan och ska lämna. Det är terminens sista dag. Plötsligt kommer en av fröknarna fram och börjar snacka. Hon var Sigrids lärare förra året och sedan dess har vi inte mer än hälsat, men nu hade hon ånyo kopplat på ett stort leende och visade sig ha något på hjärtat.

"Oh, I saw you on TV last night, I really didn't think it was true ..."


Men det var det tydligen, sant alltså. Och nu är det dags att gå från TV-soffornas värld in i verkligheten. Vår hemhjälp är nämligen sjuk idag. Och imorgon kommer svärföräldrarna. Jodå, det finns alltid en morgondag. Kanske skulle jag nöjt mig med färre öl igår. Det känns avlägset att bädda alla sängar, städa tre badrum, diska upp, handla, städa och dessutom laga både lunch och middag. Och samtidigt vara bakis. Men det får väl vara okej, för idag, jag menar; jag var ju ändå på TV igår ...

//