Rätta mig gärna om jag har fel, men det tycks som om jag varit ute och cyklat en del ...

Häromdagen scrollade jag snabbt igenom bilderna jag har i telefonen. Ni vet, ibland kommer det ett störigt meddelande som säger att det börjar bli fullt, en försiktig anmodan (sk light threat) att plocka bort lite grand. Kanske en app, en video, eller några bilder. Jag insåg då att jag tycks ha en förkärlek för selfies medan jag är ute och cyklar.

Ibland är det bara tjockt med bilder i luren, och då säger den helt enkelt ifrån. Ibland uppmanar den dig att rensa i biblioteket, det kallas inte bokbål, men kan svida lika hårt som lågorna från ett sådant. Vill man använda telefonen till annat än fotoalbum gör man bäst i att lyda dessa uppmaningar - ingen vet egentligen vad som händer annars. Kanske laddar den upp till 200% nästa natt och sedan spricker glaset! 

Kanske är jag helt fel på det, men många tycker säkert att det är viktigast att ha mobilen full med bilder på barnen, eller hustrun, eller hunden. Eller alla tre kategorierna i en, ett familjefoto helt enkelt. Eller solnedgångar …. Jag har det också. Men tydligen flest bilder på mig själv när jag är ute och cyklar. Jag vet inte vad det betyder. Bara att det här med cyklingen inte alls var en del av mitt liv för ett år sedan, men att det nu tycks vara en helt naturlig ingrediens i min slappa och dekadenta vardag som medföljande hemmapappa utan riktigt jobb (barnens återkommande definition på mitt liv).

Och jag kan avslöja att allt faktiskt är Frans fel. Det var han som skickade en bild på sig själv (vi hade aldrig träffats då), i solsken, lite svettig, på mountainbike ... Bästa säljknepet!  

Det var den här annonsen jag föll för … Frans skulle ju mycket väl kunnat fixa den i typ Paint eller bara klippt in sitt ansikte på någon annan och scannat det på jobbet. När jag nu kollar mailväxlingen vi hade för ett år sedan så skriver han faktiskt så sent som den 18e maj att han inte ens har en egen cykel, än mindre har han varit ute och cyklat. Och en månad senare har han alltså tagit sig i mål på rekordtid i Elephant Epic. Verkligen säljande, tycker jag, och har alltså anmält mig till årets upplaga. 

Så, min framtid i sadeln ser ut så här:
23e juni - cykla mellan Lusaka och Lower Zambezi

Här rekar jag startområdet inför årets lopp. Tydligen visslar jag samtidigt. Eller låtsas att jag är ett helt vanligt lamadjur, med solglasögon och hjälm. Jag minns inte längre. Vägen tillbaka mot Lusaka har dock en skön nerförsbacke på närmare fyra kilometer och där kan man ju lätt glida på högsta växeln, "Pedaler en grand braquet". 

Loppet heter Elephant Epic och är 75 km. Det kommer självklart ta en hel del timmar att genomföra, inte minst för en nybörjare som jag. Det börjar dessutom i svinottan. Första delen går på asfalt, sedan på grus och därefter börjar mountainbike-delen. Lite kuperat, typ. Någon hävdar dessutom att sista delen körs i sand. Under vägen finns det naturligtvis vätskekontroller, och på den här klothalvan kan man tydligen välja om man vill ha vatten, öl eller tequila. 

"Le velo vite repare …", kan man ju alltid sjunga, men helst vill man ju slippa sådana sysslor. "Camarades et amitie", stämmer ju väldigt väl in. Men i övrigt är det inte så mycket Tour de France över en mountainbikerunda.

Men innan loppet, som syftar till att samla in pengar till wildlife conservation (ibland tycker jag inte att jag behöver hålla på att översätta en massa begrepp som vissa personer ändå bara struntar i, även om jag vet att det samtidigt finns språkpoliser som ögonblickligen överväger att skriva ut en bot för dåligt bloggspråk …), tänker jag att jag behöver nöta lite till i sadeln. Kanske lite på asfalt, kanske lite i backe, kanske lite tempo, kanske lite på ormfyllda skogsstigar.

Man kan träna i olika konstellationer, som här där en smålänning, en stockholmare och en sydafrikan var ute och rullade i skogen. Men hur man än vänder och vrider på det så är det nästan alltid vackert väder. Och dammigt. 

Ja, ni fattar, det är upplagt för en skön utmaning. Och det måste man ju anta, antar jag.

"Sprint finale a l'arrive …", tänker jag inte ge mig på, men så här glada förutsätter jag att vi kommer vara på eftermiddagen den 23e juni. Kanske lite svettigare. 

Så, när Sverige den 23e juni besegrar Tyskland i fotbolls-VM kommer jag vara ganska mör i kroppen. Sedan är det alltså bara till att åka hem till nära och kära på välförtjänt ledighet. En rätt fin skiss inför sommaren, tänker jag, blundar och ser mig själv korsa mållinjen nere i Lower Zambezi innan det blivit mörkt ...

// Theodor