Vi har det som sagt bra här i Lusaka. Äntligen på plats i huset och även om vi inte har fått kontainern med alla våra egna möbler och prylar så känns det ändå skönt att vara här. Bilen, en fyrhjulsdriven Nissan Patrol, silverfärgad med 7 säten så även ni besökare får plats, kom i fredags. Var på verkstan igår och servade den, funkar finfint nu. Tjejerna inledde dagen med att mata den med gräs, som de lade ut på varje säte. Vet inte de hört oss prata om Eco-Diesel som vi köper via ambassaden?
Mina dagar ser ut så här. Upp 5.45 och fixar frukost (gröt till de som vill, yoghurt och flakes till övriga) och sedan på med kläder och duscha vuxna och in i bilen ca 7.00. Skolan börjar 7.25 och vi har väl en 15 minuters körning dit. Oftast är vi inte i bilen kl.7. Oftast börjar Astrid leka med lego ca 06.55, fortfarande iklädd sin pepparkaksdräkt. Oftast blir det lite sura miner innan alla sitter i bilen.
Det ligger en kyrkogård utmed vägen, och med tanke på hur många som dör i aids här så kan väl väl kort säga att vägen till skolan är lite svår att uppskatta rent tidsmässigt. Annars är skolan bra. Astrid går i Pre-Kindergarten med 17 andra barn födda 1 sep 03 - 31 aug 04. Sigrid är i minstingklassen som kallas Playschool. Efter Playschool kommer Pre-School, och sedan alltså Pre-K. Både Pre-S och Pre-K har dubbla klasser, vilket kommer att behövas i augusti när Sigrid börjar Pre-School. I hennes klass är det nämligen 2 andra svenska småtjejer och i nästa vecka börjar ytterligare en och i augusti en till. Kanske var det ingen tillfällighet att lärarinnan var sjukskriven idag? Det är i vart fall ett evigt tjatter på Sigrid, Ellinor och Peggy och lärarna kämpar hårt för att få dem att prata engelska.
Astrid har en svensk kille, Peggys storebror Hugo, i sin klass, som hjälpte henne lite första veckorna. Nu klarar sig båda tjejerna hyfsat och förstår de mest grundläggande dagiskommandona, som t ex "wash your hands before you eat", "stop fighting" och "see you tomorrow and tell daddy not to forget your library books, again". En massa sånger har också lagts till i den sverkénska jukeboxen. Herr Olssons bonnagård är bara en som numera har bytt språk. Jag fasar naturligtvis för att båda tjejerna ska se kopplingen till en annan McDonald och bryta ihop fullständigt över att just den hamburgerkedjan inte finns här i Zambia.
Astrid var ganska trött mot slutet av förmiddagarna till en början (låg ibland och sov på golvet när jag kom och hämtade upp kl.12.00), men nu har hon fått ordning på sina rutiner och orkar bättre. Hon kämpar på som bara den. Mycket nytt, inte bara för oss vuxna! Vi har fått kontakt med en holländsk arbetsterapeut som vi träffar på tisdagseftermiddagarna, och så har vi en sjukgymnast på gång också. Det ser med andra ord ljust ut på den fronten.
Nåväl, vi är väl sedan hemma ca 12.30. I nya huset har vi en hemhjälp som heter Anna och hon lagar lunch, städar, tvättar mm. Får se om hon kommer ta hand om Valle också lite på sikt. Han får inte börja skolan förrän han är två så till dess blir det att antingen lämna honom på zambiskt dagis eller hålla honom hemma.
Karin är sedan hemma vid 17-tiden och innan dess brukar vi spendera eftermiddagarnapå att träffa de andra svenska familjerna (utsända från Ericsson eller ambassaden). Det brukar bli lite kaffe, juice, poolbad och studsmatta. Allt som tjejerna gillar med andra ord. Ska försöka integrera oss lite mer med andra nationaliteter också, även om det inte har blivit så än. Det finns en trevlig norsk pappa som också är hemma med barn, kanske kan vara något!
Den här veckan är Karin som sagt i Kopparbältet (gränsar mot Kongo) på kickoff. De är iväg 2 nätter och tycks ha mycket intensivt program. Vi klarar oss fint och tjejerna har varit jätteduktiga. Imorgon ska jag ta Valle på 10-månaderskontroll. Det finns en svensk barnläkare på plats här som vi ska träffa. Under tiden ska tjejerna hjälpa Anna att baka en kaka inför fredag eftermiddag. Då kommer nämligen alla svenskungarna hit för premiärdopp i vår pool och då måste man ju ha nybakat.
Ja, det var väl allt för nu.
Hälsningar,
Theodor
Mina dagar ser ut så här. Upp 5.45 och fixar frukost (gröt till de som vill, yoghurt och flakes till övriga) och sedan på med kläder och duscha vuxna och in i bilen ca 7.00. Skolan börjar 7.25 och vi har väl en 15 minuters körning dit. Oftast är vi inte i bilen kl.7. Oftast börjar Astrid leka med lego ca 06.55, fortfarande iklädd sin pepparkaksdräkt. Oftast blir det lite sura miner innan alla sitter i bilen.
Det ligger en kyrkogård utmed vägen, och med tanke på hur många som dör i aids här så kan väl väl kort säga att vägen till skolan är lite svår att uppskatta rent tidsmässigt. Annars är skolan bra. Astrid går i Pre-Kindergarten med 17 andra barn födda 1 sep 03 - 31 aug 04. Sigrid är i minstingklassen som kallas Playschool. Efter Playschool kommer Pre-School, och sedan alltså Pre-K. Både Pre-S och Pre-K har dubbla klasser, vilket kommer att behövas i augusti när Sigrid börjar Pre-School. I hennes klass är det nämligen 2 andra svenska småtjejer och i nästa vecka börjar ytterligare en och i augusti en till. Kanske var det ingen tillfällighet att lärarinnan var sjukskriven idag? Det är i vart fall ett evigt tjatter på Sigrid, Ellinor och Peggy och lärarna kämpar hårt för att få dem att prata engelska.
Astrid har en svensk kille, Peggys storebror Hugo, i sin klass, som hjälpte henne lite första veckorna. Nu klarar sig båda tjejerna hyfsat och förstår de mest grundläggande dagiskommandona, som t ex "wash your hands before you eat", "stop fighting" och "see you tomorrow and tell daddy not to forget your library books, again". En massa sånger har också lagts till i den sverkénska jukeboxen. Herr Olssons bonnagård är bara en som numera har bytt språk. Jag fasar naturligtvis för att båda tjejerna ska se kopplingen till en annan McDonald och bryta ihop fullständigt över att just den hamburgerkedjan inte finns här i Zambia.
Astrid var ganska trött mot slutet av förmiddagarna till en början (låg ibland och sov på golvet när jag kom och hämtade upp kl.12.00), men nu har hon fått ordning på sina rutiner och orkar bättre. Hon kämpar på som bara den. Mycket nytt, inte bara för oss vuxna! Vi har fått kontakt med en holländsk arbetsterapeut som vi träffar på tisdagseftermiddagarna, och så har vi en sjukgymnast på gång också. Det ser med andra ord ljust ut på den fronten.
Nåväl, vi är väl sedan hemma ca 12.30. I nya huset har vi en hemhjälp som heter Anna och hon lagar lunch, städar, tvättar mm. Får se om hon kommer ta hand om Valle också lite på sikt. Han får inte börja skolan förrän han är två så till dess blir det att antingen lämna honom på zambiskt dagis eller hålla honom hemma.
Karin är sedan hemma vid 17-tiden och innan dess brukar vi spendera eftermiddagarnapå att träffa de andra svenska familjerna (utsända från Ericsson eller ambassaden). Det brukar bli lite kaffe, juice, poolbad och studsmatta. Allt som tjejerna gillar med andra ord. Ska försöka integrera oss lite mer med andra nationaliteter också, även om det inte har blivit så än. Det finns en trevlig norsk pappa som också är hemma med barn, kanske kan vara något!
Den här veckan är Karin som sagt i Kopparbältet (gränsar mot Kongo) på kickoff. De är iväg 2 nätter och tycks ha mycket intensivt program. Vi klarar oss fint och tjejerna har varit jätteduktiga. Imorgon ska jag ta Valle på 10-månaderskontroll. Det finns en svensk barnläkare på plats här som vi ska träffa. Under tiden ska tjejerna hjälpa Anna att baka en kaka inför fredag eftermiddag. Då kommer nämligen alla svenskungarna hit för premiärdopp i vår pool och då måste man ju ha nybakat.
Ja, det var väl allt för nu.
Hälsningar,
Theodor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar