Valdemar, en lycklig kis

Ibland glömmer jag bort att jag är föräldraledig med Valdemar, men så är det ju faktiskt. Och det har redan gått två månader. Tomas nämnde vid dagens svenskträff att min son vuxit. Ibland är det svårt att se det själv när man lever så nära, men visst har det hänt massor på bara dessa båda månader.

När vi kom hit dagen innan nyår kunde Valle inte krypa eller säga så mycket, men nu går det fort frammåt och ljuden liknar alltmer ord. Det är dessutom mindre än en månad kvar till ettårsdagen. Får se om han får fram några tydliga önskningar ...

För det mesta är min son väldigt glad. Hetast i hans värld just nu är:

- kasta bollar till vår border collie (och sedan slicka på fingrarna)
- äta med händerna (och sedan belåtet knäppa händerna bakom nacken och gnugga in matresterna i hockeyfrillans bakre regioner)
- kryphasa mot bestämda mål och sedan resa sig mot målet
- smaka på skosulor, gärna flera olika från skostället
- trumpeta i en tom hushållspappersrulle
- lyssna på sitt eget aaah när vi kör nerför den skumpiga vägen till Ibex Hill 38 C.

Han har det med andra ord ganska kul, mest hela tiden. Och det är ju inte allting som ger mig en massa extra jobb heller. Så sakta börjar han acceptera att både händer och ansikte (och ibland hela håret för den delen) måste tvättas efter varje måltid.

Bilder kommer ...