Pippi var egentligen blond, och hade en ärta i näsan ...

Idag på lunchen fick jag lära mig något nytt. I de filmatiserade versionerna av Astrid Lindgrens klassiker Pippi Långstrump har flickans hårfärg blivit felaktig. Egentligen var Pippi rågblond.

Jag fick också lära mig att även de vänaste Astrid Lindgren-filmer, typ Madicken, som vi dessutom har tittat en del på den senaste tiden, kan få konsekvenser liknande de som min egen generation en gång i tiden utsattes för genom sk videovåld. För mycket tittande kan ge avtryck i verkligheten.

Jag citerar bara min äldsta dotter, ca 12.42 idag onsdag:
"Pappa, titta, jag har pillat upp en ärta i näsan"

Och det hade hon.

Till skillnad från Madickens lillasysters ärta så gick denna att plocka ut, med en pincett. Eller så var jag bara lite bättre än Madickens mamma, helt enkelt. Hon klarade ju inte det utan var tvungen att nyttja sjukhusresurser.

Och det där med prestationsförmåga är ju genetiskt, det vet vi ju alla. För Astrid visade sig nämligen också vara lite bättre än Lisabet.

Kl.15.38 vill min äldsta dotter nämligen ha lite hålla-i-handen-hjälp nerför den stora läskiga rutschkanan på Svenska Skolan. Först tycker jag hon är löjlig som tvingar mig att gå de 20 meterna från fikabordet till kanan. Men så, när jag sträckt mig och tagit hennes hand, spricker jag upp i ett leende. Ungen har ju en ärta till, i samma näsborre! Vad var det jag sa, lite bättre än i sagans värld ...

Nåväl, historien är inte slut riktigt än. Även den här kvällen krävdes nämligen en hel del övertalning (sk tjat) för att Astrid skulle genomgå kvällsrutinen, dvs äta upp sin mat, gå på toaletten, borsta tänderna och så dagen till ära ta ett bad. Därefter på med pyjamas. Och när Astrid väl har kommit på plats för den gemensamma sagoläsningen i tjejernas rum har ju Sigrid redan hunnit somna. Fördelen med det var ju att Astrid fick välja saga helt själv. Trots en stor trave nylånade böcker går hon då fram till bokhyllan, drar ut ett gammalt ärvt inbundet exemplar och hasar sig fram till mig med ett leende på läpparna. Titeln är "Madicken". Författarens namn känner du till. Men att leendet skulle släppa fram en tredje grön ärta ur Astrids näsborre, det var ju lite mer otippat. Vår sagostund blev således ganska uppsluppen denna afton.



Jag kollar nog en extra gång imorgon vid frukosten. Vem vet, det kanske har pillats upp fler grönsaker i borren?


//