Jag har nämligen gått med i ett projekt som kallas Walk for Life och det projektet har en egen blogg, som jag lägger en del tid på. Projektet har också en grupp på Facebook och snart kommer det annat också. Inte illa, men den här bloggen handlar ju om helt andra saker. Mest om livet som föräldraledig i Zambia. Och just det här inlägget knyter alltså an till ett jag skrev nyligen om Pippi och ärtor i näsan. Ja, för nu har samma författare inspirerat vidare.
Det var nämligen så här: för två veckor sedan råkade jag köpa loss en hel gris. Ja, eller en så kallad spädgris. Låt oss kalla henne för Griseknoen. Det är vår barnflicka Edith som har lite grisar som en sidobusiness och det vill man ju stödja. Efter att grisen legat i Ediths föräldrars frys åkte vi för en vecka sedan ut till Kalingalinga (en förort helt enkelt, fast med lite sämre infrastruktur, jag struktur också för den delen, än vanliga förorter) och baxade in Griseknoen i bagageluckan. Stackarn fick ligga insvept i en svart sopsäck, så visst var jag glad åt mina diplomatskyltar just den fredagen. Tänk om jag blivit stoppad av polisen med en sopsäck med ett blodigt köttstycke i ...
Nåväl, nu på lördag har ju vår familj bjudit in till grillfest här hemma. Ska bli kul. Vi trodde väl att listan var på ett tjugotal personer, men trots att Karin jobbar som (ja, hon är ju även utbildad) ekonom så var det lite svårt med räknandet. Nu så här ett dygn innan sista anmälningsdag är vi uppe i 52 vuxna och 35 barn. Det blir en rejäl grillfest med andra ord.
Tanken är att vi ska grilla, ja just det, Griseknoen. Får se om jag handlar på lite korvar också så att köttet räcker. Gästerna tar själva med tillbehör. Jag antar att vi kommer ha ett gäng med grillkungar hängande runt de 5-6 webergrillar jag lånat ihop. Skoj!
Idag tog vi så att säga grisen ur säcken. Och när barnen gnällt tillräckligt om att den inte hade något huvud (sanningen att säga var jag faktiskt lite besviken själv också, kan jag reklamera inköpet?) åkte jag bort till Melissa för att få den uppsågad. Kändes ganska manligt. Och nu är alltså frysen full av diverse grisbitar. Mumma!
Det här är första gången jag är med och anordnar en så här stor fest (hoppas ingen av de bjudna läser det här ...), och då finns det ju naturligtvis en del saker att oroa sig för, nämligen:
1. Köttet. Tänk om det är för lite? Tänk om det är en riktig Griseknoe, som är mager som en jakthund (kolla på bilderna så förstår du vad jag menar). Jag vet att jag kommer att köpa på mer imorgon, det är en tvångshandling som jag inte kommer kunna styra undan. Samtidigt vet jag att vi kommer ha så mycket kött över på söndag så vi blir tvungna att åka ut till Munda Wanga och mata de redan överviktiga lejonen.
2. Papp vs porslin. Vi har valt att gå på en mixad variant. Rätt eller fel, men det känns som att man kan äta på papptallrik och med ett starkt välkomst bål innanför kavajen så borde man också kunna dricka vin i pappmugg. Däremot hatar jag att skära kött med billiga plastgafflar. Det blir således riktiga bestick.
3. Sittplatser. Nej, det oroar jag mig inte så mycket över. Alla får inte sitta helt enkelt.
4. Poolen. Karin kommer vara skitförbannad om den inte är kliniskt ren på lördag när gästerna loggar på. Samtidigt undrar jag om det är en bra idé att öppna poolstaketet för 30 ungar när det i övriga trädgården glider omkring 50 överförfriskade grisfestare?
5. Lördagsgodis. Peggy och Ella har hotat med att inte komma på festen om jag inte har godispåsar. Just nu ska det alltså göras 35 sådana. Puh!
Men så finns det ju andra saker som jag inte direkt oroar mig för, och den listan är ganska kort:
1. Vädret.
Jag tror att alla kommer älska Griseknoen. Jag är övertygad om att hon är en väldigt god gris. Som, och Anton Svensson i Katthult kanske vänder sig i sin grav nu, nog har haft det ganska roligt i livet. Men nu blir det alltså julskinka av henne ändå.
Men Emil då? Nja, nu var det ju inte precis det uttalet jag tänkte mig. Jag har nämligen haft lite problem med en leverantör. Vi kan kalla den för Africonnect, eller IConnect som de också spexar till det med att kalla sig ibland. Men efter ett hembesök av några goa killar med orange tröja idag så är mitt leverantörsproblem till slut ur världen, dvs nu funkar till slut både Internet och E-mil.
Ha en trevlig helg, om vi nu inte hörs innan dess!
//
Farsan och jag sitter och läser och känner hur det "knorrar" i magen...Vi hade gärna ställt oss på post vid varsin grill om det inte varit så förbaskat långt att åka:) Ha en trevlig grillning och se upp för svininfluensan! Hälsningar Jonas
SvaraRadera