Jag försökte länge slingra mig ur det ormgrepp som tjejernas skola har haft om alla föräldrar när det gäller deltagande i allehanda sportaktiviteter. Så sent som i lördags, på självaste grisfesten, fick David, vi kan kalla honom Lindblom i efternamn, mig att lova att jag skulle ställa upp i kommande Leopards Hill Run.
Tidigt i veckan försökte jag till och med dra på mig en förkylning med tillhörande feber (en hemmagjord variant av svininfluensan, lite som en konsekvens av förra lördagens varande), men inte ens det föll i god jord.
Och så gav frugan mig order att anmäla oss båda. Ja, då var det ju klippt. Så imorse tog barnflickan hand om kidsen och så åkte vi ut till Lazy J:s och satte på oss nummerlapparna. Halv nio gick startskottet för 5 km. Jag tog tidigt täten, men Karin hann upp och drog om i en seg backe.
Men på upploppet fick jag äntligen, efter 37 års troget kämpande, nytta för mina långa ben. Karin hamnade på efterkälken och därmed långt bak i familjekampen.
Bättre lycka nästa år!
//
Ett par tillägg:
SvaraRadera1. Någon kommenterade via sms att jag ser väldigt ansträngd ut på bilden av mig själv. Mitt svar: vi ses nästa år, då blir det halvmaran och då hoppas vi att du inte syns i bild.
2. Någon undrade vad jag använt för hårvårdsprodukt. Mitt svar: det händer oftare att jag duschar efter ett träningspass än innan. Men visst finns det rester av Studio Lines frisyrgelé, framförallt i just luggen.
Pappa, jag kommer att raka mig innan ni anländer.
SvaraRadera