Om du känner igen det här vet du att du också blivit torterad ... eller: Kill Bill 3

Jag började nästan tro att de värsta barnaåren var över. Nu när vi har så mycket hjälp på hemmafronten är det lätt att inbilla sig sådant.

Men idag efter lunchen förstod jag att vi inte är där, än. Kanske känner du igen dig när jag berättar följande. Kanske ler du och känner glädje över att inte längre ha det så här.

Jag vill inte ha sympati. Jag tvingas bara konstatera att vår familj fortfarande är en småbarnsfamilj med små barn i. Och små barn är parasiter, ibland. Ibland till och med väldigt elaka parasiter.

Det var alltså så här. Lunchen var över, några tallrikar var tommare än andra och jag hade gett upp hoppet om att få i ungarna mer föda. Inte minst eftersom ungarna hade flytt fältet, till synes helt utom synhåll. I alla fall hörde jag dem inte. Vad kan då vara mer lämpligt än att få en stund för sig själv, kanske med en god bok eller bara en tidning eller varför inte en reklaminlaga till en svensk tidning. Själv hade jag ett prenumerationserbjudande från Allt om Hemmet som jag satt och tummade på. Och det var väl ungefär vad jag hann göra, innan dörren plötsligt sparkas upp av två skrikande tjejer. En surrealistisk känsla av att vara med i Tarantinos ännu outgivna Kill Bill 3 infann sig. Fast utan knivar och skjutvapen, men med ett tortyrliknande frågebatteri i rockärmarna.

Och du känner säkert igen typen av frågor också. Om du gör det vet du att du också blivit mentalt torterad av dina barn.

Flicka 1 (vi kan kalla henne Astrid): "Bajsar du?"
Pappan: "Vad ser det ut som?"
Flicka 2 (vi kan kalla henne Sigrid): "Pappa bajsar"
Flicka 1: "Varför bajsar du?"
Flicka 2: "Är du lös?"
Flicka 1: "Har du bajsat klart snart så vi kan leka?"
Flicka 2: "Jag vill ha chokladmjölk, pappa hör du! Chokladmjölk!"
Flicka 1: "Bajsar du fortfarande?"
Pappan: "Jag vet inte"
Flicka 1: "Varför sitter du där om du inte bajsar?"
Flicka 2: "Det luktar"
Flicka 1: "Glöm inte att torka dig"
Flicka 2: "Varför har du snopp?"

Och så fortsatte tortyrförhöret en stund till. Så här i efterhand funderar jag på om jag ska översätta det här blogginlägget och skicka till Guatanamo Bay. Jag är övertygad om att detta skulle vara en bättre metod än skendränkningar och Metallica på hög volym.

Undrar om tjejerna kommer att trappa upp ytterligare? Vad står då på tur? I fortsättningen får jag försöka uträtta mina behov när de sover.

(av förklarlig anledning finns det inga bilder till det här inlägget ...)

//