"Jag fick nackspärr av helgens julpyssel"

Halloj, nu är jag äntligen tillbaka. Med tre barn mellan mig och tangentbordet, om ni förstår vad jag menar. Det har ju varit skönt att komma iväg några dagar till London och Stockholm. Även om det strax-över-nollgradiga vädret kunde göra vem som helst prozacberoende och den därtill kommande magsjukan med två dagars soffliggande framför dålig eftermiddagstelevision inte heller fick kärleken till Stockholm att blomstra. Nej, tacka vet jag tjugofemgrader i skuggan, hemhjälp och ett enkelt liv i en biståndstät afrikansk håla.

Direkt efter ankomst i lördags sögs jag med familjen ner till Svenska Skolan och det traditionstunga adventspysslet med tillhörande glögg och lussebullar. I en svag stund över e-mail hade jag själv faktiskt tjatat mig till att få vara tomte. På riktigt, med skägg och solglasögon, fast i morgonrock och utan träskor. Ni som följer den här bloggen förstår att jag nu är helt läkt från min barndoms djupa psykologiska ärr. Det kändes klart helande att få ge julklappar till samtliga svenska barn i hela kolonin. Och jag trodde nog att jag skulle skrämma fler än bara min älskade lilla Astrid. Men men. Vi har pratat om det. Sorry, alla tomtar i världen. Jag erkänner att jag gjorde helt fel när jag i lördags eftermiddag erkände för min femåriga dotter att jag faktiskt var tomte. Nu är det alltså avslöjat för all framtid.

Och så fanns det ju en pysselverkstad också i lördags, som Anna-Karin och Anna hade fixat. Otroligt! Tack, å hela svenska folkets vägnar. Och det var just i denna verkstad helgens mest fantastiska vuxencitat hade sin grund. När vi senare under helgen hade gäster förbi hemma, vi kan kalla dem för Elham och Henrik, så säger min fru, som jobbat väldigt hårt under en väldigt lång tid och inte fått någon tid från mig till träning, då säger hon alltså:

"Jag är så stel, aj aj, aj, jag måste fått nackspärr av helgens julpyssel!"

Idag är hon på någon typ av kvinnlig träning och försöker ta tag i roten till det onda.

//