"Pappa, det gör ingenting att det inte finns något rosa i granen"

Nu är det inte många dagar kvar. Jag vet att traditionen, åtminstone i det småländska inlandet, bjuder att man tar in granen i stugan dagen före julafton. Men den seden har inte riktigt nått Lusaka, och absolut inte Ibex Hill. Och även om traditionen hade nått hit så skulle även en fullvuxen man som jag haft svårt att kämpa emot en trio som bestämt hävdat, i flera dagar nu, att det är hög tid att ta in granen.

Så imorse gjorde vi det. Och vi fick nästan mamma att stanna hemma och ta semester för nu börjar det osa jul även i vårt ojuliga klimat. Men till slut fräste hon iväg med sin lilla bil och kvar blev tre pyntliga små kids och en pappa som försökte styra upp situationen utan att någon skulle hamna underst i högen av julgransfötter, toppstjärnor, grenglitter i silver och tindrande kulor i juligaste rött. Halvvägs igenom detta förmiddagsverke inser jag att vi är på god väg att bocka för även denna punkt i projektet JUL2009. En minst sagt härlig känsla.

Och än skönare var det nog att få slutföra arbetet i fred. De tre pyntarna tröttnade kanske inte helt otippat efter en stund och gav sig av på annat strövtåg. Av fjärran röster förstod jag att det var den nya playdoughen som hägrade - en glittrig variant i rosa, grönt och blått som jag verkligen inte fyndat men väl köpt på det närmaste och äckligaste varuhuset, nämligen Melissa Kabulonga.

Nåväl, till sist står den där, så grön och grann i stugan. Förvisso av plast, men ändå. Glad var jag, inte bara över att råttorna nöjt sig med att tugga på en liten oskyldig gren och den smällkaramell i lila som Sigrid glömt att hon gjort för ett år sedan, utan kanske främst över att det blev så fint. Så rak i stammen och så frodig i grenverket. Ja, ni som någonsin satt upp en gran vet ju vad jag pratar om.

Det är då de tre degarna kommer tillbaka, på rad. Jag anar det värsta, inte minst med tanke på att Astrid titt som tätt den senaste tiden sagt "Titta pappa, vad fint, ska jag förstöra den?". Men det blir bara ett kort gästspel. Degen hägrar fortfarande mer än en plastgran i solsken. Astrid får med sig Valle, utan tvång och utan uppsåt, tillbaka in på rummet. Men innan Sigrid vänder fäller hon en väldigt fin kommentar, med huvudet på sned och med tindrande ögon:

"Pappa, det gör ingenting att det inte finns något rosa i granen"

Ett under statement som är värt mycket, inte minst när det kommer från en känslostinn paljettbakelse i treårsåldern (att det innehöll dubbla negationer är det ju också pluspoäng på).

//