Det är ju en dag i morgon också, Oliver!

Valle kom igår hem och berättade att det finns två Oliver på Early Learning Center, en som går i hans klass (och bor ganska nära oss här i Ibex Hill), och en som går i Sigrids klass. Den sistnämnde har jag fortfarande inte riktigt lurat ut vem det är, men Valle var noga med att det var en stor och en liten Oliver. Så klok.

Igår kväll bjöd jag med frugan på ett kulturevenemang på InterContinental. Den zimbabwiske världsmusikartisten Oliver Mtukudzi lirade inför gräddan av den zambiske makteliten, och så var vi där också. Varje artist av rang ser naturligtvis till att ha ett förband, och igår var det den zambiska sångerskan Lubos tur. Med stor inlevelse och mycket vilja lotsade hon oss igenom sitt liv som artist, påstod att hon bara spelade låtar från fösta albumet, som nu var utgånget. Jodå, det känns ju lite Human League spelar på Berns 2008 och kör bara låtarna från Dare som man aldrig turnérade med när det släpptes på åttiotalet, lite taget helt enkelt.

Huvudakten, den store Oliver, kändes dock allt annat än taget. Fantastisk på gitarr, och med ett band som gav allt. Slagverkaren på timbali borde få medalj för såväl insatserna som musiker men också som dansare; en modern Cosby i världsmusiktappning!

Själv kommer jag säkert bli utan medalj, men väl samla några pappapoäng, för när klockan närmade sig halvtolv hörde jag mig själv säga till frugan:
"Det är en dag imorgon också, barnen ska till skolan och du till jobbet, ska vi smita hem!?!"
Är detta första tecknet på en annalkande fyrtioårskris? Eller är det någon rymdvarelse som har kapat min kropp och nu börjat säga konstiga saker? Spänningen är ju minst sagt olidlig. Tänk om jag till kvällens första Gossip Girl-avsnitt säger något liknande, typ;
"Äh, du jag tror jag går och lägger mig, orkar inte se på teve och vara uppe sent, det är ju en dag i morgon också ..."

//

//