Klockan var inte ens fem när vi steg upp, men väl när taxin rullade ut från tomten i Lusaka. Några timmar senare hade vi landat i Johannesburg, helt enligt den detaljerade tidplanen. Bagageband, toalettbesök, pengaväxling - allt flöt fint.
Men så kom resans första fördröjning. Plötsligt hade Avis, efter att jag kontrollerat tre gånger den senaste tiden, ändrat sig om bilen vi tänkt hyra för vår semester i Sydafrika, Mozambique och Swaziland. Så här i efterhand fattar jag inte varför vi väntade över två timmar på att få deras definitiva nej innan vi fixade en dubbelt så dyr bil hos en konkurrent. Detta gjorde ju sedan att vägmärkena indikirade på tok för låg hastighet hela vägen in i Kruger, och att vi tvingades till eskort sista biten in till lägret i Skukuza.
Minnesbilder från första dagen: barn som blir kissnödiga i hällregn på motorväg, bileskort in i Kruger.
Dagens långfinger: biluthyrare som rycker på axlarna och inte förstår att han håller på att förstöra vår semester innan den börjat.
23 Oktober 2010
Klockan var bara strax efter fem, när jag petade in en blodin och en rödhårig tjej i Hyrcorollan och drog ut i Krugerparken för lite viltspaning. Visst kände jag mig lite ringrostig, det var ju trots allt sex år sedan jag varit på dessa jaktmarker. Men det dröjde bara några impala och en trupp giraffer innan jag fick en önskan från blondinen i framsätet att köra igång Barnie på den portabla DVD:spelaren. Eller, önskan och önskan ... hm, nej, nu minns jag; det var en klart barnmilitant order. Samtidigt uppenbarade sig två vildhundar mitt framför bilen. Äntligen, skrek jag, och tjejerna började fnissa, som om de tänkte:
"Farsan är helt galen! Här är vi på safari och har spottat värsta rosa dinosaurien, inne i bilen till på köpet, och så snackar han om några fläckiga hundar med stora öron och vit tofs på svansen. Det finns ju flera hundra såna i världen, men kom igen farsgubben, hur många rosa dinosaurier har du hört talas om, totalt sett alltså?!?"
Men sen fick jag faktiskt Sigrid att bli lite intresserad, för lejon är ju faktiskt en av Big 5. Och på vår tvåtimmarstur såg vi lejon två gånger, andra gången två sömndruckna hannar med värsta Joey Tempest-manarna. Dessutom bockade vi av buffel och ett antal andra mer eller mindre väsentliga djur. När vi senare hade frukosterat vid campen och hämtat upp sjusovarna tog vi elefant, leopard och noshörning också. Inte illa att spotta alla fem på drygt fyra timmars körning. Men tillsammans gjorde vi det, som Dora eller någon annan viktig figur i mitt parallella universum säkert skulle ha sagt.
Eftersom biluthyraren vi till slut tvingades välja inte hade någon bilstol till Valle svängde vi förbi en barnaffär i Nelspruit och gjorde denna investering innan Karin på ett mycket smidigt sätt lotsade oss över gränsen mot Mozambique och vi efter incheckning på Sundown Hotel drog Avenida do Marginal ut mot Costa do Sol för varsin seafood platter och ett par riktigt höga Laurentina. Vi hann också svänga förbi huset på Av Friedrich Engels där vi bodde när Astrid var liten. Plötsligt kändes livet inte alls som vid biluthyrningsdisken dagen innan. Åter i Kruger, åter i Moz, åter på Costa do Sol. Och barnen verkade gilla det också.
Per Hagman skrev; Att komma hem ska vara som en schlager. Det här kändes minsann så, fast lite mer utdraget, men med samma tonartsbyte och låtavslutning. Felade gjorde bara min paljettdräkt, vilken säkert bidragit till ett gott skratt, men jag lät den hänga kvar i resegarderoben.
Dagens familjemedlem: Karin
Motivering: För ett klarsynt beslut att ta sovmorgon med Valle medan övriga familjen spottade djur i Kruger, men framför allt för ett mästerligt smidigt sätt att lotsa hela familjen (och hyrbilen) över gränsen till Mozambique; ett land förgyllt av helt oförståelig byråkrati i stort som i smått.
Det finns fler delar i den här berättelsen ...
//
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar