Sedan en tid tillbaka tar jag med mig Sigrid på simskola samtidigt som Astrid går på sjukgymnastik på torsdagseftermiddagarna. Aldrig fel att optimera tidsschemat. Efter gympan brukar Astrid också dyka i. Idag kom Karin hem tidigt från jobbet och drog med sig hela barnaskaran till poolområdet. Det dröjde inte länge innan jag blev avbruten i mitt mödosamma romanredigeringsarbete och blev bortkommenderad till bassängen.
Vi skriver 19e november. Vi skriver två av tre simkunniga. Vi skriver i det där albumet som barnen aldrig fick och som vilar likt ett dåligt samvetstöcken över den kallsvettiga gubbpannan, men glädjs ändå åt att såväl sexåringen som den trotsiga fyråringen nu lärt sig simma. Hon firade själv med att kliva upp ur bassängen och lappa till storasyster rakt i ansiktet. Hmm ... glädje kan uttryckas på många sätt, verkar det som. Eller var det bara ren osäkerhet?
Läste nyligen på DN.se att man i Sverige måste kunna bröstsim för att få godkänt på simkunnighetsprovet. Jag tror det är bröstsim de båda lärt sig, eller möjligen barnsim. Från A till B kommer de i alla fall.
Nu inställer sig naturligtvis den än viktigare frågan; hur gör jag i fortsättningen med min tidsoptimering på torsdagarna? Som smålänning kan jag ju inte betala för simskola för ett barn som redan kan simma, det vore ju lite som att gå till en körskola och be att få köra upp på nytt, trots att man redan har körkort. Pengarna i sjön med andra ord. Eller så är det nu jag ska stötta dem till att ta de där medaljerna jag själv aldrig var i närheten av, vilket var de flesta efter Baddaren ...
//
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar