Luciaveckan

Okej, jag vet, det var en evighet sedan jag skrev något här på bloggen. Men du måste förstå att jag har haft annat att göra också. Jag har exempelvis varit i Stockholm en vecka. Och sedan har jag tagit hand om min familj en vecka. Och försökt hålla dem ifrån att leta längst in i min garderob där jag gömt alla julklappar som jag köpt till dem när jag var i Stockholm.


Den här veckan kör vi Sverigevecka i Zambia. På Svenska Skolan visar vi svensk film, läser svenska barnböcker och har imorgon en familjedag med julpyssel, dans kring granen, luciatåg och tomte. Jodå, de svenska traditionerna försöker vi minsann föra över även på den yngre generationen. Får se vilka av barnen som till slut ställer upp i tåget; Astrid betvivlar jag inte, men Sigrid kanske insjuknar i rampfeber och Valle kanske till slut bestämmer sig för att den ärvda pepparkaksdräkten är alltför tjejig. Vi får helt enkelt se.

Sedan jag återvände från Stockholm för en vecka sedan har det i princip regnat konstant, dygnet runt. Så inför gårdagens luciafirande på svenska residenset blev jag av min fru ombedd att investera i varsitt paraply. Dagen innan hade vår maid Anna sagt att hon också behövde ett, vilket jag helt frankt ignorerade eftersom jag redan gett henne massor med pengar och lånat ut än mer. Men så igår kom Anna på nytt och sa att hon fixat pengar (eller kanske hittat lite av de hon lånat från mig) och bad mig köpa ett paraply till henne. Jag letade i fyra butiker innan jag stannade till vid ett rödljus och köpte tre paraplyer av en gatuförsäljare. Väl hemma tyckte Anna att priset jag gav henne var för dyrt så idag ska hon istället ta bussen till Kamwala och köpa ett billigare paraply. Jag vet dock inte hur hon resonerar eftersom bussbiljetten kommer att göra totalkostnaden betydligt större än det pris jag erbjöd henne igår. Ibland vill jag krypa in i hjärnan på folk i min omgivning och läsa av tankarna, bara en kort stund liksom. Eller så mår jag bäst av att låta bli.

Sötaste kommentaren under senaste dygnet står dock Valle för. I natt vaknade han nämligen till, orolig av en dröm. Sedan började han gå från sitt rum över till vårt. Det är ju en bit och på vägen hör jag honom gnälla lite grand, stanna upp i vardagsrummet och säga;

"Jag är så trött på att leta efter mamma och pappa hela tiden!"

Den sena timmen till trots log jag och gick honom till mötes i mörkret. Med en stor kram fann vi varandra i skenet från den stora adventsstjärnan. Några sekunder senare hade han somnat sött mellan mamma och pappa.

//