Vi väntar ju besök senare i vår. Förutom att mina föräldrar kommer åter för att se Viktoriafallen med lite mer vatten i, anländer även en skånsk familj. Vi träffade dem i somras, men i morse tänkte jag fräscha upp minnet lite kring vilka de är så att det blir lättare för våra barn att bekanta sig med dem när de väl dyker upp. Som av en händelse började jag ganska snart prata lite skånska, varpå följande dialog utspelade sig:
Sigrid: "Men, pappa, sluta!"
Jag: "Men, de pratar skånska, jag lovar"
Sigrid: "Fast de pratar väl svenska också, eller!"
(som alla vet har jag ingenting emot skåningar, har ju bott där själv i fem år och har dessutom, av en person med nordligare härkomst, konstaterats prata mindre skånska än min fru och först då förstod jag att man kunde göra en sådan dialektkomparering, och till råga på allt så har drygt tjugoprocent av mina vänner på facebook någon anknytning till den gamla danska kolonin i söder ... så det så!)
Nåväl, det dröjde sedan bara en minut tills jag stod och bredde mig en macka hembakt surdegsbröd, varpå samma rödhåriga lilla flicka tar till orda på nytt, nyfiken på hur saker och ting ligger till, på riktigt.
Sigrid: "Pappa, du äter ju brunt bröd"
Jag: "Ja"
Sigrid: "Men varför äter Anna vitt bröd, hon som är brun?"
Finfina priser till den som har ett snabbt svar på sista frågan.
//
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar