Febertoppen i februari

Nåväl, så mycket feber har det kanske inte varit, några tiondelar upp på sin höjd, men sjukdomsbilden har ändå ett nyhetsvärde, tycker jag.

Det började i lördags kväll, när vi kommit hem från en dag i Kabwe, drygt två timmar norröver med bil. Vår hemhjälp Anna har ju fått låna pengar av oss så hon ska kunna bygga sig ett hus inför pensionsdagarna. Och sedan en tid tillbaka är huset på plats. Om Anna kommer att pensionera sig när vi flyttar hem återstår dock att se. Hon är ju fortfarande en väldigt vass hemhjälp som är mycket duktig på att laga svensk mat, städa, stryka och ta hand om barnen. Pålitlig är hon också. Och nu har hon dessutom ett eget hus, som snart är avbetalat till oss.

Nåväl, sjukdomarna började alltså torna upp sig i lördags natt då Valle kräktes ner mest allting, från sig själv och sin egen säng, via vardagsrummet, koskinnet och hallen, till våra sängar; först Karins och sedan min. Lite mör blir man ju av det.

På söndagen konstaterade vi sedan dessutom att Sigrid lekt så mycket med katterna Bill och Bull att hon fått ringorm, i pannan. Positivt att det gick att hänga över luggen, men måndagseftermiddagen tillbringade vi med läkarbesök på vårdcentralen CorpMed. Och nu är hon under behandling.

Sedan kom onsdagsmorgonen och det var fortfarande mörkt ut när tuppen gol klockan kvart i fem. Eller, vänta, det var fan i mig inte tuppen som gol, utan Astrid som satte sig upp i sängen med en spya över täcket. Och så hade jag både Valle och Astrid hemma. Sigrid ville ju helst gå till skolan och även om ringorm är väldigt smittsamt så tyckte jag inte det var värre än när hon berättade att en klasskompis till henne kräkts på skolan varpå fröknarna sagt att han måste vara hemma dagen därpå (inte åka hem samma dag för att inte smitta någon annan, utan bara vara hemma lite dagen efter och vila lite ...).

Men idag tempade vi dem kvart i sex och tryckte ner dem i skoluniformerna och skjutsade iväg dem till amerikanska skolan. Någon måtta får det ju faktiskt vara på vabbandet, det håller nog alla med om.

Och för att fira lyckan över att vara friska har hela klabbet cyklat nu i eftermiddag; Valle på sin trehjuling (först nu har det släppt), Astrid på sin lite större trehjuling (först efter min alltför försenade finjustering av sadel och styre nu har det släppt) och så fyraåringen, som ju snart blir fem, som under senaste veckan har slängt in stödhjulen i städskrubben och fått upp farten så hög att såväl hundar som katter gömmer sig i närmaste buske. Inte illa Sigrid att lära sig simma och cykla med bara några månaders mellanrum. Detta måste ju premieras!

//