Vi har varit en sista runda i Livingstone för att beskåda Viktoriafallen. Det var mina föräldrars idé, eller snarare min pappas önskan om att kunna göra en jämförelse mot när vi besökte samma turistmål i november 2009.
Och visst var det skillnad, och den bestod inte enbart i att Karin befann sig i Sverige och de tre busungarna delegerade totalansvaret över sina liv till sin far, som med en kille på armen och en tjej i vardera hand lotsade den sverkénska familjen genom södra hemisfärens största och mest högdånande vattenfall, eller åtminstone på väldigt nära avstånd från det. Nej, skillnaden var främst vattenmängden, och alla vackra regnbågar som hängde över området.
Det blev på det hela taget en bra resa, även om jag så här i efterhand förstår varför jag som barn sällan åkte några längre sträckor i bil, eller drog in på några finare etablissemang av typen Royal Livingstone, åtminstone inte med bara mamma eller pappa var och en för sig.
Nåväl, en av höjdpunkterna under minisemestern var naturligtvis att via sms med Karin i huset i Älvsjö genomföra besiktning och igångkörning av köksrenovering. Mycket underhållande. Inte minst med tanke på att det var min mamma som höll i telefonen medan jag körde och på klassiskt tumgreppsmanér textade den ena instruktionen efter den andra. Ja, min zambiska mobil fungerar naturligtvis inte om man vill skicka internationellt. Många andra funktioner saknas också, som till exempel ljusfunktionen i skärmen vilket gör apparaten i princip oduglig under dygnets mörka delar, och jag har vid flera tillfällen funderat på om det verkligen är en mobiltelefon eller något helt annat jag går omkring med i min ficka.
Ytterligare en höjdpunkt som inte bör falla i skuggan av ovan är att vår minsting nu blivit större. Valle har fyllt 3 år och är nu större än Sigrid var när vi flyttade till Zambia, ja, åtminstone äldre. Grattis Valle, det vankas fler presenter, Ben 10-tårta och kalas när mamma väl är tillbaka, vilket hon ju är redan i morgon.
Utöver dessa programpunkter skickade vi iväg mina föräldrar på helikopterflight över fallen. Ja, vi ville ju ha poolen på lodgen för oss själva en stund, jag och busungarna. Jag får känslan av att mina föräldrar överlevde upplevelsen, åtminstone var de med i bilen på vägen åter till Lusaka. Och idag har de dessutom fått se lite mer av Lusaka, i form av en tur till Kamwala och ett stopp i Kabwata. Inte illa, och definitivt något att berätta för barnbarnen om när de väl kommer hem …
//
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar