Zim-za-la-bim

Till slut kom vi ändå iväg till Zimbabwe, eller åtminstone dess huvudstad Harare. Två nätter är lite för kort, om man betänker att det med tre små barn och ytterligare en bil med tre lika små barn tar drygt 8 timmar i vardera riktning. Då är gränskontrollen inräknad. Och ett antal kissepauser.

Men, ändå skönt att vi till slut tog oss tid. För Zimbabwe var lite annorlunda jämfört med såväl Zambia som Malawi. I forna dagar säkert mer som Sydafrika. Det finns en struktur, det finns ordning, men just nu inga pengar pga en diktator som förhindrar landets utveckling. I Zim finns också en känsla för underhåll och att förädla råvaror på ett sätt som åtminstone Zambia saknar.

Vi hade en mycket trevlig helg, men borde stannat åtminstone tre nätter på koloniala hotellet Bronte. Sigrid tyckte förresten att vi skulle stanna hundratusentre nätter, medan Valle skulle nöja sig med tio nätter. Anledningen var att landet var sååå mysigt. Och det är ju sååå underbart att äta på restaurang. Vi håller med ungarna och rekommenderar Millers (på Village Walk i Borrowsdale), Amanzi och den portugisiska Coimbra.

Dagtid hann vi med ett kort besök på Chipungu där de gör stenskulpturer, Doon Village som har ett trettiotal butiker och caféer där de mest säljer hantverk (porslin, trä, tyger, smycken, mm), samt marknad mm i Borrowsdale. Allt har mycket bättre kvalitet och finish än vi är vana vid från Zambia. Roligt förresten att vi träffade en stenhuggarkonstnär som varit i Göteborg och gjort en skulptur ...

Även om landet är slitet och skulle behöva stora investeringar så finns det ändå en bra infrastruktur. Under de 35 mil vi körde från gränsen till Harare fanns exempelvis inte ett enda potthole, medan man riskerar köra sönder bilen fullständigt bara man kommer in i Zambia.

Om vi stannat ytterligare i regionen hade vi definitivt åkt fler gånger till Harare.

//