Mitt liv som hund(ägare)

Det här med att skaffa hund har sina för- och nackdelar. Det har också sina utmaningar, och dessa visar sig vara olika om man är två heltidsarbetande vuxna och tre barn i Älvsjö jämfört med om man är tre hårt slitande barn på en amerikansk skola i Zambia och en heltidsarbetande vuxen med en medföljare i släptåg.

Ja, ni fattar. I första scenariot är det ingen som hinner ta hand om hunden. I andra scenariot pekar alla på medföljaren och undrar:
- varför har han inte lärt sig de fem vanligaste hundkommandona? Sitt, sluta bitas och play dead, borde han åtminstone kunna vid det här laget.
- varför äter han bara mat från det internationellt kända hundfodermärket när alla andra äter matrester?
- varför har du inte gått med i någon whatsuphundgrupp där han kan socialisera och träffa andra moppsiga hårtussar?
- varför har du inte kommit igång med hundpromenaderna runt kvarteret? Du kanske kan träffa andra medföljare som är i samma sits?
- oj, är klockan 04.13 och han krafsar på dörren och är kissnödig ...

Ja, ni fattar galoppen. Det var med viss tvekan jag gick med på att vi skulle skaffa hund. Samtidigt tyckte jag att Karins jobberbjudande verkade mycket bra redan i våras. Det tyckte inte barnen, initialt, så till slut fick vi köra lite propaganda:

"Om ni går med på att flytta till Zambia kommer det vara varmt året runt, vi kommer ha tillgång till pool. Och ni kommer få en hund!"

Mindre än sextio sekunder efter det löftet replikerar ett av barnen:
"Visst, men vi ska inte ha vilken hund som helst"
"En fin och snäll hund", försöker någon av oss vuxna.
"Du fattar att jag inte menar det"
"En ..."
"En pomeranian"
"Men ..."
"En POMERAINIAN!"
"Det finns kanske inte någon ..."
"Jag vet att jag inte har skärmtid just nu, men kolla här [halar upp en iPad och visar på skärmen], här har du Google Maps med alla uppfödare i Lusaka ..."
Ibland känner jag att mina förhandlingsverktyg inte räcker till.

Väl på plats i Lusaka hittade vi ganska snart en hund som var ganska lik en pomeranian (någon typ av spets) och började dra i lite trådar för att få reda på varifrån han kom. Efter ett par veckor började jag dessutom annonsera i sociala medier. Till slut fick jag napp. Det visade sig dock att killen med hunden i själva verket hade en varelse från the Muppet Show, allt annat än den ras barnen så gärna ville ha.

Men, man får inte ge upp. Ett löfte är ett löfte. Efter ett par besök på LAWS (ett ställe där man kan adoptera övergivna hundar och katter) hittade vi till slut den hund vi ville ha. Han heter Coffee och är nu med oss överallt.

Och kl.04.13 visar det sig inte bara vara jag, medföljaren, som öppnar köksdörren och låter honom lätta på trycket. Jag håller tummarna för att den trenden håller i sig.

// Theodor

P.S. Fler bloggar är under produktion, jag lovar ...