Tiden rusar

Jag inser på nytt att tiden rusar. Snart tre månader sedan vi kom hit. Valle växer fort och sitter just nu bredvid mig och försöker charma sig till lite "datortid" (frånsett tjejernas leksaksdatorer har vi än så länge bara en dator) genom att säga "mamma, mamma, mamma". Jag svarar naturligtvis "mamma?", varpå han fortsätter "pappa, pappa, pappa".

Jodå, en förståndig liten kille redan vid denna tidiga ålder.

Alldeles nyss var jag inne på fejsbok och noterade att jag blivit vän med Rofina Paco. På hennes sida fanns en text om att hon saknar Mozambique (flyttade till Stockholm 2005-2006 tror jag), men också ett par bilder från hennes barndomsland. En av dem var från 2004, med Astrid i famnen.

Jag inser som sagt att tiden rusar. När den där bilden togs var hon bara några månader och vi visste ännu inget om hennes handikapp.Det är tisdag idag så då är det träning och jag blir på nytt påmind om allt Astrid har lärt sig under åren, fått kämpa sig till, och även det hon har svårare för eller inte kan. Och om bara en dryg månad fyller hon fem. Som sagt, tiden rusar och jag måste ta tillvara på den, kanske bättre än nu. Snart är väl även Valle fem år, och då kommer jag ha lite svårare med argumenten när han vill ha sin datortid.

Nu är det dags för en kopp kaffe på Ababa House med Valles tjejpolare Margareth och hennes pappa Brian. Hej så länge!

Tack Rofina för bilden (som jag ju själv har tagit en gång i tiden, men som försvann med den externa hårddisken som kraschade i december).