De senaste två dagarna har verkligen visat på ytterligheter i hur det kan vara att vara föräldraledig i Zambia. Två incidenter får förklara vad jag menar.
1. Med Valle i bärselen på magen var jag igår och handlade på ShopRite (lite som IcaMaxi i Haninge, fast oxfilén kostar mindre än den ommärkta köttfärsen ...). När jag står med vagnen fullastad vid grönsakstorget kommer en vit zambisk kvinna fram och säger:
"You should have a maid", tycker jag och håller på att gå igång. Varför tror ingen att jag ska klara av att ta hand om min son, som dessutom sover på min mage och inte visar några som helst tecken på vanvård? Som svensk är jag dock alltför feg för att gå igång på första kommentaren och ger kvinnan en andra chans.
"What did you say?", undrar jag och spänner ögonen i henne.
"I said, you should have a medal", repeterar hon och jag är lättat över att jag inte skällt ut henne. "You should have a medal for doing the shopping and taking care of the kid!"
Med ett stort leende njöt jag sedan resten av dagen. Äntligen upprättelse i detta av kvinnor dikterade land för barnuppfostring och omhändertagande. Med en osyndlig guldmedalj på bröstet tog jag gladeligen hand om både mina och andras barn dygnet ut.
2. I morse tog jag på nytt en sovande Valle i bärselen och betalade månadens interneträkning. På vägen ut från Africonnect-kontoret hör jag någon ropa. Framme vid parkeringen kommer det en man emot mig, just urkliven sin bil.
"Socky socky", säger han och först då ser jag att han har ett glas rödvin i handen.
"?!?", får jag ur mig.
Han repeterar och kommer fram och börjar dra i Valles nakna fötter. Jag borde förstått direkt, för han är inte först om att tycka att det handlar om vanvård när man inte tar på ett barn sockar så här års. Herregud, temperaturen går ju ner mot 20 grader celcius och då finns det ju naturligtvis risk för såväl skörbjugg som stelkramp och kronisk bronkitis i tånagelbanden. Det vet ju varenda kotte, åtminstone på den här sidan ekvatorn ... Suck! Men trots att jag på sätt och vis är förberedd så känner jag att jag tar det fel. För första gången under dessa fem månader i Zambia känner jag hur det nästan börjar rycka i nävarna på mig. Jag märker hur jag först tar ett steg tillbaka och sedan ett fram. Arg, provocerad, förbannad.
"Stay away!", skriker jag till honom, han repeterar och hytter med det skvalpande glaset.
"Stop harassing me!", skriker jag och går med bestämda steg bort till min bil.
Det tar sedan ett par minuter innan jag fått in Valle i bilbarnstolen och lugnat mig.
Sakta glider jag förbi mannens bil. Han sitter där fortfarande, zippandes på sitt billiga lådvin. Jag kollar bilmärket, färgen, registreringsnumret och glider bort till parkeringens utfart. Med ett leende på läpparna elhissar jag ner vindrutan och ber vakten att ta hand om den berusade mannen.
Livet som föräldraledig man i Zambia är således ömsom vin, ömsom vatten. Mer fakta lär väl komma i målet innan vi flyttar hem ...
//
En tjejkompis som är ute och reser med sin familj i Thailand har fått namnet "kvinnan som överger sitt barn" då hon åkt på tyst meditationsläger/ retreat i 10 dagar medan dottern och pappan lever slappa dagar i någon by. Kvinnorna i byn lämnar mat utanför dörren på natten och erjuder sig att hjälpa till med barnvakteri för jämnan. Han är också hyfsat matt på att alla är så förundrade över något så simpelt som att pappa är lika mycket förälder som mamman. Men å andra sidan är det ju inte en självklarhet för alla ens i Sverige.
SvaraRadera