Nu är vi snart fulltaliga

Så sakta börjar det dra ihop sig till landning. Och då tänkte jag inte närmast på allas vår astronaut Christer Fuglesang, utan på frugan som kommer nu på fredag. Bara några få dagar kvar.

Barnen har ju varit väldigt duktiga under veckan som passerat. Jag tycker annars att det är svårt att balansera. Av för mycket aktiviteter blir de uppstressade, av för lite aktiviteter uttråkade. Både stress och tristess kan leta till att hårtussarna ryker.

Häromkvällen hade Sigrid somnat och Valle var på god väg. Jag bad Astrid ta en titt på Mamma Mu-filmen medan jag såg till att sonens ögonlock gled ner för gott för dagen. Hon lommade iväg, lite besviken, men av tystnaden borde jag ha insett att det var något på gång. Ett par minuter senare kom hon nämligen tillbaka. Väsandes sitt karaktäristiska "pappa", lite som i "Godnatt Alfons Åberg". Med sig i nypan hade hon en stor tuss av lillasysters kalufs.

Vad lär vi oss av detta?
1. Barn går inte att lita på.
2. Barn är grymma, gärna mot varandra.
3. Sigrid har inga sömnproblem (vaknade ju inte ens medan storasyster mer eller mindre höll på att skalpera henne)
4. Astrid har definitivt sömnproblem (även om jag har kommit på att hon nog utan problem skulle avstå sin veckopeng för ett antal år framöver, bara hon i gengäld fick tillbringa varenda natt i min säng - det är enda stället hon har god sömn på).
5. Och avslutningsvis kan man ju undra hur ensamstående flerbarnsföräldrar över huvudtaget överlever, för visst gör de det?

Jag funderar också på om barnen har förändrats någonting medan frugan varit i Stockholm. Kommer hon att se någon utveckling? Till det bättre?


Och sen, den största av alla frågor när någon varit borta ett tag, har de verkligen saknat henne? Och hur kommer de att visa detta? Här är några alternativ:

1. Genom att skrika så högt de kan.
2. Genom att vägra borsta tänder, kamma sig och att gå på toaletten innan de går och lägger sig.
3. Genom att kräva att slippa sova i sina egna sängar.
4. Genom att vägra tvätta händerna innan måltid.
5. Genom att vägra tvätta händerna efter ...

Och om nu något av dessa alternativ inte inträffar, undrar jag bara själv: var fick jag de ifrån? Måste varit något jag bara tog ur luften? Eller var det kanske mina kära barns sätt att visa sin uppskattning gentemot mig under de dagar vi tillbringat på egen hand?

Nåväl, nu är det bara några dagar kvar tills vi är fulltaliga i familjen. Ska bli skönt.

//