Morgonpromenader

Redan när vi flyttat in här på Ibex Hill i februari provade jag någon gång att köra de små vägarna bakom vårt hus. Vid något tillfälle snörade jag på mig joggingskorna och drog iväg. Men då var grusvägarna knappt av dålig svensk skogsvägsstandard; gropiga efter regnsäsongen, ofarbara med en vanlig sedan och knappast barnvänliga ens med en 4x4. Att lyssna på CD utan ett kvalificerat antiskaksystem hade varit helt omöjligt.

Men i april började det hända saker. Tomas och jag fick för oss att ta en morgonpromenad och då visade det sig att vägarna höll på att förbättras. Det är väl amerikanerna som restaurerar i samband med bygget av den nya ambassaden några hundra meter härifrån. De vill väl ha några olika vägar att kunna ta sig ut till flygplatsen, misstänker vi. Med spänning började vi följa vägbyggena (det handlar om åtminstone två parallella vägar som förbättras), ibland flera gånger i veckan.

Vår promenad tar närmare en och en halv timme och när man väl är tillbaka har dammet trängt igenom skor och strumpor. Snyter man sig blir pappret rött av dammet och det krasar lätt om man slickar sig på tänderna. Om man vill minska sina utgifter kan man faktiskt ta promenaden bara för att få så mycket sand i håret att det går att forma diverse frisyrer utan att en enda hårvårdsprodukt har nyttjats, förutom det afrikanska sanddammet vill säga. Kanske är detta också anledningen till att jag börjar bli alltmer rödlätt på bilder som tagits av mig under senaste månaderna?

Men man får också se en hel del intressanta saker. Utmed vägen finns en del hus och hela bostadsområden som kanske mest kan liknas vid kåkstöder, en liten kyrka och en klinik där det vissa dagar står familjer i långa köer, en grisfarm från vilken suggorna och kultingarna försöker överrösta varandra, en utbredande kyrkogård som man inte kan gå förbi utan att fundera på hur många som dött alltför tidigt av det där viruset som ingen helst talar om, och så ser man ju förstås en hel del tunga fordon och en mängd byggarbetare som jobbar med vägarna.

Skylten "No land for sale" som jag skrev om nyligen har förresten fått sällskap. Jag fick en känsla av att fastighetsägaren fått lite dåligt samvete, som om han/hon avvisat förbipasserande lite väl hårt. Förvisso finns det inget land till salu, men väl annat som kostar en spottstyver ... En ny möjlig inkomstkälla med andra ord. Här i Zambia stänger man aldrig några dörrar. Bisysslorna har en tendens att ta över hand. Så kanske även i detta fall.

Och så har vi ju elektriciteten. Var man än går hänger ledningar kors och tvärs. Till synes utan någon som helst ordning och reda. Fina bilder blir det, men det är tyvärr inte helt strömavbrottssäkert. En dag när jag känner för att krydda min tillvaro lite extra ska jag minsann gå fram och klämma lite på tåtarna. Or not.

Fast motion får man, om man har disciplin att gå promenaden några gånger i veckan. Jag borde väl toppa med lite löparrundor och fler gymbesök. Ja, så är det nog. Får se om de celebra gästerna har ork och lust till morgonpromenader. Det vore ju både trevligt, nyttigt och berikande, för alla parter.


//