Mitt nästa uppdrag: att omvända minst en zambier

I förmiddags var barnflickan på semester och hemhjälpen skulle till läkaren. Då fick Valle och jag lite tid för oss själva. Först blev det en pappagrej, vilket innebar att vi åkte och lämnade tillbaka Miriams takräcke. Ett dåligt samvete som jag borde tagit itu med för över en månad sedan. Inte så kul för Valle, inte på pappret i alla fall. Men på plats fanns det två tama kaniner som min son kunde jaga medan jag, vakten och trädgårdsmästaren kunde skruva av takräcket.

Väl klara nere i Kabulongas villakvarter var det dags för en Valleaktivitet. Eftersom klockan var över tio på förmiddagen åkte vi till Steers för att klämma i oss varsin mjukglass med valfritt tillbehör. Valle fick en med chokladsås och jag en med kolatopping. Det är något visst med den där, jag har varit hemligt förälskad i just den smaken sedan hösten 2003 när Steers öppnade ett hak i Maputo och vi alltid gick dit efter en barrunda i Baixan eller en tur till sushistället Aska (tror jag det hette ... Bosse, du kan väl hjälpa mig där).

Framför oss i kön till glassbaren stod en zambiska som självklart ville pocka på Valles uppmärksamhet. Nu är ju min son väluppfostrad så varför skulle han le åt en främling? Men tanten, som väl var i trettioårsåldern, gav sig inte. Och ni som följer den här bloggen vet att det just där och då börjar koka inom mig. Och så kommer frasen som får mig att se konstiga tecken.

"Do you miss mummy?"
Jag funderar på att svara fuck off eller något annat vuxet okvädningsord, men väluppfostrad som även jag är ställer jag istället en motfråga.
"Can you explain to me why he would miss his mother?"
Tanten tittar på mig och lägger huvudet på sned, förklarande.
"He looks so sad, he must miss his mother"
"Don't think so", säger jag.
"He's a toddler, he should be happy, run around and play", fortsätter hon med huvudet på sned, på vippen att försöka nypa min son i kinden.
"We are at Steers, not in the playground", försöker jag.
"He's so sad", förtydligar hon.

Jag börjar skratta åt henne, rått och nedlåtande, och då blir hon sur och börjar prata med kassörskan istället. Ibland är det skönt att avsluta konversationer på ett tidigt stadium.

Men den här incidenten, som ju inte är den första i sitt slag i det här landet, fick mig idag att avge ett tidigt nyårslöfte: Under 2010 ska jag omvända minst en zambier till att förstå att det inte bara är personer med bröst som kan ta hand om barn. Det innebär inte att jag kommer tillbringa hela nästa år med att gosa med min son, utan bara se till så att minst en zambisk kvinna förstår att anledningen till att zambiska män inte är lämpliga hemmapappor är att de är fulla hela tiden. Och omänskligt lata. Eller bara smarta, i det att de lurat en halv befolkning att tro att de inte kan ta hand om barnen och därmed får massor med tid över till att sluka så många öl de bara kan, hela veckan lång. Ja, ni förstår, jag är fortfarande upprörd och därmed inte helt rättvis.

Följ den här bloggen även nästa år så får du reda på om jag kommer lyckas eller ej.

Sedan blev det ju naturligtvis som det alltid blir med småbarn och glass. Det köps alltid minst varsin. Sedan får man som vuxen äta upp alla man köper. Så med fysiskt och psykiskt illamående åkte vi hemåt Valle och jag. Där blev det en skön promenad i trädgården och sedan somnade min son, utmattad av en förmidag med sin pappa.

//